1.Legitimate interest-testet har möjliggjort för högre vitesbelopp att utdömas som liquidated damages eftersom ett avskräckande syfte numera kan godtas om vitesbeloppet är skäligt i förhållande till ett identifierat legitimt intresse. Det är, i min mening, felaktigt att påstå att svensk rätt (eller civil law) skulle tillåta högre vitesbelopp än engelsk rätt. Skillnaden ligger i stället i rättsföljderna. En vitesklausul som bedöms utgöra en penalty på grund av att den misslyckas på steg II är ogiltig (”wholly unenforceable”) enligt engelsk rätt, innebärande att borgenären får ersättning som motsvarar allmänt skadestånd (unliquidated damages). Motsvarande situation i svensk rätt leder inte till ogiltighet, utan i stället jämkning. Det innebär att borgenärens ersättning, till skillnad från engelsk rätt, kommer att överstiga det belopp han annars hade fått enligt allmänna skadeståndsregler. Visserligen är det möjligt att eftersom rättsföljden enligt engelsk rätt alltid är ogiltighet, skapas en preventiv effekt som innebär att vitesbeloppen generellt är lägre inom engelsk rätt. Det är dock en annan sak och innebär inte att svensk rätt tillåter högre vitesbelopp.s. 72
2.Genomgående i artikeln har också argumenterats för användningen av en förtydligande terminologi. Min uppfattning är att man i doktrin, då man diskuterar vitet inom svensk rätt, tenderar att ”prata förbi varandra” när man talar om vitets straffande element. Medan vissa argumenterar för att straffvitet är otillåtet, kritiseras detta av andra som menar att vitet inte enbart kan tillåtas fungera ersättande. Att då skilja mellan påtrycknings- och straffvitet underlättar diskussionen eftersom det gör det möjligt att argumentera för att vitet ska tillåtas fungera i skärpande riktning, utan att man för den sakens skull behöver argumentera för att det skulle vara tillåtet att straffa sin motpart.s. 72
3.Uppdelningen av olika vitestyper underlättar också tolkningen av NJA 2018 s. 834. Rättsfallet bör, i min mening, inte läsas som att vitet enligt svensk rätt innehåller ett skaderekvisit. I stället bör det läsas som att vitet in dubio utgör ett ersättningsvite.s. 73
4.Att vitet in dubio utgör ett ersättningsvite innebär dock inte att vitet alltid är ett ersättningsvite. Vitet tillåts fungera såväl begränsande som påtryckande, varför också begränsnings- och påtryckningsvitet är tillåtna vitestyper. För att kunna bevisa ett annat syfte än det ersättande, kan det med fördel anges varför vitesklausulen avtalats. Exempelvis talar följande formulering för ett påtryckande syfte: ”Eftersom det är av yttersta vikt att varorna levereras i tid, ska A betala 10 000 kr till B för varje påbörjat dygn som varorna är försenade.”s. 73
5.Artikelns slutsats är också att vitet in dubio är icke-exklusivt, eftersom någon utfyllande norm som anger att vitet är exklusivt — enligt NJA 2010 s. 629 — inte finns. Vitets exklusivitet är därför något som måste tolkas in i avtalet. Emellertid finns ofta stöd för en sådan tolkning, särskilt i kommersiella avtal där konfliktlösningsintresset gör sig särskilt gällande. Vidare bör uppmärksammas att eftersom vitesklausuler enligt engelsk rätt alltid är exklusiva, är användningen av liquidated damages eller penalty ett tolkningsdatum som talar för att vitesklausulen ska tolkas som exklusiv.s. 73
6.När det sedermera gäller att besvara artikelns mer övergripande fråga; hur engelskförfattade vitesklausuler ska tolkas i avtal underkastade svensk rätt, är artikelns slutsats att avtalsvillkor författade på engelska som huvudregel översätts och tillämpas enligt sin svenska juridisktekniska innebörd. Det framstår också i min mening som det korrekta tillvägagångssättet. Det motsatta, att som huvudregel tillämpa begrepp enligt engelsk juridisk-teknisk innebörd, riskerar att leda till oväntad och oförutsebar rättstillämpning för avtalsparterna.s. 73
7.Men huvudregeln löser inte alla problem. Även om man kommer fram till att en vitesklausul ska översättas och tillämpas enligt svensk juridisk-teknisk innebörd, kvarstår frågan hur begreppet ska översättas. Som diskuterats i avsnitt 6, är artikelns slutsats att begreppet liquidated damages talar för ett ersättande syfte, varför det som utgångspunkt bör översättas till ersättningsvite. Eftersträvas ett begränsningsvite, bör i stället underliquidated damages användas. Vidare har det argumenterats för att penalty talar för ett vite i skärpande riktning och därför bör översättas till påtryckningsvite.s. 73
8.Det sagda innebär att en borgenär som förbiser skillnaden mellan liquidated damages och penalties, och därför något slarvigt benämner en vitesklausul som liquidated damages, trots att det är ett påtryckande syfte som eftersträvas, riskerar att domstolen tolkar vitet som ett ersättningsvite. Borgenären riskerar då att vitesklausulen jämkas i enlighet med rättsföljderna för ersättningsvitet, vilket innebär en lägre ersättning än om vitesklausulen översatts till påtryckningsvite. Vice versa gäller för en slarvig gäldenär, som riskerar att få ett högre vite utdömt gentemot sig om vitesklausulen benämns som penalty, trots att syftet som eftersträvats varit ersättande.s. 73
9.Frågan om hur engelskförfattade avtalsvillkor ska tolkas i avtal underkastade svensk rätt är dock fortfarande oklar. Mycket av den praxis som finns på området återfinns nämligen inom norsk rätt och behandlar sjöfartsområdet. För att vara säker på att vitesklausulen tolkas så som parterna eftersträvat, gör parterna därför klokt i att precisera vilka syften som eftersträvats med vitesklausulen. Parterna kan också, genom avtalsvillkor, ge materiellrättsliga hänvisningar till domstolen om vilken juridisk-teknisk innebörd som åsyftats med avtalets begrepp för att på så sätt få en mer förutsebar rättstillämpning. Ett annat (i min mening mer önskvärt) sätt för att uppnå mer förutsebar rättstillämpning, är att frågan om hur engelskförfattade avtalsvillkor ska tolkas enligt svensk rätt tillägnas mer utrymme i doktrin och praxis.s. 74