EU-domstolens dom i mål C-416/17, kommissionen mot Frankrike (Förskottsskatt), EU:C:2018:811. 1 2 EU-domstolens beslut i mål C-144/22, Società Eredi Raimondo Bufarini, EU:C:2022:1013 (ej tillgängligt på svenska). 13 Högsta domstolens remissyttrande den 10 oktober 2005 (Dnr 433-05) och Regeringsrättens remissyttrande den 6 oktober 2005 (AdmD 186/05). 14 Det här synsättet fördes fram under lång tid. Se t.ex. Vängby, Undantag från EGrättens överhöghet?, JT 1998–99, s. 365; Abramsson, The relation between National Courts and the European Courts, ERT 2006/2, s. 293. 15 Hellners och Malmqvist, Förvaltningslagen — med kommentarer, andra upplagan, 2007, s. 39. 16 Wahl, Vad är oddsen för att det svenska spelmonopolet är förenligt med EGrätten? — Regeringsrättens dom i Wermdö Krog, ERT 2005 s. 119, s. 123–124, Engström, Toskansk olivolja får svenska domstolar på glid — EG-rättens betydelse för några förvaltningsprocessrättsliga spörsmål, ERT 2005, s. 152, Johansson, Artikel 234 EG — en del av det svenska rättssystemet, SvJT 2007 s. 216, s. 229. 17 Bernitz, SIEPS 2021:2, s. 99. 1 8 Bexhed, Om kravet att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen — Vängby och EG-rätten, JT 1998–99 s. 818, Johansson, 234 EG — en del av det svenska rättssystemet, SvJT 2007 s. 216. 19 Se t.ex. Bernitz, SIEPS 2012:2, s. 28 ff. 20 Bernitz, SIEPS 2021:2, s. 94 ff. 21 T.ex. nu senast HD:s Remissyttrande över Begäran om ändring av protokoll nr 3 om stadgan för Europeiska unionens domstol (SB2022/01487), den 16 januari 2023, HDO 2022/1084. 2 2 Om begreppen orubblighetsprincipen och sanningsprincipen, se NJA 1998 s. 321 och där gjorda hänvisningar. 2 3 Welamson & Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen (2022, version 6, JUNO), s. 200 ff. 24 Welamson & Munck, a.a., s. 228 ff. 25 Ekelöf, Edelstam, Heuman & Pauli, Rättegång. Första häftet (2016, version 9, JUNO), s. 54 ff. 26 Se dock Europadomstolens dom den 14 mars 2023 i målet Georgiou mot Grekland (57378/18), där den högsta instansen inte motiverat varför ett förhandsavgörande inte hade begärts, trots yrkande från klaganden. Enligt Europadomstolen var detta ett åsidosättande av rätten till en rättvis rättegång. Tillräcklig gottgörelse (just satisfaction) var att återuppta förfarandet på begäran. Huruvida detta var möjligt enligt nationell rätt verkar ha spelat underordnad betydelse. 27 EU-domstolens dom i mål C-224/01, Köbler, EU:C:2003:513. 28 Köbler, p. 38, och EU-domstolens dom i mål C-126/97, Eco Swiss, EU:C:1999:269, p. 46. 29 Köbler, p. 59. 30 Köbler, p. 118 och 123. 31 Det innebär dock inte att möjligheterna att få skadestånd enligt nationell rätt ska avfärdas. Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Justitiekanslern, som sköter statens skadereglering, har t.ex. funnit att om en domstol har åsidosatt en processuell bestämmelse får det normalt anses innebära att domstolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel. Om det handlar om processregler som domstolen haft att beakta självmant, kan detta ligga staten till last. 32 EU-domstolens dom i mål C-234/17, XC m.fl., EU:C:2018:853, p. 21, och dom i mål C-213/13, Impresa Pizzarotti, EU:C:2014:2067, p. 54, och där gjorda hänvisningar. 33 XC m.fl., p. 22, och där gjorda hänvisningar. Se även Wenander och Reichel, Europeisk förvaltningsrätt i Sverige, s. 59 f; Bernitz och Kjellgren, Europarättens grunder (2022, version 7, JUNO), s. 137. 34 XC m.fl., p. 24, och där gjorda hänvisningar. 35 XC m.fl., pp. 25–48. 3 6 XC m.fl., p. 49. 37 XC m.fl., p. 51, och där gjorda hänvisningar. 38 XC m.fl., p. 53, och där gjorda hänvisningar. 39 XC m.fl., p. 54, och där gjorda hänvisningar. 4 0 Se även Welamson & Munck, a.a., s. 157, och Schmauch, a.a., s. 666. 41 XC m.fl., p. 49. 4 2 EU-domstolens dom i mål C-268/21 Norra Stockholm Bygg, EU:C:2023:145. 43 Norra Stockholm Bygg, p. 40. 44 CDDH Ad hoc negotiation group (”46+1”) on the accession of the European Union to the European Convention on Human Rights, 46+1(2023)35PROV, 17 mars 2023. 