Resonemanget haltar en aning: Utan kriminalisering är det svårt att tala om någon ”straffrättslig skuld”. Här kan för övrigt jämföras med den enligt min mening ganska onyanserade kritik som från bl.a. polishåll har riktats mot HD:s prejudikat "Vapenattrappen" NJA 2023 s. 393.
Hänvisas från p. 9 (s. 864)
9.I övrigt finns det en tendens att offensiv straffrättspolitik låter vad som skulle kunna beskrivas som ”straffrättslig skuld” utgöra skäl för kriminalisering snarare än att brist på ”straffrättslig skuld” ursäktar gärningsmannen. Vidare kommer brottsofferperspektivet i förgrunden. Brottsoffret behöver ”upprättelse” vilket talar för hårdare straff och högre skadestånd. I ett system som präglas av offensiv straffrättspolitik är avkriminaliseringar svåra att genomföra medan det är betydligt lättare att få till stånd nykriminaliseringar och straffskärpningar. Typiskt sett höjs repressionsnivån fortlöpande samtidigt som det sker en utvidgning av kriminaliseringen till oaktsamma handlingar och en nedtoning av behovet att beakta olika förmildrande omständigheter eller billighetsskäl (se 29 kap. 3 och 5 §§ BrB). Brottmålsprocessen snabbas också på och polisens möjligheter att använda tvångsmedel vidgas. Följden blir att antalet frihetsberövanden ökar liksom längden på frihetsberövandena. Det finns också en tendens till strängare verkställighet och till att beslutsbehörigheter flyttas nedåt i organisationerna.s. 864