Dispositionsprincipen och officialprincipen

Larsson har även beträffande officialprincipen formulerat en allmän grundsats, nämligen ”att domstolen ska ha jämförelsevis mycket makt i processen” (Larsson, a.a., s. 577 f.). 1 2 Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna fritt kan träffa en förlikning. Frågan om ett mål är dispositivt bestäms av den materiella civilrättsliga regleringen (se Ekelöf, a.a., s. 62). 13 Jag använder begreppet för att uttrycka rättens skyldighet att agera självmant (ex officio) för att jag anser att det tydligt knyter an till den processrättsliga princip — officialprincipen — som dessa regler ger uttryck för. Begreppet förekommer även i litteraturen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Juno Version 95, kommentar under I. Om rättegången i tvistemål). 14 För en utförlig beskrivning av begreppets uppkomst hänvisas till Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Juno Version 1, se särskilt Del II. 15 Hardenberger definierar åberopsbördan som ”den nackdel som drabbar part till följd av ett visst sakförhållande inte åberopats av parten till grund för partens talan” (a.a., s. 56 f.). 16 17 kap. 3 § 2 men rättegångsbalken. 17 Hardenberger talar om föremålet för åberopsbördan (a.a., se särskilt kapitel 7). 18 Beskrivning av hur själva processhandlingen åberopande ska gå till (se Hardenberger, a.a., se särskilt kapitel 8). 19 En stor del av Hardenbergers avhandling behandlar frågan om fördelningen av åberopsbördan (Hardenberger, a.a., se bl.a. kapitel 13). 20 Begreppet bestäms dels genom exempel på vad som avses (frågor om fordrans uppkomst och betalning), dels genom exempel på vad som inte avses (frågor som rör bevisprövning, t.ex. bevisvärdet av en omständighet). Se NJA II 1943 s. 194 f. 2 1 Se bl.a. Ekelöf m.fl., a.a., s. 42 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 16 kap. 2 §. Hardenberger använder definitionen ”faktiska omständigheter vilka parten menar uppfyller ett eller flera rekvisit i en materiell rättsnorm som direkt eller indirekt föreskriver i målet aktuella rättsföljder” (a.a., s. 213). 22 Bevisfakta ska fungera som ett bevis för rättsfaktas existens eller icke-existens. 23 Det är dock svårt att föreställa sig en situation när en part till rättsfakta endast åberopar icke-händelser eller icke-existenser. Det är nog vanligen så att rättsfakta består av dels sådant som har hänt, dels sådant som inte har hänt (men som borde ha hänt). 24 Ett viktigt undantag utgörs av situationen att faktapåståendet har erkänts av motparten. I dessa fall behöver påståendet inte bevisvärderas (35 kap. 3 § rättegångsbalken). 25 Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. Även förled och efterled används som synonyma begrepp (se Westberg, a.a., s. 153). 26 Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 122. 27 Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 174. 28 Westberg, a.a., s. 153 f. 29 Hardenberger lanserar begreppet bifallsförutsättning som utgör en utveckling av bifallsvillkor (se Hardenberger, a.a., s. 47). För egen del anser jag att bifallsvillkor är det mest beskrivande begreppet. Det är kort sagt de villkor som behöver vara uppfyllda för att rätten ska bifalla kärandens yrkande. 30 Hardenberger skriver träffande om ”rättsfaktumpåståendets två delar”, varav en del är partens ”påstående om omständigheternas rättsliga klassificering” (se a.a., s. 246). 31 En stämningsansökan ska innehålla bl.a. ”en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet” (42 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken). Individualiseringskravet har flera syften, bl.a. så att svaranden vet vad han eller hon ska försvara sig emot, men även för rättens prövning av frågor om ändring av talan, litispendens och res judicata (Fitger m.fl., a.a., kommentar under 42 kap. 2 §). 