1.4.1 Inledning Efter rubriken rättsliga utgångspunkter beskriver Arbetsdomstolen sin hittillsvarande praxis om konkurrerande kollektivavtal. Den avlutande rubriken i domen var ”Sveriges internationella åtaganden”. Där behandlas artikel 11 EKMR om föreningsfrihet, Europarådets sociala stadga och även ILOs konventioner om föreningsfrihet. Det finns här anledning att uppmärksamma en bärande passage i det citat från AD 1974 nr 14 om konkurrerande kollektivavtal som Arbetsdomstolen återger i inledningen av sina domskäl när den anger de rättsliga utgångpunkterna för bedömningen (min kursivering). Enligt arbetsdomstolens mening bör frågan om rättsverkningarna av att en arbetsgivare finnes vara bunden av två konkurrerande kollektivavtal för samma verksamhet betraktas ur en vidare synvinkel än som blir fallet om uppmärksamheten riktas bara på någon eller några enstaka förpliktelser enligt avtalen. Domen är nu nästan 50 år gammal och det är klart att AD då 1974 syftade till att kollektivavtalet som helhet skulle betraktas. Det finns i dag än starkare skäl att betrakta frågan ur en vidare synvinkel i ljuset av Sveriges internationella åtaganden till följd av EU-medlemskapet. EUmedlemskapet, det mest centrala av Sveriges internationella åtaganden, berörs inte alls i Arbetsdomstolens dom, vare sig under rättsliga utgångspunkter eller under Sveriges internationella åtaganden trots att det finns en tydlig EU-harmonisering av arbetstidens reglering.s. 135
2.Jag kommer nu att summariskt redogöra för den EU-rättsliga regleringen av arbetstid. Den EU rättsliga regleringen av arbetstid ger tre ytterligare rättsliga utgångspunkter som bör läggas till vid avgörandet av denna tvist. Efter att ha redogjort för dessa tillägg diskuterar jag Arbetsdomstolens dom utifrån om dessa rättsliga utgångspunkter skulle gjort någon skillnad för utgången i målet. 4.2 Alternativ rättslig utgångspunkt I: EU-stadgan om grundläggande rättigheter Rätten till reglerad arbetstid upptas i artikel 31. EU-stadga om rättvisa arbetsvillkor. Av artikel 31.2 framgår att: Varje arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden samt till dygns- och veckovila och årlig betald semester. EU-domstolen har gällande mål om arbetstid uttalat att: Arbetstidsdirektivet, genom att föreskriva en rätt för varje arbetstagare till dygnsvila och veckovila, preciserar den grundläggande rättighet som uttryckligen slås fast i artikel 31.2 EU-stadgan. Direktivet ska tolkas mot den bakgrunden. Arbetstidsdirektivet ska inte tolkas restriktivt till förfång för de rättigheter som arbetstagarna har enligt direktivet.s. 136
3.Tolkning av direktivet ska ske med beaktande av vikten av varje arbetstagares grundläggande rätt till en begränsning av arbetstiden samt till dygns- och veckovila. Syftet med harmoniseringen är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna ges minimitider för vila, särskilt dygnsvila och veckovila. 4.3 Alternativ rättslig utgångpunkt II: Arbetstidsdirektivet Arbetstid är sedan 1993 harmoniserat i ett direktiv. Direktivet innehåller även bestämmelser om semester och har reviderats 2003. Det är här bara möjligt att redogöra för några av huvuddragen i den EUrättsliga regleringen av arbetstid.s. 136
4.Av arbetstidsdirektivet, som även nämns i förklaringarna till stadgan, framgår först och främst ett antal förhållandevis klara regler. Arbetstagare har rätt till dygnsvila: elva timmar per tjugofyratimmarsperiod (art. 3). Om arbetstagare arbetar längre än sex timmar ska arbetstagaren ha rast (art. 4). Arbetstagare har rätt till veckovila om 24 timmar plus dygnsvila per sjudagarsperiod. Veckoarbetstid får som längst uppgå till 48 timmar per sjudagarsperiod. Direktivet innehåller utöver det även en särskild reglering av nattarbete.s. 137
5.Dessa förhållandevis klara regler kompliceras av att det i arbetstidsdirektivet — likt övrig arbetstidsreglering — finns en mängd undantag. Här är inte rätt plats att nämna samtliga men några bör uppmärksammas.s. 137
