1.Som framgått ovan fanns det alltså ingen diskussion i förarbetena rörande om ordet ”lag” i resningsgrunden skulle innefatta ”grunderna för lagstiftningen”. Trots att regeln alltså sett likadan ut i snart 100 år så har HD:s tillämpning av denna förändrats.s. 411
2.De första rättsfallen där HD prövade om resning kunde beviljas för att rättstillämpningen stred mot grunderna för en viss lagstiftning (nämligen hyreslagstiftningen) var NJA 1953 s. 120 och NJA 1953 s. 134. Ekelöf hade vid den tiden blivit professor i processrätt i Uppsala och lanserat en första version av sin teleologiska metod. Han menade att rättskipningens funktion var handlingsdirigerande och att materiella regler skulle tillämpas så att ändamålet bakom dem fick genomslag. Ekelöf menade att man utifrån ändamålet bakom de materiella reglerna får avgöra hur de processuella reglerna ska tillämpas. Istället för att fokusera på det enskilda fallet framhölls nu rättskipningen som en del av samhällets struktur.s. 411
3.I NJA 1953 s. 120 hade ett hyresavtal sagts upp eftersom personen inte samtyckt till ett byte av lägenhet. Personen bodde ensam i en lägenhet om 5 rum och kök. I samma fastighet fanns en familj med två vuxna och två barn som hyrde en lägenhet om 2 rum och kök. Hyresvärden (som inte hade något eget intresse i frågan) tyckte att det vore skäligt att personen bytte lägenhet med familjen. Eftersom personen inte samtyckt till detta så hade hyresvärden sagt upp hyresavtalet. Varken hyresnämnden eller hyresrådet ansåg att uppsägningen skulle ogiltigförklaras, men i hyresrådet fanns skiljaktiga meningar. Hyresgästen som blivit uppsagd ansökte om resning och menade att hyresrådets rättstillämpning uppenbart stridit mot lag. HD konstaterade att hyresnämnden kunde ogiltigförklara en uppsägning som stred mot god sed i hyresförhållanden eller annars varit obillig. HD uttalade att det av förarbetena framgick att en avvägning av hyresvärdens och hyresgästens berättigade intressen skulle göras. Exempel på intressen som kunde beaktas på hyresvärdens sida var att hyresvärden skulle använda lägenheten för egen eller närståendes intressen, eller för ändamål som var angeläget ur allmän synpunkt. Enligt HD fanns det dock inget stöd i förarbetena för att en hyresvärd skulle kunna omfördela redan uthyrda lägenheter efter en behovsprövning hyresgäster emellan. Domstolen framförde att en sådan begränsning av hyresgästens skydd för hemmet, som lagen syftade till att ge, inte kunde ha varit åsyftad. HD ansåg därför att rättstillämpningen stod ”i mindre god överensstämmelse” med hyresregleringens grunder. Med hänsyn till lagens ordalydelse ansåg dock inte HD att rättstillämpningen uppenbart stred mot lag, och resningsansökan avslogs.s. 411
4.Det verkar alltså som att HD menade att ”grunderna” för lagstiftningen inte omfattades av tillämpningsområdet för resningsgrunden. Det är dock inte helt klart att det är vad domstolen menar, eller om HD menar att det inte är uppenbart att rättstillämpningen stridit mot lag eftersom rättstillämpningen bara ”stod i mindre god överensstämmelse”. Det skulle kunna tolkas som att det var uppenbarhetsrekvisitet som gjorde att resning inte beviljades. En annan sak att notera är att det framstår som att HD menar att ”grunderna” för lagen kunde läsas ut av förarbetena. Domstolen säger att det inte framgår av förarbetena att hyresvärdens intresseavvägning omfattades av de intressen som tagits upp i förarbetena och att rättstillämpningen därför inte var helt förenliga med grunderna för lagen.s. 412
5.Även i NJA 1953 s. 138 blev ett hyresavtal uppsagt med motiveringen att en annan hyresgäst bättre behövde den större lägenheten. Hyresnämnden förklarade uppsägningen ogiltig för att den varit obillig. Hyresrådet ansåg dock att uppsägningen skulle bedömas som giltig om hyresgästen fick byta lägenhet med den hyresgäst som ansågs behöva den större lägenheten bättre. Hyresgästen som blivit uppsagd ansökte om resning och anförde bl.a. att hyresrådets rättstillämpning byggde på en behovsprövning mellan hyresgäster som inte var förenlig med lag. HD avslog resningsansökan utan motivering. Ett justitieråd gjorde ett tillägg och uttalade att det var en bedömningsfråga om en uppsägning av ett hyresavtal ska anses strida mot god sed i hyresförhållanden, eller annars anses som obillig, eller inte. Justitierådet framhöll att en sådan bedömning kan innefatta vitt skilda meningar, utan att någon av dem behöver innebära oriktig rättstillämpning. Inte heller det faktum att de hyresreglerande myndigheterna hade bedömt frågan på olika sätt vid olika tillfällen behövde enligt justitierådet innebära att rättstillämpningen varit oriktig. HD:s bedömning utgick alltså ifrån — och stannade vid — lagens ordalydelse.s. 412