3 2 Hardenberger redogör för flera författares olika synsätt och framhåller själv vikten av att rättsfakta formuleras som faktapåståenden som kan bevisas eller motbevisas (a.a., kapitel 7.4). 33 Hardenberger (a.a., kapitel 7.5). 34 Förhandlingsprincipen eller kontradiktoriska principen. Hardenberger benämner uppbyggnaden som ”RB:s samtalsmodell” (a.a., s. 705 ff.). 35 NJA II 1943 s. 204. 36 Ekelöf m.fl., Rättegång, Femte häftet, Juno Version 9, s. 35 ff. 37 Som tidigare nämnts innebär det att rätten inte behöver bevisvärdera omständigheten (35 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett erkännande kan omfatta både faktapåståendet och rättspåståendet och därmed binda rätten att tillämpa rättsfaktumet i enlighet med rekvisitet/bifallsvillkoret i rättsregeln (se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 70). Se även Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183. För egen del är jag tveksam till att parterna ska tillåtas binda rätten vid en rättstillämpning som strider mot gällande rätt, men det måste vara ytterst sällsynt att detta ställs på sin spets. 38 En rättsinvändning kan göras dels i samband med ett erkännande av de faktiska omständigheterna, dels som en andrahandsinvändning om käranden skulle lyckas bevisa de faktiska omständigheterna. 39 Innebörden av motfakta är att även om käranden förmår bevisa rättsfakta som leder till en tillämpning av bifallsvillkoren i en rättsregel, ska rättsföljden ändå inte inträda för att dessa motfakta föreligger. För motfakta gäller samma krav som för rättsfakta i fråga om vad som ska åberopas och hur åberopandet ska gå till. 40 Ekelöf, Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 42. Hardenberger lanserar begreppet ogillandeförutsättning (a.a., s. 49). 41 Med tillämpning av dessa villkor anser svaranden att rätten ska avslå kärandens yrkande. 4 2 Se bl.a. NJA 2019 s. 802 och Hardenberger (a.a., kapitel 8). 43 Begreppet disposition förekommer i bl.a. Fitger m.fl., a.a., kommentar till Om rättegången i tvistemål. Normalt hänförs även parternas yrkanden (och inställning till dessa) till dispositioner. 44 Se nedan om materiell processledning och rättstillämpning. 45 Se NJA 2019 s. 802 och Hardenbergers analys av rättsfallet (SvJT 2020 s. 546). 46 Hardenberger, a.a., kapitel 13. 47 Hardenberger, a.a., Del IV. 48 Med mer traditionella begrepp (rättsgrundande fakta respektive rättshindrande, rättsändrande eller rättsupphävande fakta) och med Hardenbergers begrepp (bifallsförutsättning respektive ogillandeförutsättning). Se Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 49 Hardenberger, a.a., kapitel 13.4. Jag ansluter mig till kritikerna av denna modell. Det är visserligen riktigt att samma part i praktiken normalt bär både åberopsbördan och bevisbördan för samma omständighet. Det är dock inte samma sak som att åberopsbördan bör följa bevisbördan. Utgångspunkten är väl precis tvärtom — bevisbördan bör följa åberopsbördan. Det här följer redan av rättens prövningsordning. Innan rätten kan bevispröva och därvid ta ställning till bevisbördan behöver rätten klarlägga parternas dispositioner och i det skedet ta ställning till åberopsbördan. 50 Kritiken mot modellen som tar sin utgångspunkt i en tolkning av de materiella reglerna tar sikte på problematiken med att en fullständigt specificerad rättsregel (rättighet) skulle innehålla samtliga nödvändiga och tillräckliga rekvisit för rättsföljdens inträde samt utevaron av varje förutsättning som kan hindra, ändra eller upphäva rättsföljden. Därigenom skulle det bli svårt att göra skillnad på sakförhållanden som grundar, hindrar, ändrar och upphäver rättigheter eftersom både förhandenvaron av bifallsvillkoren och utevaron av avslagsvillkoren kan sägas grunda rättigheten. Se mer om kritiken mot förklaringsmodellen i Hardenberger, a.a., kapitel 13.3. 