45 Se EUD:s yttrande 2/13, EU:C:2014:2454. 46 46+1(2023)35PROV, Förklarande rapporten till förslaget till anslutningsfördrag, p. 87 och 88. 47 Europadomstolens dom den 30 juni 2005 i målet Bosphorus Hava Yolları Turizm ve Ticaret Anonim Şirketi mot Irland (45036/98). 4 8 Europadomstolens dom den 23 maj 2016 i målet Avotinš mot Lettland (17502/07). 4 9 Se HD:s beslut den 21 mars 2023 i mål Ö 3743-22 att bevilja prövningstillstånd i Svea hovrätt i ett mål rörande relationen mellan EU:s dataskyddsförordning och grundlagsskyddet för yttrandefrihet i form av publicering av uppgifter om lagföring på webbplatser. Reichel och Wenander, s. 247, anser att europeisk konstitutionell tradition medfört att svenska förvaltningsdomstolar i dag med större självförtroende tillämpar konstitutionella principer, som tryckfrihet m.m. 5 0 Schmauch, a.a., s. 670. 51 Att regeln är ”viktig” har i beslutet kopplats indirekt till att det kan bli tal om ett överträdelseärende (p. 34). Den konsekvensen ska nog inte överskattas. All unionsrätt kan bli föremål för ett överträdelseärende och vore med detta resonemang lika viktig. Jag tror inte det är vad HD avsett att säga och jag tror inte heller att hänvisningen till EUD:s dom ska tillmätas alltför stor betydelse i sak. En hänvisning till rätten till en rättvis rättegång hade onekligen varit mer klädsam.
Hänvisas från p. 5 (s. 654)
1.Enligt artikel 267 FEUF är EUD behörig att meddela förhandsavgöranden angående tolkningen av fördragen och giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens institutioner, organ eller byråer. När en sådan fråga uppkommer vid en svensk domstol får den, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EUD meddelar ett förhandsavgörande. När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en svensk domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt svensk lag, måste (”ska”) den svenska domstolen i princip föra frågan vidare till EUD. Därtill gäller lag (2006:502) med vissa bestämmelser om förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol (förhandsavgörandelagen). Enligt den lagen ska en domstol eller myndighet som beslutar att inte inhämta ett förhandsavgörande i sitt beslut ange skälen till detta, om part har yrkat att ett förhandsavgörande ska inhämtas. En viktig aspekt i detta är att skyldigheten att begära förhandsavgörande är oberoende av om parterna har framställt ett yrkande härom eller inte. Förfarandet utgör nämligen en dialog uteslutande mellan den hänskjutande domstolen och EU-domstolen, må vara att flera parter kan delta i förfarandet och bidra till att besvara de ställda frågorna.s. 653
2.Frågan om en domstol dömer i sista instans är bara avgörande för frågan om man ska tillämpa andra eller tredje stycket i artikel 267 FEUF. Om en domstol inte dömer i sista instans åtnjuter den ett vitt skön att avgöra om ett förhandsavgörande ska begäras eller inte. Det är bara om den dömer i sista instans som skyldigheten att begära förhandsavgörande inträder. Att en domstol dömer i sista instans är emellertid inte i sig tillräckligt för att en domstol ska ha en skyldighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. För att skyldigheten ska föreligga krävs det enligt artikel 267 FEUF första stycket att det i målet finns en fråga om tolkningen av fördragen eller giltigheten och tolkningen av en rättsakt som beslutats av unionens institutioner, organ eller byråer.s. 653
3.Från skyldigheten finns även tre viktiga undantag enligt den s.k. Cilfit-doktrinen. Den etablerades redan år 1982 och har under en lång period varit vägledande för bedömningen om när en nationell domstol som dömer i sista instans har möjlighet att avstå från att begära ett förhandsavgörande i mål med unionsrättslig anknytning. Doktrinen innebär i korthet att när en domstol i sista instans tar ställning till oväsentliga frågor, uppenbara frågor (acte clair) och redan besvarade frågor (acte éclairé) om tolkningen av unionsrätten, måste dessa inte hänskjutas till EU-domstolen.s. 654