6.I dessa rättsfall syns inte direkt det skiftande processrättsteoretiska synsättet. HD verkar fortfarande präglad av synen att det krävs att det klart framgår av lagtextens ordalydelse att resning ska kunna beviljas. Men något händer nästa gång HD bedömer om rättstillämpningen stridit mot grunderna för en viss lagstiftning, i NJA 1984 s. 614. Vid den här tiden hade RB alltså varit i kraft ett tag, och de rättsteoretiska idéerna förändrats. Ekelöfs idéer om den materiella rättens genomslag och rättskipningens handlingsdirigerande funktion hade fått fäste och ansågs i praxis i alla fall vara ett acceptabelt tillvägagångssätt (även om det fanns flera acceptabla sätt att lösa rättstillämpningen på).s. 412
7.Målet som refererades i NJA 1984 s. 614 rörde en fastighetsöverföring från en ekonomisk förening till en personalstiftelse som var grundad av föreningen. Personalstiftelsen uppgav till Länsstyrelsen att den fått fastigheten i gåva, och personalstiftelsen gåvobeskattades i enlighet med uppgiften. Personalstiftelsen ansökte om resning och menade att en avsättning till en personalstiftelse inte utgjorde en sådan rättshandling som skulle gåvobeskattas, och att Länsstyrelsens beslut om gåvoskatt därför uppenbart stred mot lag. HD uttalade att fastigheten felaktigt belastats med gåvoskatt, men att den ståndpunkten inte kunde motiveras av någon uttrycklig lagbestämmelse. Domstolen sa att en förmögenhetsöverföring från en arbetsgivare till en personalstiftelse inte har gåvokaraktär i skatterättslig mening och i linje med den ståndpunkten gåvobeskattas inte heller en rörelseidkares avsättningar till pensionsstiftelser för anställda i praxis. HD ansåg därför att det i allmänhet måste anses vara en klart oriktig rättstillämpning att gåvobeskatta egendom som en arbetsgivare fört över till en av denne grundad personalstiftelse. Länsstyrelsen borde självständigt ha prövat om beskattningsskyldighet förelåg, oavsett hur överföringen betecknats i överlåtelsehandlingen. HD beviljade mot denna bakgrund den sökta resningen.s. 413
8.HD öppnade alltså i NJA 1984 s. 614 för att resning kan beviljas även om ett avgörande inte stridit mot en uttrycklig lagregel. HD säger dock inte uttryckligen att rättstillämpningen strider mot grunderna för skattelagstiftningen. Vad domstolen gör är närmast att se på förmögenhetsöverföringen utifrån ändamålen med både skattelagstiftningen och lagstiftningen gällande personalstiftelser. HD resonerar utifrån hur överföringar till personalstiftelser och avsättningar till pensionsstiftelser behandlas i stort på det skatterättsliga området. Man kan nästan ana att det domstolen gör är att resonera utifrån ändamålen med — och kanske grunderna för — personalstiftelser och gåvoskatten. Slutsatsen blir att bedömningen av om rättstillämpningen strider mot lag kan vara beroende av hur man ska se på en företeelse i allmänhet (i detta fall alltså förmögenhetsöverföringar till personalstiftelser i skatterättslig mening) och ändamålet med denna. Rättsfallet framstår som något slags ”mellanting” mellan avgörandena från 50-talet och Emmabodas resningsansökan, och kan nog ses som startskottet för utvecklingen mot dagens synsätt i praxis.s. 413
9.Men det har också (självklart) efter avgörandet från 1984 funnits fall där HD inte beviljat resning, även om rättstillämpningen stridit mot grunderna för viss lagstiftning. I NJA 1987 s. 458 hade en rådman dömts för misshandel av sin sambo. Rådmannen ansökte om resning och anförde som grund bl.a. att hovrättens straffmätning uppenbart stridit mot lag, eftersom domstolen särbehandlat honom p.g.a. hans yrke. Hovrätten hade vid straffmätningen beaktat ”dels att genom åtalsjusteringen (…) gärningen ter sig något mindre allvarlig än vid tingsrättens prövning, dels att lagstridigt handlande av domare i och för sig förtjänar strängt bedömande”.s. 414