51 En försats i en rättsregel kan inte samtidigt utgöra ett bifallsvillkor och ett avslagsvillkor. 52 Både bifallsvillkor och avslagsvillkor är normalt utformade som att ett visst sakförhållande ska föreligga. I vissa fall är dock villkoren utformade som att ett visst sakförhållande inte ska föreligga. Även i dessa fall går det att analysera om det rör sig om ett bifallsvillkor eller ett avslagsvillkor. Skillnaden blir bara att i dessa fall har någon av parterna fördel av att något faktiskt förhållande inte föreligger. Åberopsbördan kan således avse både existens och icke-existens av en faktisk omständighet (se bl.a. Hardenberger, a.a., not 1102). 53 Se Adam Croon, Jura Novit Curia, 2018, för en utförlig beskrivning av uppkomsten av ”gällande rätt” och dess koppling till principen om jura novit curia. 54 Detta kan beskrivas som ett rättsstatligt legalitetskrav eller som formell rättssäkerhet (se Croon, a.a., s. 60 och 217). 55 Principen om jura novit curia har sitt ursprung i kanonisk rätt och ska ha kommit till uttryck redan i Olaus Petris domarregler från år 1554. 56 ”Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar” (35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken). 5 7 Westberg har utforskat innebörden av den här sidan av principen och anser att det är tydligt att varken en parts anvisning eller parternas gemensamma instruktion om viss rättstillämpning binder rätten (se Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183, särskilt s. 173). 58 Det är omtvistat hur långt denna skyldighet sträcker sig. Se Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 369 f. Se även justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 614. 59 Min avsikt är inte att lämna en uttömmande lista över rättskällorna och inte heller att göra en rangordning över dem. Jag vill endast lyfta fram den potentiella komplexiteten i arbetet med att hitta rättsregeln och uttolka dess betydelse. 60 Westberg anser att rättens utredningsansvar endast omfattar de rättsregler som kommer ur den offentliga normbildningen. Med detta avser han i första hand lagar och förordningar, men även principer och oskrivna regler som bekräftats i rättspraxis. De rättsregler som kommer ur den privata normbildningen, bl.a. avtal och handelsbruk/sedvana behöver däremot parterna åberopa för att de ska kunna tillämpas av domstolen. (Se Westberg, a.a., s. 361 f.) 61 För en utförlig beskrivning av rättstillämpningens beståndsdelar hänvisas till Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., 1996. 6 2 42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken. 63 43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. 64 NJA II 1943 s. 538 f. 65 Prop. 1971:45 s. 102. 66 SOU 1982:26 s. 101–137. 67 Prop. 1986/87:89 s. 103–110. Departementschefen uttalade bl.a. följande. ”Alltför detaljerade uttalanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsynstagande till förhållandena i det enskilda målet.” 6 8 Se ovan om civilprocessens funktion. 69 Rättegångsutredningen uttalade att processrättens uppgift i princip är att tillhandahålla ett förfarande som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten (SOU 1982:26 s. 113). 70 SOU 1982:26 s. 111. I propositionen uttalade sig inte departementschefen uttryckligen om syftet med den materiella processledningen, men framhöll den som en viktig förutsättning för en effektiv process (prop. 1986/87:89 s. 105). Ekelöf beskriver den materiella processledningens syften som att dels skydda okunniga parter från rättsförlust, dels säkerställa koncentrationen av huvudförhandlingen (Ekelöf m.fl., Rättegång. Femte häftet, Juno Version 9, s. 57 f.). 