I NJA 2017 s. 1105 prövade HD bevisfrågan när ett bankID eller motsvarande teknik obehörigen har använts för att ingå ett kreditavtal. Bakgrunden var att en kredit hade upptagits med svarandens bankdosa. Pengarna utbetalades till hennes konto, för att därefter överföras till hennes sons konto. Svaranden uppgav under sanningsförsäkran att bara hon hade tillgång till bankdosa med tillhörande kod och en polisanmälan angående bedrägeri, om än något vag angående den aktuella transaktionen, hade gjorts. Sammantaget ansågs svaranden inte ha gjort antagligt att hennes avancerade elektroniska underskrift använts obehörigen av någon annan.
Hänvisas från p. 4 (s. 588)
4.Förutsättningarna att få tillbaka pengarna med stöd av betaltjänstlagen i dessa situationer är dock små. En första begränsning i skyddet är att transaktionen ska ha varit obehörig, vilket förutsätter att transaktionen ska ha genomförts utan samtycke från kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontot. Högsta domstolen, HD, har genom NJA 2017 s. 1105 prövat bevisfrågan vid obehörig användning av e-legitimation. I domen konstateras att till skillnad från en underskrift på papper, går det inte med en elektronisk underskrift att veta om det faktiskt är innehavaren som använt den. Bedömningen av vem som signerat transaktionen måste därför göras i två steg. Först prövas om kreditgivaren kan visa att det är den påstådda elektroniska underskriften som använts, så att den inte är manipulerad med hjälp av teknik. Är detta visat, prövas i steg två om transaktionen tillkommit genom obehörig användning. Det är innehavaren av e-legitimationen som ska göra antagligt att användandet av underskriften skett obehörigen.s. 588