1.2.1 Viljeförklaringsbegreppet Begreppet viljeförklaring tillhör den juridisk traditionen i svensk rätt och utgör ett centralt begrepp i avtalslagen. Utgångspunkten är att den enskilde genom att förklara en vilja kan ingå avtal med andra och förfoga över sin egendom. Kännetecknande för den svenska viljeförklaringsteorin är att den enligt huvudregeln vilar på tillitsprincipens grund, vilket uttryckligen framhålls i motiven till avtalslagen. Tillitsprincipen innebär att avgörande för rättsverkningarna är den förklarade viljan, alltså vad motparten med fog kan sluta sig till som velat (den befogade tilliten) och inte vad den förklarande faktiskt ville uttrycka och åstadkomma. Samuelsson beskriver principen så att enligt den klara huvudregeln svarar rättssubjektet för det befogade intrycket som deras handlande kan ge upphov till. Som jag återkommer till i nästa avsnitt ges motpartens tillit dock enbart rättslig relevans om den förklarande haft en handlingsvilja (som inte får förväxlas med en rättsföljdsvilja) och viljeförklaringen inte är obehörigen utgiven, förfalskad eller förvanskad.s. 814
2.Samuelsson tar upp att det bland många jurister finns en nedärvd, instinktiv skepsis mot begreppet viljeförklaring. Han framhåller att viljan uppfattas som någonting ”inre”, inne i huvudet, som inte är åtkomligt för andra. Som framhålls är det inte detta som avses när man talar om den förklarade viljan. I stället avses vad de använda orden och andra åtbörder ger intryck av som velat av avgivaren. Som Samuelsson framhåller har vi lärt oss att tillskriva människors avsikter utifrån deras beteende. Han påpekar att avsikten inte är ett tolkningsdatum, utan det som tolkningen ska fastställa. Den har karaktären av tolkningstema och tolkningsunderlaget utgörs alltid av iakttagbara omständigheter med vars hjälp vi kan sluta oss till vad vi lärt oss uppfatta som viljan.s. 814
3.Enligt Samuelsson är en viljeförklaring allt som låter sig förstås som uttryck för en avsikt. Han påpekar att det inte finns några på förhand givna gränser för hur avsikter kan kommuniceras. En viljeförklaring behöver enligt honom inte ens utgöras av en aktiv handling, det räcker med att den är underförstådd. Han framhåller att även tystnaden kan vara talande.s. 815
4.Det faktum att det normalt sett inte finns några formkrav innebär att det går att skilja mellan uttryckliga och konkludenta viljeförklaringar. Att en person uttryckligen förklarar en rättsföljdsvilja brukar beskrivas som att personen, om han eller hon uttalar ord som i parternas språk betyder att han eller hon åstadkommer en rättsföljd, normalt ser till att motparten med fog kan sluta sig till en rättsföljdvilja hos honom eller henne. Anledningen till detta är att det finns en språklig konvention som — något förenklat — kan beskrivas så att alla förväntar sig att en person inte uttalar ”rättsföljdsorden” om han eller hon inte har viljan att åstadkomma rättsföljden i fråga. En person förväntas exempelvis inte uttala orden ”jag köper saken för 10 000 kronor” om han eller hon inte vill köpa saken för summan i fråga. Även om konventionen inte gäller undantagslöst är de fall då den inte är tillämplig dock förutsebara, alltså medborgarna vet hur omständigheterna ska vara utformade för att de ska ha ”rätt” att uttala orden, trots att de inte vill åstadkomma rättsföljden. Ett standardexempel är att en person uttalar orden så att de framstår som ett skämt.s. 815
5.När det gäller konkludenta viljeförklaringar är situationen något annorlunda. I denna typ av fall kan medborgarna inte anknyta till några språkliga konventioner. Att så är fallet hindrar dock inte dem från att med hjälp av sin allmänna livserfarenhet och av vad som framstår som rimligt och relevant med hänsyn till omständigheterna förklara en rättsföljdsvilja. Anta att en person har fått ett anbud om att köpa en sak för en viss summa. Genom att betala den begärda köpesumman kan anbudstagaren då konkludent förklara viljan att acceptera anbudet. Anledningen är att han eller hon utnyttjar motpartens föreställningar om vad som framstår som rimligt och relevant i sammanhanget, nämligen att betalningen uttrycker en vilja att acceptera anbudet.s. 816