4.Det kan vara värt att tillägga att för frågor om en rättsakt är giltig enligt artikel 267 första stycket b FEUF gäller en något annan ordning. Enligt Foto Frost-doktrinen får bara EU-domstolen avgöra om en rättsakt är giltig eller inte. Nationella domstolar får visserligen i uppenbara fall ogilla ett ogiltighetsyrkande, men i andra fall är det bara EU-domstolen som kan ta ställning till om en rättsakt är giltig eller inte.s. 654
5.Under de senaste tio åren har EU-domstolen börjat utveckla en mer omfattande praxis om hur de olika rekvisiten i artikel 267 FEUF och Cilfit-doktrinen ska förstås i förhållande till varandra. Startskottet var den uppmärksammade domen i målet Ferreira da Silva e Brito m.fl. från 2015. Den följdes av en framgångsrik fördragsbrottstalan mot Frankrike år 2018. Kriterierna klargjordes ytterligare i domen i målet Consorzio Italian Management e Catania Multiservizi och Catania Multiservizi från 2021. Denna rättspraxis uppmärksammas också av HD i beslutet (p. 8 till 10 och p. 34) och återges inte här. I dag är dessa kriterier så pass etablerade att EUD meddelar beslut i dessa frågor utan huvudförhandling.s. 654
6.I Sverige har det dominerande synsättet länge varit att förfarandet med att begära förhandsavgörande ska tillämpas med återhållsamhet (även om viss öppning kunnat skönjas i NJA 2004 s. 735). Synsättet präglas av bilden av EUD som en prejudikatinstans med ett systemviktigt uppdrag som inte borde belastas med onödiga frågor av mindre betydelse. När den svenska förhandsavgörandelagen togs fram med anledning av kommissionens överträdelseförfarande (som pågick 2004 till 2006) var både HD och Högsta förvaltningsdomstolen öppet avfärdande mot synsättet att det skulle kunna finnas brister i den svenska rättstillämpningen. Unionsrättens betydelse för den inhemska rättstillämpningen tonades ned, särskilt när det gällde förvaltningen. Det noterades även, i en kommentar till förvaltningslagen, att unionsrätten inte torde ha någon större inverkan på hur svenska förvaltningsmyndigheter skulle handlägga sina ärenden. I NJA 2009 s. 667 upprätthöll HD det här synsättet, om än indirekt, och uttalade att den ”närmare tillämpningen i ett enskilt fall inte är en fråga för EGdomstolen”.s. 655
7.Ett annat perspektiv, med betydligt mindre genomslag, förordade ett mer aktivt bruk av förfarandet, ofta med utgångspunkt i unionsrättens företräde. En farhåga, som uttryckts tidigt av bl.a. Nils Wahl, var att de högsta domstolsinstansernas underlåtenhet att begära förhandsavgöranden och den negativa inställning till unionsrätten som denna verkade grunda sig på hade en förmåga att påverka de lägre instansernas benägenhet att begära förhandsavgöranden och därigenom att genomsyra hela det svenska domstolsväsendet. Ulf Bernitz har beskrivit det som att svenska domstolar är lojala men varken drivande eller anteciperande när det gäller att driva rättsutvecklingen framåt. Betoningen har därför legat på den skyldighet att begära förhandsavgöranden som framgår av artikel 267 FEUF. Det här framgår även tydligt i debatten som följde efter kommissionens överträdelseärende, där skyldigheten att begära förhandsavgörande stod i fokus. Även i rapporter som behandlar frågan om förhandsavgöranden har just skyldigheten att begära förhandsavgörande intagit en framträdande plats.s. 655
8.De svenska domstolarnas förhållande till bestämmelserna om förhandsavgörande har således präglats av återhållsamhet och skepsis. Framför allt längden på förfarandet har bidragit till att det har fått lägre legitimitet. Att svenska domstolar varit återhållsamma med att hänskjuta mål till EUD har uppmärksammats under en längre tid. Det är en ständigt återkommande observation att svenska domstolar, statistiskt sett, hänskjuter mål till EUD sällan jämfört med andra länder inom EU.s. 656