6.Av artikel 16 arbetstidsdirektivet framgår att medlemsstaterna får använda särskilda beräkningsperioder. Angående veckovilan får beräkningsperioden bestämmas till 14 dagar. Angående den längsta veckoarbetstiden får beräkningsperioden bestämmas till fyra månader. Arbetstidsdirektivet innehåller även dubbla möjligheter till undantag genom kollektivavtal. I artikel 17 uppräknas ett antal särskilda situationer/arbetsuppgifter där undantag kan ske genom lag eller kollektivavtal. Av artikel 18 framgår en generell möjlighet till undantag genom kollektivavtal. Gemensamt för artikel 17 och 18 är att om det görs undantag så ska berörda arbetstagare ges kompensationsledighet eller i undantagsfall, när det inte är möjligt med kompensationsledighet, kan arbetstagarna ges annat lämpligt skydd.s. 137
7.Sverige gjorde, efter att ha fällts för bristande genomförande, ett omtag gällande genomförandet av arbetstidstidsdirektivet. Svenska arbetstidslagen innehåller nu bestämmelser om dygns- och veckovila i 13 och 14 §§. Av 10 b § arbetstidslagen framgår att veckoarbetstiden inte får överstiga 48 timmar i genomsnitt per sjudagarsperiod under en beräkningsperiod om fyra månader. Av förarbetena till paragrafen framgår att Sverige valde en beräkningsperiod om fyra månader, men det är svårt att utläsa vad som är motiveringen till att man valt den längsta möjliga beräkningsperioden. Propositionen ger nästan intrycket av att Sverige var tvunget till det.s. 137
8.Det nämndes inledningsvis att det är möjligt att avvika från arbetstidslagen genom kollektivavtal. Av 3 § fjärde stycket framgår en EUspärr. Av nämnda stycke framgår att undantag i kollektivavtal från lagen i dess helhet, reglerna om dygnsvila, veckovila och längsta veckoarbetstid får ske endast om detta inte innebär att mindre förmånliga villkor ska tillämpas på arbetstagarna än som följer av arbetstidsdirektivet. Gränsen för möjligheterna till avvikelse enligt arbetstidslagen har satts vid att kollektivavtalet inte får innebär mindre förmånliga regler för arbetstagarna än som framgår av direktivet. Det är en annan gräns än den som uppställs i direktivet, nämligen att avvikelse är villkorad av kompensationsledighet eller i undantagsfall annat lämpligt skydd.s. 137
9.Det finns vidare en särskild sanktion för kollektivavtal i strid med arbetstidsdirektivet. Av 24 a § arbetstidslagen framgår att en arbetsgivare som tillämpar sådana bestämmelser i ett kollektivavtal som strider mot 3 § fjärde stycket ska betala skadestånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har skett. Denna särskilda sanktion för direktivstridiga kollektivavtal har funnits i arbetstidslagen sedan 1997. Den benämndes då av remissinstanser som ”både oskälig och systemvidrig” eftersom den ålade ena parten ett skadeståndsansvar för något som två parter kommit överens om. Såvitt jag har kunnat utreda har skadestånd aldrig utdömts av Arbetsdomstolen med stöd av denna bestämmelse. Av bestämmelsens ordalydelse framgår inte till vem som skadestånd ska betalas. 4.4 Alternativ rättslig utgångpunkt III: Den EU-rättsliga rätten till effektiva rättsmedel Av artikel 47 EU-stadgan framgår en rätt till effektivt rättsmedel för den vars rättigheter kränkts. Det framgår även sedan Lissabonfördraget av artikel 19.1 FEU. Denna princip har tidigare framkommit i praxis men framgår nu alltså av primärrätt. Det är klart att det måste finnas effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner. Det är också klart från EU-domstolens praxis att sanktionerna inte får vara så utformade att det är praktiskt omöjligt alternativt allt för komplicerat att hävda sin rätt vid domstol (effektivitetsprincipen).s. 138
10.Arbetsdomstolen har även i sin tidigare praxis berört effektivitetsprincipen. Med hänvisning till ett stort antal domar från EU-domstolen angav den följande i AD 2015 nr 70 (min kursivering): Istället ankommer det, i avsaknad av unionsbestämmelser på området, på varje medlemsstat att fastställa de regler som på ett effektivt sätt ska säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av EU-rätten. Dessa regler får dock varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som syftar till att skydda de rättigheter som följer av den nationella rättsordningen (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av EU-rätten (effektivitetsprincipen). Arbetstidsdirektivet saknar en särskild artikel om sanktioner med följden att medlemsstaterna med beaktande av det ovan nämnda är fria att utforma sanktionerna.s. 138