6.Som tas upp i Samuelssons bok har Högsta domstolen i vissa fall under senare år uppmärksammat frågan om en konkludent viljeförklaring varit för handen. I NJA 2013 s. 1190 p. 7 framhöll domstolen att en gäldenärs destinering av en betalning till en viss skuld inte behöver vara uttrycklig utan kan liksom andra viljeförklaringar framgå av omständigheterna. Även om domstolen inte ansåg att omständigheterna i målet gav tillräckligt stöd för slutsatsen att gäldenären enligt allmänna avtalsrättsliga principer konkludent destinerat betalningen är det av vikt att uppmärksamma att domstolen erkänt möjligheten av att en gäldenär konkludent kan destinera en betalning om omständigheterna med tillräcklig styrka talar för detta.s. 816
7.I NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby” p. 11 framhöll Högsta domstolen att för att en parts passivitet ska medföra att ett befintligt avtal ska anses ändrat måste passiviteten typiskt sett kunna ges verkan som en viljeförklaring. Även om Högsta domstolen inte heller i detta fall ansåg att viljeförklaringsrekvisiten var uppfyllda framträder i domskälen den vikt som domstolen tillmäter en konludent eller tyst viljeförklaring för frågan om ett avtal ändrats genom en parts passivitet. En konkludent viljeförklaring genom passivitet skiljer sig emellertid från andra viljeförklaringar på så sätt att den förklarande inte framkallar motpartens befogade uppfattning genom att handla utan genom att avstå från att handla. När jag nedan talar om att en person genom sitt handlande eller liknande ser till att motparten har en befogad tillit inkluderas dock de fall då den befogade tilliten framkallas av passivitet.s. 816
8.En fråga som har diskuterats är om en förklarad vilja förutsätter att motparten med fog ska kunna sluta sig till att rättsföljdens inträde har varit uppe i den handlandes medvetande och blivit föremål för dennes beslut. Denna ståndpunkt ger dock upphov till ett alltför starkt krav och ger — för att anknyta till Axel Adlercreutz — föga vägledning när det är något som framstått som självklart. Om man däremot låter det räcka med att motparten med fog kan sluta sig till att den handlande på ett oreflekterat sätt tagit något för givet fångas denna typ av fall upp och det finns enligt min uppfattning övertygande skäl för att även låta situationer av detta slag omfattas av ”den förklarade viljan”.s. 816
9.Det är viktigt att uppmärksamma att en viljeförklarings rättsverkningar enligt den nordiska viljeförklaringsteorin inte enbart bestäms av vad de använda orden ger intryck av som avgivarens vilja (det yttre viljeuttrycket). Om de använda orden exempelvis är oklara är det sedan länge erkänt att andra aspekter måste beaktas vid en objektiv tolkning av viljeförklaringen. Inte minst under senare har Högsta domstolen framhållit att aspekter som avtalets systematik, dispositiv rätt, det förnuftiga syftet, balansen mellan parternas åtaganden, det affärsmässiga sammanhanget och så vidare kan beaktas vid den objektiva tolkningen. Vidare kan en ofullständig viljeförklaring fyllas ut med dispositiva regler och överväganden om vad som utgör en rimlig reglering i olika typer av fall. Den objektiva tolkningen och utfyllningen gör sålunda att rättsordningen tillhandahåller en kompletterande reglering när det yttre viljeuttrycket är oklart eller ofullständigt och det inte heller med hänsyn till övriga omständigheter på ett entydigt sätt går att fastslå vad motparten har fog att uppfatta som velat. 2.2 Rättshandlingsbegreppet I svensk avtalsrätt intar begreppet rättshandling en central ställning. I lagmotiven anges visserligen att det inte går att definiera begreppet i en lag. Samtidigt framhålls det emellertid att begreppet används i en så vidsträckt bemärkelse, ”att därunder innefattas alla viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande som faller inom förmögenhetsrättens område.” I kapitel 2 av sin nya bok anknyter Samuelsson till detta synsätt. Även om han medger att det inte går att definiera en rättshandling närmare i lag anser han att beskrivningen av en rättshandling som en viljeförklaring med rättsligt syfte duger fint som en utgångspunkt för utläggningen av rättshandlingsläran. Han understryker att det syfte som är relevant inte är avgivarens rent subjektiva syfte utan det syfte eller den vilja som på ett objektiv sätt kommer till uttryck i förklaringen, alltså den förklarade viljan. Som exempel på rättshandlingar nämns löften, påbud, reklamationer och fullmakter.s. 817
