Jfr HFD 2015 ref. 80 där motsvarande skiljelinje fanns mellan majoriteten och det skiljaktiga justitierådet Bull.
Hänvisas från p. 2 (s. 786)
1.Ovan har jag fokuserat på frågan om efterforskningsförbudet verkligen bör anses tillämpligt i relation till sådana yttranden som faller utanför YGL:s materiella tillämpningsområde. HD:s beslut i ”Trisskrapningarna” väcker i detta avseende frågor om hur det ”kommersiella undantaget” ska förstås och om avsikten verkligen är att t.ex. den som ägnar sig åt brottsliga vilseledanden i grundlagsskyddade former ska skyddas av efterforskningsförbudet. I dessa avseenden kunde HD:s beslut varit tydligare.s. 786
2.Avgörandet aktualiserar även andra frågor, som inte närmare har behandlats här. Det som skiljer majoritetens bedömning från det skiljaktiga justitierådets kan sägas vara bedömningen av om triss-inslagen var utpräglat kommersiella eller inte. Majoriteten menade att inslagen kunde vara utpräglat kommersiella och att det därför var tillåtet för KO att vidta åtgärder för att utreda bl.a. den frågan. Man kan säga att majoriteten därmed valde att inte ta ställning till om triss-inslagen var rent kommersiella. Den skiljaktige betonade däremot tidigare praxis som ger uttryck för att företräde ska ges åt grundlagen vid tveksamhet eller oklarhet. Eftersom triss-inslagen hade redaktionella inslag kunde de, enligt den skiljaktige, inte undantas från YGL:s materiella tillämpningsområde. I frågan om hur inslagen ska bedömas går det att ha olika uppfattningar, men det finns nog fördelar med att som den skiljaktige utgå ifrån den ifrågasatta publiceringen vid bedömningen av om framställningen är utpräglat kommersiell. Om man som majoriteten passar på frågan i avvaktan på ytterligare utredning, finns risken att dessa utredningsåtgärder dels inkräktar på det för yttrandefrihetsgrundlagarna centrala meddelarskyddet, dels leder till att ytterligare svåra gränsdragningar uppkommer — såsom blev fallet i ”Trisskrapningarna”.s. 786
3.Slutligen framstår det för mig som märkligt att HD i det aktuella fallet inte ens nämner delegationsregeln i 1 kap. 19 § YGL, som medger att det i vanlig lag meddelas föreskrifter om förbud mot annonsering och reklam i program, eller villkor för sådan annonsering och reklam. Även om bestämmelsen främst har tillkommit för att möjliggöra den detaljerade regleringen i radio- och tv-lagen (2010:696), är den enligt sin ordalydelse tillämplig även i förhållande till sådan reklam som förbjuds enligt MFL och spellagen. Frågan är alltså om inte HD, i stället för att göra en ändmålstolkning av YGL, borde ha tillämpat den uttryckliga undantagsbestämmelsen i 1 kap. 19 § YGL. Kanske saknar frågan praktisk betydelse. De aktuella frågorna i målet — vad som utgör en utpräglat kommersiell framställning och efterforskningsförbudets eventuella tillämplighet — uppkommer även vid tillämpningen av delegationsbestämmelsen. Det finns dock praxis som antyder att bedömningen av vilka kommersiella budskap som faller under delegationsbestämmelsen respektive ändamålstolkningen kan skilja sig åt, på så sätt kravet på att framställningen ska vara rent kommersiell är strängare vid ändamålstolkningen i jämförelse med delegationsbestämmelsen.s. 786
4.Sammanfattningsvis är det välgörande att HD har tagit sig an frågan om det materiella tillämpningsområdets tillämplighet och räckvidd. Tyvärr ger avgörandet i ”Trisskrapningarna” upphov till lika många frågetecken som det rätar ut.s. 787