Stycket

8.HD öppnade alltså i NJA 1984 s. 614 för att resning kan beviljas även om ett avgörande inte stridit mot en uttrycklig lagregel. HD säger dock inte uttryckligen att rättstillämpningen strider mot grunderna för skattelagstiftningen. Vad domstolen gör är närmast att se på förmögenhetsöverföringen utifrån ändamålen med både skattelagstiftningen och lagstiftningen gällande personalstiftelser. HD resonerar utifrån hur överföringar till personalstiftelser och avsättningar till pensionsstiftelser behandlas i stort på det skatterättsliga området. Man kan nästan ana att det domstolen gör är att resonera utifrån ändamålen med — och kanske grunderna för — personalstiftelser och gåvoskatten. Slutsatsen blir att bedömningen av om rättstillämpningen strider mot lag kan vara beroende av hur man ska se på en företeelse i allmänhet (i detta fall alltså förmögenhetsöverföringar till personalstiftelser i skatterättslig mening) och ändamålet med denna. Rättsfallet framstår som något slags ”mellanting” mellan avgörandena från 50-talet och Emmabodas resningsansökan, och kan nog ses som startskottet för utvecklingen mot dagens synsätt i praxis.s. 413