10.Samuelsson beskriver i sin bok de kriterier som han menar måste vara för handen för att det ska vara fråga om en rättshandling. Det har redan framgått att han utgår från att en rättshandling är en viljeförklaring med rättsligt syfte. Han anser dock inte att detta är nog. Han ger exemplet att vi har att göra med en skrivelse, vars lydelse innebär att ett bindande löfte föreligger mellan A och B. Författaren framhåller att även om detta är en viljeförklaring som objektivt sätt ger uttryck för en avsikt att rättshandla räcker det inte för att en rättshandling ska ha företagits. Författaren uppställer därför ett antal ytterligare kriterier för att det ska vara fråga om en rättshandling. Skrivelsen måste inte enbart upprättas utan också kommuniceras, vilket innebär att den ska avges eller utges till en adressat av en behörig person. Vidare ska skrivelsen härröra från den som framstår som avgivare, ett krav som exempelvis inte är uppfyllt om skrivelsen är förfalskad av en främmande person. Det betonas också att kommunikationen måste vara medveten. Att så ska vara fallet innebär enligt Samuelsson att det ska finnas en avgivarvilja i den meningen att avgivaren har en vilja att företa en handling (eller att avstå från att handla) och är förmögen att kontrollera sitt handlande, något som inte är fallet om A handlar under hypnos eller talar i sömnen. Viktigt att komma ihåg är dock att kravet på en avgivarvilja inte innebär ett krav på att A ska ha en vilja att avge ett bindande löfte (rättsföljdsvilja), det är ju det befogade intrycket av en sådan vilja och inte en faktisk rättsföljdsvilja som är avgörande. Samuelsson påpekar också att kommunikationen måste vara fullbordad för att ges rättsverkan. Vad detta innebär kan skifta beroende på vad slags rättshandling det är fråga om. Beträffande löften framhåller Samuelsson att ett löfte inte är bindande förrän löftesmottagaren tar del av det. Slutligen markerar han att en rättshandling förutsätter att avgivaren är ett rättssubjekt och har rättslig handlingsförmåga.s. 818
11.Vid en analys av relationen mellan en rättshandling och en viljeförklaring bör uppmärksammas att ordet ”viljeförklaring” används dels för att beteckna själva förklaringshandlandet (förklaringen av viljan), dels för att beteckna de ord eller tecken som ger ett befogat intryck av en rättsföljdsvilja (den förklarade viljan). När Samuelsson hävdar att en viljeförklaring inte är nog för en rättshandling använder han ordet ”viljeförklaring” för de ord som ger ett befogat intryck av en rättsföljdsvilja (den förklarade viljan). Om man i stället använder ordet för att beteckna förklaringen av viljan visar det sig att de kriterier som författaren ställer upp som ett krav för en rättshandling även framstår som rimliga krav för att en person ska ha förklarat en vilja förutom kraven på att avgivaren ska vara ett rättssubjekt och ha rättslig handlingsförmåga.s. 819
12.Det är dock viktigt att uppmärksamma att man i svensk rätt skiljer mellan kriterier för att en rättshandling ska ha företagits och kriterier för att en rättshandling ska vara giltig. Även en ogiltig rättshandling anses alltså vara en rättshandling. Var gränsen ska dras mellan dessa kriterier kan diskuteras. Själv har jag haft en benägenhet att beskriva en rättshandling i termer av att en person ska ha förklarat en rättsföljdsvilja och låta övriga kriterier för rättsverkan beskrivas som giltighetsbetingelser. Följden blir då att om en person förklarat en sådan vilja så har han eller hon också företagit en rättshandling även om han eller hon exempelvis saknar rättslig handlingsförmåga. Någon större praktisk betydelse har dock inte gränsdragningen med tanke på att en person som saknar rättshandlingsförmåga i vart fall saknar förmågan att företa giltiga rättshandlingar.s. 819