10.HD konstaterade i resningsärendet att rådmannens brottslighet inte hade något samband med dennes anställning. Från en allmän synpunkt finns det dock, enligt HD, självklart behov av att kunna ingripa när en tjänsteman genom brott visat sig klart olämplig för tjänsten, även om brottsligheten inte har något samband med anställningen. Ett sådant ingripande kunde då ske arbetsrättsligt enligt lag (1976:600) om offentlig anställning, och ett sådant ingripande kunde beaktas vid den straffrättsliga påföljdsbestämningen. Att skärpa ett straff med hänsyn till tjänstemannens ställning var enligt HD inte förenligt med detta system, när brottsligheten inte har haft något samband med anställningen. Hovrätten borde därför inte ha låtit personens yrke inverka på straffmätningen. HD uttalade dock att det inte finns några uttryckliga lagregler som stadgar hur straffet ska bestämmas i ett enskilt fall och att det finns ett ”inte obetydligt utrymme för skönsmässiga bedömningar” när det gäller att väga olika omständigheter mot varandra i straffmätningen. HD uttalade också att vissa uttalanden i förarbetena kunde anses tyda på att lagstiftaren ”inte varit främmande” för att låta en persons anställning inverka på straffmätningen i skärpande riktning. Mot den bakgrunden ansåg HD inte att hovrättens rättstillämpning uppenbart stred mot lag. Två justitieråd var dock skiljaktiga och ansåg att rättstillämpningen uppenbart stred mot lag. De ansåg att den dels stred mot likabehandlingsprincipen i 1 kap. 9 § RF, dels mot själva systemet för arbetsrättsligt ingripande mot en offentlig tjänsteman som visat sig olämplig för sin befattning.s. 414
11.Något som möjligen kan ha spelat in i majoritetens slutsats är att HD länge såg straffmätningsfrågor som bedömningsfrågor, vilka i stor utsträckning lämnades till varje enskild domares omdöme. Som en följd av det fanns heller inga direkt vägledande avgöranden för hur straffmätningen skulle gå till. Mellan åren 1971–1990 hade HD bara meddelat några enstaka avgöranden rörande straffmätning. Med tanke på detta, och det faktum att det länge inte fanns några lagregler på området, framstår det som att tröskeln för att bevilja resning i sådana fall kunde vara högre och svårare att motivera.s. 414
12.Ett annat mål som kan vara av intresse i sammanhanget är NJA 1986 s. 10. Rättsfallet rörde visserligen tillämpningen av en uttrycklig lagbestämmelse, men HD diskuterade ändå grunderna för denna. Målet rörde frågan om en son till en konkursgäldenär skulle få lön för arbete i pappans företag, i enlighet med lag (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs. Hovrätten hade avslagit yrkandet, med motiveringen att sonen måste ha insett att företaget befann sig i en dålig ekonomisk situation, men trots det fortsatt sin anställning under sex månader. Hovrätten ansåg därför att fordran inte var skälig enligt dåvarande konkurslagen 100 a §. HD uttalade i resningsärendet att det enligt förarbetena framgick att skälighetsbedömningen principiellt ska bedömas med hänsyn till den nytta arbetsgivaren haft av arbetet som lönekravet hänför sig till. Det kunde enligt HD starkt ifrågasättas om de skäl som hovrätten lagt till grund för sin bedömning utgjorde ett godtagbart skäl att helt avslå yrkandet om löneersättning. Men det kunde inte uppenbart anses strida mot lag och resningsansökan avslogs. Två justitieråd var dock skiljaktiga och ville bevilja resningsansökan. De ansåg att den omständigheten att sonen fortsatt sin anställning trots att han måste haft insikt i det dåliga ekonomiska läget var ovidkommande vid en skälighetsbedömning enligt 100 a § KL. De ansåg därför att rättstillämpningen uppenbart stridit mot lag. Det är inte helt tydligt varför majoriteten inte tyckte att resning skulle beviljas, trots att rättstillämpningen kunde ifrågasättas. Jämför man detta avgörande med NJA 1984 s. 614 kanske den stora skillnaden var att 1984 års fall verkade fokusera på ändamålet med personalstiftelser och gåvoskatten i stort, medan NJA 1986 s. 10 mer handlade om en bedömningsfråga i det enskilda fallet. Kanske kan denna skillnad ha påverkat utgången i de båda målen.s. 415