Närliggande

12.Ett annat mål som kan vara av intresse i sammanhanget är NJA 1986 s. 10. Rättsfallet rörde visserligen tillämpningen av en uttrycklig lagbestämmelse, men HD diskuterade ändå grunderna för denna. Målet rörde frågan om en son till en konkursgäldenär skulle få lön för arbete i pappans företag, i enlighet med lag (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Hovrätten hade avslagit yrkandet, med motiveringen att sonen måste ha insett att företaget befann sig i en dålig ekonomisk situation, men trots det fortsatt sin anställning under sex månader. Hovrätten ansåg därför att fordran inte var skälig enligt dåvarande konkurslagen 100 a §. HD uttalade i resningsärendet att det enligt förarbetena framgick att skälighetsbedömningen principiellt ska bedömas med hänsyn till den nytta arbetsgivaren haft av arbetet som lönekravet hänför sig till. Det kunde enligt HD starkt ifrågasättas om de skäl som hovrätten lagt till grund för sin bedömning utgjorde ett godtagbart skäl att helt avslå yrkandet om löneersättning. Men det kunde inte uppenbart anses strida mot lag och resningsansökan avslogs. Två justitieråd var dock skiljaktiga och ville bevilja resningsansökan. De ansåg att den omständigheten att sonen fortsatt sin anställning trots att han måste haft insikt i det dåliga ekonomiska läget var ovidkommande vid en skälighetsbedömning enligt 100 a § KL. De ansåg därför att rättstillämpningen uppenbart stridit mot lag. Det är inte helt tydligt varför majoriteten inte tyckte att resning skulle beviljas, trots att rättstillämpningen kunde ifrågasättas. Jämför man detta avgörande med NJA 1984 s. 614 kanske den stora skillnaden var att 1984 års fall verkade fokusera på ändamålet med personalstiftelser och gåvoskatten i stort, medan NJA 1986 s. 10 mer handlade om en bedömningsfråga i det enskilda fallet. Kanske kan denna skillnad ha påverkat utgången i de båda målen.s. 415