71 SOU 1982:26 s. 121 och prop. 1986/87:89 s. 106. 72 Prop. 1986/87:89 s. 105. 73 SOU 1982:26 s. 121. 74 Prop. 1986/87:89 s. 106. 75 SOU 1982:26 s. 124 f. Lindell gör skillnad mellan att parten utelämnat antingen ett helt rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum och förespråkar processledning endast i den sistnämnda situationen (Lindell, a.a., s. 363). 7 6 SOU 1982:26 s. 126. 77 Se bl.a. Westberg, a.a., s. 369 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 3 §. 78 Prop. 1986/87:89 s. 107 och SOU 1982:26 s. 121 f. 79 Westberg, a.a., s. 354. 80 Westberg, a.a., s. 355 ff. 81 Det är också vanligt att begreppen klassificering eller kvalificering används (se Hardenberger, a.a., kapitel 7.6). 82 Nordh, Processens ram i tvistemål, Juno Version 4, s. 56. 83 Lindell, a.a., s. 139. Lindell hänvisar till Westbergs artikel, se nästa not. 84 Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183 (s. 171). 8 5 Prop. 1983/84:78 s. 33 och prop. 1999/00:26 s. 70. 86 42 kap. 15 § och 15 a § rättegångsbalken. 87 43 kap. 10 § rättegångsbalken. 88 50 kap. 25 § rättegångsbalken. 89 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 90 43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken. 91 42 kap. 15 § rättegångsbalken. 92 42 kap. 15 a § rättegångsbalken. 93 Lindell, a.a., s. 322 ff. 94 Welamsson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Juno Version 6, s. 80. 9 5 Lindell, a.a., s. 322 ff. 96 Lindell, a.a., s. 325. 97 Se avsnittet ovan om Åberopsbördan. 9 8 Käranden ska på samma sätt ange sina sakinvändningar mot svarandens motfakta. 99 Det är vanligt att avslagsvillkoret inte finns i samma lagbestämmelse som bifallsvillkoren. Ibland finns avslagsvillkoret inte i samma lag som bifallsvillkoren och emellanåt framgår det endast genom uttolkning av rättspraxis. 100 I praktiken är det vanliga att motparten i första hand förnekar och i andra hand åberopar motfakta. Inte heller sällan lämnas också en rättsinvändning däremellan. 1 01 Punkterna 17 och 18 i rättsfallet. 102 Punkten 20 i rättsfallet. 103 Punkterna 7–9 i rättsfallet. 1 04 Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 82 f. 105 De allra flesta domare inleder sin rättsutredning i ett tidigt skede av handläggningen. Det är nog däremot mycket ovanligt att domare slutför rättsutredningen före överläggning och domskrivning, t.ex. genom att ha en färdigskriven text om rättsliga utgångspunkter. Om målet ska avgöras av flera ledamöter är normalt endast referenten ordentligt insatt i rättsfrågorna under handläggningen. 106 Samma problem uppstår om parterna anför stora mängder faktiska omständigheter eftersom dessa potentiellt kan ha någon anknytning till tillämpliga rättsregler (dvs. utgöra rättsfakta eller motfakta). 107 43 kap. 14 § rättegångsbalken. 1 08 Mitt fortsatta resonemang bygger på att rättens ledamöter var ense med referenten när det gäller rättens innehåll. Den slutsatsen kan man inte säkert dra av att referenten valde att göra ett tillägg. 109 Punkten 4 i rättsfallet. 1 10 Detsamma gäller naturligtvis motfakta. 1 11 Ett alternativ vore att införa en hög grad av specialisering av domarna så att kunskapen om rättens innehåll på det sättet finns hos domaren redan från början. Det kan nog också vara motiverat när det gäller handläggning av stora och komplicerade dispositiva tvistemål. Det finns dock problem med specialisering av domare som jag inte ska fördjupa mig i här. 112 Detsamma gäller påståenden om motfakta. 113 I stil med att påståendet är orimligt/osant på grund av det ena eller det andra. 114 T.ex. att påståendet om rättsfakta är rättsligt irrelevant, dvs. någon form av rättsinvändning. 115 42 kap. 16 § rättegångsbalken.

Hänvisas från p. 2 (s. 591)