1 · Inledning

1.Vid obehörig användning av e-legitimation kräver ofta kontohavaren att hans eller hennes bank ska stå för den uppkomna förlusten. Kraven kan grundas på EU-rätten, den svenska lagen (2010:751) om betaltjänster och avtalsreglering mellan kontohavaren och banken. Ibland är frågor om bevisbördan lösta i lagregler, ibland har de lämnats oreglerade. Saknas en sådan reglering får frågan om vem som bär bevisbördan i en betaltjänsttvist avgöras med ledning av praxis och allmänna svenska principer för bevisbördefördelningen. Svensk bevisbördepraxis bygger numera på att man avväger de argument som talar för och emot att en part bör bära bevisbördan. Bevisvärderingsfrågor får i regel avgöras med ledning av principen om fri bevisvärdering.s. 470

2.Argument och rekvisit är två olika saker. Argument som talar för eller emot att kontohavaren eller banken ska bära bevisbördan i betaltjänsttvister måste således skiljas noga från de civilrättsliga regler som innehåller beskrivningar av rekvisit. Det är viktigt att en prejudikatinstans anger på ett språkligt klart sätt om ett domskälsvis omnämnt förhållande är ett rekvisit i en rättsgrundsats eller ett argument som utgör ett skäl för eller emot en antagen rättsgrundsats. Det kan anges genom att ett förhållande t.ex. sägs antingen vara en ansvarsförutsättning eller vara av betydelse för en rättsfråga. Varje rekvisit ger uttryck för ett abstrakt rättsfaktum. Enligt definitionen av detta begrepp är ett rättsfaktum ett faktiskt förhållande av direkt betydelse för en regels rättsföljd. Rättsfakta som åberopats i konkret form av käranden eller svaranden omfattas av en bevisbörda och de ska bevisas av den ena eller den andra parten. Ett konkret rättsfaktum är en parts beskrivning av en rekvisitmotsvarighet i en föreliggande tvist, t.ex. kärandens beskrivning i stämningsansökningen av svarandens culpösa handlande i ett visst sammanhang. En svårighet består i att abstrakta rättsfakta såsom culpa kan kräva att en part preciserar och konkretiserar vilken form eller vilka former av culpa som avses och som begränsar rättens prövning enligt regeln om åberopsskyldighet.s. 470

3.För att kunna avgöra vad som utgör ett abstrakt rättsfaktum måste man finna den tillämpliga rättsregeln. Det räcker inte att studera lagtext om ett rekvisit getts ett något förändrat innehåll av HD. Ett rekvisit som uttryckts i lagen med ett enda kortfattat ord såsom culpa kan ha blivit föremål för ett rättsförändrande förtydligande i ett prejudikat. Det kan ha skett genom en enkel precisering. Ett rättsfaktum som svarar mot ett enda ord i en lagtext kan också i en prejudikatregel uttryckas med flera rekvisit som alla måste vara uppfyllda för att regeln ska bli tillämplig. De konkreta rekvisitmotsvarigheterna utgör rättsfakta som omfattas av bevisskyldighet och den ena eller den andra parten bär bevisbördan för sådana åberopade rättsfakta som ingår i prejudikatregeln. Denna typ av förtydliganden är av särskilt intresse i denna uppsats. Se nedan under 5.4.1 och 5.4.3 om uttrycket likgiltighet.s. 471

4.Bevisfakta definieras som faktiska förhållanden som endast är av indirekt betydelse för rättsföljden. Bevisbördan avser inte bevisfakta. Vid bevisvärderingen ska en sammanvägning göras av alla bevisfakta som med en större eller mindre sannolikhet talar för eller emot ett rättsfaktums existens. Resultatet av sammanvägningen utgör en sannolikhetsbedömning som kan innebära att ett rättsfaktums existens bevisats, motbevisats eller gjorts sannolikt eller antagligt. Vid bedömningen av en rent rättslig fråga gäller inte några bevisbörderegler. Vid den rättsliga bedömningen kan domstolen godta den tolkning av lagen eller ett avtalsvillkor som övervägande skäl talar för, dvs. som har det starkaste stödet. Rättsliga argument som talar för eller emot en tolkning av ett lagtextrekvisit utgör inte rättsfakta.s. 471