13.En regel som utformats som en giltighetsregel men som är av betydelse för en riktig förståelse av viljeförklaringsbegreppet och rättshandlingsbegreppet är 32 § avtalslagen. Av första stycket framgår att den som avgivit en viljeförklaring, vilken på grund av felskrivning eller annat misstag fått annat innehåll än åsyftat varit inte är bunden av viljeförklaringens innehåll om medkontrahenten insåg eller borde ha insett misstaget. Även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten framhålls i motiven att regeln ska tolkas motsatsvis, alltså att avgivaren i enlighet med tillitsprincipen är bunden av förklaringens innehåll om motparten varken insett eller borde ha insett misstaget. Bestämmelsen gäller dock enligt sin lydelse inte ett misstag som avser om en viljeförklaring över huvud taget avgivits, exempelvis om avgivaren tror att den undertecknade texten är en middagsinbjudan medan den i själva verket är ett skuldebrev. Tore Almén ansåg dock i sin kommentar till avtalslagen att regeln kunde tillämpas analogt även i denna typ av fall. En annorlunda reglering finns i andra stycket för förvanskningar. I denna typ av fall är avgivaren inte bunden av den förvanskade förklaringen även om motparten var i god tro, låt vara att avgivaren måste reklamera utan oskäligt uppehåll efter det att han eller hon fått kännedom om förvanskningen om han eller hon vill kunna frigöra sig.s. 819
14.En betingelse som jag saknar i Samuelssons framställning är kravet på att motpartens befogade uppfattning ska ha varit förutsebar för avgivaren, vilket innebär att avgivaren som förståndig person kunnat förutse att hans eller hennes handlande medför att motparten med fog kan sluta sig till en rättsföljdsvilja. Ett sådant krav framgår visserligen inte uttryckligen av avtalslagen. Men det kommer till uttryck hos Julius Lassen, en av den nordiska tillitsteorins förgrundsgestalter, när han skriver att avgivaren inte är bunden av motpartens befogade uppfattning om denna grundas på omständigheter som vid förklaringens avgivande inte var vetbara för avgivaren som en förnuftig och kunnig person. Ett liknande synsätt förekommer även hos vissa andra författare. I nyare svensk doktrin har dock Konrad Lundberg och Torgny Håstad tagit avstånd från förutsebarhetsrekvisitet och förordat ett mer strikt ansvar för avgivaren. När jag nedan skriver att den handlande ser till att motparten kan hysa en befogad tillit utgår jag från att förutsebarenhetsrekvisitet är uppfyllt.s. 820
15.Betydelsen av förutsebarhetsrekvisitet kan illustreras med ett exempel hämtat från Stefan Lindskog. Anta att en tysk åskådare vid en fiskhamnsauktion aningslöst tar sig i örsnibben. Frågan är då om detta kan ges innebörden av ett rekordhögt slutbud på en låda av nyfångad premiärhummer bara för att bud i fiskhallen brukar avges på det sättet. För att besvara denna fråga kan förutsebarhetsrekvisitet vara till hjälp. Om det inte finns någon anledning att kräva av den tyske åskådaren att han eller hon bort uppmärksamma den avvikande kutymen för budgivning (vilket många gånger framstår som rimligt) blir resultatet att kutymen inte tillräknas åskådaren och att förutsebarhetsrekvisitet inte är uppfyllt. Åskådaren är då obunden även om auktionsförrättaren anses ha fog att uppfatta handlandet som ett bud på den nyfångade hummern. Lindskog är dock beredd att sträcka sig ännu längre när det gäller kraven för att åskådaren ska ha lämnat ett bindande bud. För att bundenhet ska inträda anser han nämligen att åskådaren måste ha insett att hans handlande kunde uppfattas som ett bud. Jag återkommer till detta synsätt när jag nedan undersöker relevansen av det insiktsrekvisit som Högsta domstolen infört för tillitsfullmakter.s. 820