1.Joel Samuelssons bok om fullmaktsläran utgör en lärobok, men den skiljer sig från traditionella framställningar av detta slag på så sätt att fullmaktsreglerna förklaras mot bakgrund av den allmänna rättshandlingsläran. Författaren påpekar själv att framställningen inte är lättillgänglig, tar få genvägar, är ganska kompakt på vissa ställen, har ett språk som inte är det enklaste, har en akademisk stil och att noterna är många och ibland långa. Denna beskrivning av boken kan verka avskräckande. När man läser boken framgår det dock att beskrivningen är överdriven. Samuelsson går enligt min uppfattning på ett pedagogiskt sätt igenom olika delar av den allmänna rättshandlingsläran och fullmaktsläran. Visst, boken tar få genvägar och den kanske är kompakt i vissa delar men den engagerar läsaren och medför att man förstår mer eftersom man tvingas att tänka efter.s. 812
2.Ett viktigt tema i boken är att en fullmakt är en rättshandling som varje annan. Detta tema påverkar synen på vissa avgöranden i Högsta domstolen under senare år. I rättsfallet NJA 2014 s. 684 ”Divisionschefen” p. 13 framhöll nämligen Högsta domstolen att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmans viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit. I NJA 2021 s. 1017 ”Låneavtalet med Svea Ekonomi” vidareutvecklades tanken om en särskild tillitsfullmakt. Samuelsson framhåller dock att distinktionen mellan ”viljeförklaringsgrundad fullmakt” och ”tillitsgrundad fullmakt” är instabil. Han går till och med så långt att han påstår att den vid närmare inspektion kollapsar fullständigt. Anledningen är enligt honom att viljeförklaringsmodellen omfattar alla de fall som skulle täckas av ”tillitsfullmakten”, och det utan att de tilläggsrekvisit som Högsta domstolen ställt upp behöver vara uppfyllda.s. 813
3.Samuelssons syn på den tillitsfullmakt som Högsta domstolen introducerat har påverkat dispositionen av boken. Efter att i kapitel 2 ha beskrivit de allmänna avtalsrättsliga principerna under beteckningen ”rättshandlingsläran” analyseras i kapitel 3 innebörden av begreppet fullmakt i 10 § första stycket avtalslagen (1915:218) och i kapitel 4 innebörden av begreppet ställningsfullmakt i 10 § andra stycket avtalslagen. Därefter uppmärksammas i kapitel 5 skillnaden mellan självständiga och osjälvständiga fullmakter, i kapitel 6 reglerna om återkallelse av fullmakt, i kapitel 7 verkan av att fullmaktsgivaren dör, får förvaltare eller försätts i konkurs, i kapitel 8 om mellanmannens onda tro ska tillräknas huvudmannen och i kapitel 9 mellanmannens skadeståndsansvar. Kännetecknande för de nämnda kapitlen är att de utgår från den rättshandlingsmodell som han anser ligger till grund för avtalslagen. Det är först i kapitel 10 som alternativa fullmaktsbegrepp tas upp. I detta sammanhang berörs Högsta domstolens introducerande av tillitsfullmakten och Samuelsson återkommer till tanken att förhållandet mellan viljeförklaringsfullmakten och tillitsfullmakten är instabil.s. 813
4.Det är inte min ambition att närmare analysera alla delar av boken. Framställningen nedan inriktas i stället dels på Samuelssons utläggning om rättshandlingar och fullmakter, dels på hans påstående att förhållandet mellan en viljeförklaringsfullmakt och en tillitsfullmakt är instabil. Denna begränsning innebär inte att jag anser att bokens övriga delar är ointressanta. Även dessa delar är väl värda att läsa och de frågor som tas upp beskrivs på ett genomtänkt sätt. Delarna är dock — om uttrycket tillåts — mera läroboksmässiga i en traditionell mening och är inte på samma sätt kontroversiella som de delar som handlar om relationen mellan viljeförklaringsfullmakten och tillitsfullmakten.s. 814