Närliggande

5.Enligt HD:s praxis ska en straffbestämmelse inte tillämpas om det skulle stå i strid med rättighetsskyddet att fälla den tilltalade till ansvar. Centrala avgöranden vad gäller yttrandefrihet är NJA 2005 s. 805, NJA 2006 s. 467 och NJA 2023 s. 246 (samtliga avser hets mot folkgrupp), NJA 2012 s. 400 (barnpornografi), NJA 2015 s. 45 (vapenbrott) samt NJA 2021 s. 215 (hot mot tjänsteman). Vad gäller vilka faktorer som kan ha betydelse i en sådan bedömning kan först nämnas att samtliga omständigheter kring gärningen ska beaktas i frågan om hur yttrandefrihetsrättsliga aspekter inverkar på straffansvaret. Vidare har HD anfört att den som utnyttjar sina rättigheter och friheter enligt artikel 10 har en plikt att så långt möjligt undvika uttalanden som är omotiverat kränkande för andra och som utgör angrepp på deras rättigheter, och därför inte bidrar till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor. En annan omständighet är om frågan hade kunnat belysas utan att begå brott. Att beakta rättighetsskyddet kan innebära att enskilda straffrättsliga rekvisit ska ges en mer restriktiv tolkning. Tolkningen innebär i princip en avvägning mellan det intresse som skyddas av straffstadgandet och det yttrandefrihetsintresse som aktualiseras i det enskilda fallet. För förtalsbrottets del innebär det att rättighetsskyddet inte bara ska beaktas vid försvarlighetsbedömningen, utan även i själva tolkningen av huruvida en förtalsgrundande uppgift föreligger och att en viss person pekas ut. Ett beaktande av rättighetsskyddet kan få genomslag i påföljdsbestämningen på så sätt att påföljden kan innebära ett oproportionerligt ingrepp i yttrandefriheten. 2.2 Avvägningen mellan EKMR artikel 8 och artikel 10 Europadomstolen har fastställt övergripande principer för att bedöma situationer där artikel 8 ställs mot artikel 10. För att en avvägning mellan rättigheterna i artikel 8 och artikel 10 över huvud taget ska aktualiseras måste artikel 8 vara tillämplig, vilket förutsätter att angreppet på den enskildes rykte har inneburit en viss nivå av allvarlighet. Om så inte är fallet görs en proportionalitetsanalys utifrån artikel 10 andra stycket. Utgången i målet ska inte vara beroende av om den som klagar till domstolen är den som är föremål för utpekandet och som åberopar statens positiva skyldigheter artikel 8, eller om den som klagar är den som har gjort utpekandet och åberopar artikel 10, eftersom båda rättigheterna förtjänar lika respekt. Det innebär att rättsfall från Europadomstolen där sökanden gjort gällande att staten inte har skyddat hens privatliv, exempelvis genom att nationell domstol har ogillat ett åtal för förtal, behöver beaktas. Valet av medel för att säkerställa efterlevnaden av artikel 8 när det gäller relationen mellan enskilda är i princip en fråga som faller inom statens bedömningsmarginal. Staten har också en bedömningsmarginal vad gäller om och i vilken utsträckning en inskränkning av yttrandefriheten är nödvändig. Denna bedömningsmarginal är dock inte obegränsad, utan går hand i hand med den kontroll som utövas av Europadomstolen. Europadomstolens tillsyn går ut på att utifrån samtliga omständigheter i fallet granska om ett beslut som nationell domstol har fattat är förenligt med EKMR. Om nationell domstol har gjort en avvägning i enlighet med de kriterier som fastställts i Europadomstolens praxis, krävs starka skäl för att Europadomstolen ska ersätta nationell domstols bedömning med sin egen. Det kan handla om att nationell domstol inte har viktat eller beaktat relevanta omständigheter i enlighet med Europadomstolens praxis.s. 384