1.Jag går nu över till frågan om vissa demonstrationer ska kunna straffas som om de vore brott mot samhället. Frågeställningen gäller i praktiken om straffbestämmelsen för sabotage är tillämplig på klimataktivister som blockerar en väg. I några domstolsavgöranden från såväl tingsrätt som hovrätt har domstolarna funnit att så är fallet. Detta är en ny, och för mig ganska förvånande, utveckling. Man kan kanske dra parallellen till 1990-talets början då den gamla uniformsförbudslagen plötsligt började tillämpas igen efter att ha legat i träda i mer än 40 år. Det slutade med att lagen upphävdes av riksdagen, men först efter några turer i domstol.s. 569
2.När straffbestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § BrB tillämpats på demonstranter kan de situationer som varit aktuella översiktligt beskrivas på följande vis: Ett antal personer har blockerat trafiken på en mycket trafikerad väg (motorväg, genomfartsled, etc.). De har haft banderoller och liknande för att förmedla sitt budskap (ofta kopplat till miljöfrågor) och de har inte åtlytt polisens order att flytta på sig när sådana givits. Inte heller har de i förväg ordnat tillstånd för demonstrationen (något de sannolikt inte kunnat få med hänsyn till trafiken). De har vidare gjort passivt motstånd när polisen velat skingra demonstrationen och i vissa fall har personer försökt hindra polisens åtgärder genom att klistra fast sig i körbanan eller på liknande sätt försvåra polisens arbete.s. 569
3.I domstol har personerna sedan dömts för sabotage med tillämpning av bestämmelsens senare del, dvs. de moment som avser att någon genom ”annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln”. Domstolarna har fäst vikt vid den trafikstörning som uppstått, hur omfattande och långvarig denna varit, om den innefattat hinder för samhällsviktiga funktioner som ambulans samt vilka kostnader som demonstrationen kan antas ha lett till. I ett fall konstaterades att en blockad varat i 20 minuter, påverkat trafiken i en dryg timme, samhällsekonomiskt kostat ca 1,5 miljoner kronor samt riskerat att hindra utryckningsfordon från att ta sig fram (något som alltså inte rent faktiskt hänt). Detta var enligt såväl tingsrätt som hovrätt tillräckligt för att nå upp till en allvarlig störning av den allmänna samfärdseln.s. 570
4.Numera finns det dock en spretande praxis i hovrätterna, där det i alla fall två gånger kommit friande domar. Vi återkommer till detta.s. 570
5.Låt oss först se närmare på brottsbalkens 13 kap. 4 §. Brottsbeskrivningen har följande lydelse. Om någon förstör eller skadar egendom, som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet i riket, eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till fängelse i högst fyra år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt stör eller hindrar den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. I förarbetena till den första versionen av straffbestämmelsen — som kom mitt under brinnande världskrig — påpekades att ”endast sabotagehandlingar av samhällsfarlig beskaffenhet skola omfattas av stadgandet”.s. 570
6.Tydligt är att blockerandet av en väg i opinionsbildande syfte inte är det som typiskt sett är avsett att falla in under det straffbara området, även om det rent språkligt är möjligt att se en sådan blockad som en ”allvarlig störning av allmän samfärdsel”. Placeringen i ett kapitel om allmänfarliga brott ger också en kontext av att det är något mycket allvarligt som avses. Tidigare — sparsamma — rättspraxis från underrätter har avsett mer typiska saker som att förstöra elkablar eller placera stenar på tågräls.s. 570
7.Sammantaget menar jag att det inom ramen för en ordinär rättstilllämpning av en straffbestämmelse finns starka skäl för en annan tolkning av 13 kap. 4 § BrB än den som domstolarna valt i de fall där demonstranter fällts till ansvar. Det skulle kunna ske på olika sätt. Antingen kan en demonstration som under en kortare tid hindrar trafiken — med de konsekvenser som detta med nödvändighet får i ett modernt samhälle — inte anses vara en sådan ”annan åtgärd” som straffbestämmelsen tar sikte på. Eller så kan denna typ av störningar — åtminstone om de är relativt kortvariga (t.ex. någon timme) — anses inte vara tillräckligt allvarliga för att falla in under straffbestämmelsens tilllämpningsområde. Det är den senare linjen som de friande domarna i hovrätt gått på.s. 570
8.Till detta kommer dock att straffbestämmelser som berör området för rättighetsskyddet i grundlag ska tillämpas i ljuset av detta rättighetsskydd. Det är en form av tillämpning av grundlagsreglerna som Högsta domstolen återkommit till under lång tid och kanske allt tydligare efter avgörandet i det s.k. Manga-målet (NJA 2012 s. 400).s. 571
9.Av dessa fall kan slutsatsen dras att tillämpningen av straffbestämmelser i situationer där grundlagsskyddade rättigheter utövats kräver en nyanserad bedömning av i vilken utsträckning som straffbestämmelsen kan eller bör tillämpas extensivt eller restriktivt. Mycket talar — som jag läser fallen — för att en restriktiv tillämpning bör vara utgångspunkten. Det är således inte så enkelt som att generellt konstatera att en straffbestämmelse i sig utgör en tillåten inskränkning av grundlagsskyddet, något som flera av de fällande domarna i hovrätt innehåller ett resonemang om. I stället måste en konkret bedömning göras av hur intressena bakom såväl kriminaliseringen som rättighetsskyddet ska hanteras i en viss situation. Konsekvenserna av att tillämpa straffbestämmelsen i det enskilda fallet måste kunna bedömas som rimliga (proportionerliga) i förhållande till grundlagsskyddet, på det sätt Högsta domstolen gjorde i t.ex. Manga-målet.s. 571
10.Och då är vi tillbaka till detta med att i demonstrationsfriheten ingår ett moment av oundviklig störning av samhällsordningen. Det är alltid frågan om en större eller mindre folksamling som försöker fånga en bredare allmänhets uppmärksamhet genom sin fysiska närvaro och genom de budskap man ropar eller håller fram i form av plakat etc. Omgivningen kommer att bli störd, särskilt om den inte uppskattar budskapet. Men även då budskapet gillas av alla eller de flesta — såsom t.ex. vid första maj-demonstrationer eller fredsmanifestationer — innebär utövandet av denna rättighet att trafik störs, människor försenas och framkomligheten inskränks.s. 571
11.I varje fall vid kortvarigare störningar som endast uppkommer som en naturlig och nödvändig konsekvens av den opinionsbildande aktiviteten (vägblockaden) bör grundlagsskyddet för demonstrationsfriheten enligt min mening leda till att fällande domar för sabotage inte kan komma i fråga. Var gränsen ska gå för när en blockad får alltför långtgående konsekvenser och alltså ändå bör kunna ses som sabotage är inte lätt att säga, utan måste nog bedömas i det enskilda fallet med den försiktighet som grundlagsregleringen manar till.s. 571
12.Hur det blir med den saken är dock något som vi får avvakta och se framtiden an, Högsta domstolen har i skrivande stund inte gett prövningstillstånd för något mål där frågan är uppe, men med tanke på att hovrätterna nu flera gånger kommit till olika slutsatser om hur straffbestämmelsen ska förstås så lär det inte dröja så länge till dess att vi får ett vägledande prejudikat. Riksåklagaren har i ett fall gällande en friande dom överklagat till Högsta domstolen och domstolen bör under 2024 kunna besluta om prövningstillstånd ska medges eller inte. Beroende på utgången i det så kan sedan en diskussion om behovet av lagändringar komma att följa.s. 572