Stycket

16.Samuelsson påpekar att problemet med detta uttalande är ”att om tredje man har fog för uppfattningen att huvudmannen avsett att rättshandla, så har huvudmannen per definition rättshandlat — enligt vad som rimligen måste betecknas som härskande lära”. Som framgått ovan är ju det avgörande för den viljeförklaringsteori som ligger till grund för det svenska rättshandlingsbegreppet om avgivaren genom sitt beteende sett till att motparten med fog kan sluta sig till en rättsföljdsvilja och inte om avgivaren faktiskt haft en avsikt att uttrycka en sådan vilja. Högsta domstolen har också — som framgått ovan — i NJA 2013 s. 1190 p. 7 fastslagit att en gäldenär genom betalning konkludent kan förklara viljan att destinera en betalning till en viss skuld och i NJA 2018 s. 171 p. 11 framhållit att en person genom sin passivitet kan förklara viljan att efterge rättigheter i ett ingånget avtal. Om dessa beteenden kan uppfattas som konkludenta viljeförklaringar uppstår frågan varför inte huvudmannen när han genom sitt beteende ser till att tredje man kan hysa befogad tillit till att mellanmannen är behörig kan ses som en konkludent viljeförklaring. Samuelsson ser inte något skäl att använda ett snävare viljeförklaringsbegrepp av det slag som tillitsfullmaktskonstruktionen förutsätter och understryker att konkludenta viljeförklaringar omfattas enligt varje rimlig tolkning av 10 § första stycket avtalslagen.s. 832