3 kap. 7 § RB. 1 8 Fitger m.fl., Rättegångsbalken (1942:740), kommentaren till 3 kap. 7 §, 2022-1004 (JUNO). 19 3 kap. 4 § 5 st. RB. 20 Prop. 2016/17:174 s. 14 f. 21 Prop. 2016/17:174 s. 250. 22 SOU 2011:42 s. 249. 2 3 Prop. 2016/17:174 s. 14 f. 24 SOU 2011:42 s. 251. 25 Se Högsta domstolens verksamhetsberättelser åren 2017–2020. 26 NJA 2021 s. 490. 27 NJA 2020 s. 858 (I–III). 28 NJA 2020 s. 717. 29 NJA 2020 s. 190. 3 0 Se Högsta domstolens verksamhetsberättelser åren 2017, 2018 och 2020. 31 NJA 2020 s. 143 och NJA 2018 N 2. 32 Se NJA 2018 s. 229 I som handlade om människosmuggling respektive NJA 2020 s. 216 om olaga förföljelse. 33 Högsta domstolens beslut den 1 februari 2019 i mål Ö 5726-17. 34 Förundersökningen lades senare ned, se JO 8268-2017. 35 Läs ordalydelsen av artikel 6.1 EKMR. Bestämmelsen ska tolkas i ljuset av artikel 6.1 EKMR, se 2 kap. 19 § RF, prop. 1993/94:117 s. 37 samt NJA 2010 s. 274. 3 6 Micallef mot Malta, 15 oktober 2009, p. 93. 37 Jfr Delcourt mot Belgien, 17 januari 1970, p. 31. 38 Belilos mot Schweiz, 29 april 1988, p. 67. 39 Sandgren, C, Jäv mot extern adjungerad ledamot och nämndeman, SvJT 2014 s. 864, på s. 868 f. 4 0 Langborger mot Sverige, 22 juni 1989. 4 1 Eva Tiby, Domarjäv, 1993, s. 268. 42 Prop. 1990/91:98. Se 14 a § 2 st. i den numera upphävda lagen (1974:1082) om bostadsdomstol. 43 Prop. 1990/91:98 s. 34 f. 4 4 Steck-Risch m.fl. mot Liechtenstein, 11 maj 2010. 4 5 Jfr Pescador Valero mot Spanien, 17 juni 2003, p. 27. 46 Notera exempelvis att Europadomstolen i A.K. mot Liechtenstein, 9 juli 2015, p. 79 konstaterat att det faktum att en domare avgör jävsanklagelser som riktas mot andra domare i samma domstol ger upphov till tvivel beträffande vederbörandes opartiskhet och oberoende. 4 7 Jfr Nicholas mot Cypern, 9 april 2018, p. 63. 4 8 Prop. 1973:90 s. 28. 49 SOU 2008:125 s. 341 ff. 50 Prop. 2009/10:80 s. 140. 5 1 Se avsnitt 2.2. 52 Se avsnitt 2. 5 3 Se fotnot 3. 5 4 En naturlig konsekvens av en sådan ordning skulle vara att göra motsvarande överföring från HFD till HD för dito mål i HFD (notera emellertid att domvilla inte finns som extraordinärt rättsmedel i förvaltningsprocessrätten). En sådan motsvarande överföring behöver dock utredas närmare. 55 Se fotnot 33. 56 Den tematiskt närliggande SOU 2023:12 om förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende behandlar bl.a. samarbetet mellan HD och HFD, men inte i förhållande till problematiken i prövningsordningen. 57 Mattsson, D, Reformen år 1971 och en framåtblick, SvJT 2022 s. 580, på s. 584.
Hänvisas från p. 2 (s. 367)
2.När HD behandlar en ansökan om resning eller klagan över domvilla i ett mål som avgjorts av HD, får inte något justitieråd som deltagit i det tidigare avgörandet ingå i rätten, om ett tillräckligt antal ledamöter ändå finns tillgängligt inom domstolen. Utgångspunkten är alltså att inga justitieråd från det avgörande som klandras får ingå i rätten. Regeln tillämpas även när det är fråga om en förnyad resningsansökan, där de justitieråd som deltagit i det tidigare extraordinära ärendet inte får delta i det senare, i den mån det är möjligt. Regeln torde rimligen tillämpas på samma sätt om det skulle vara så att ett avslag på klagan om domvilla följs upp av en resningsansökan. Ett exempel på hur utfallet kan bli i gällande prövningsordning är just Emissionsgarantimålet, där femton justitieråd slutligen hade befattat sig med målet beaktat det ursprungliga avgörandet, klagan över domvilla samt resningsansökan. 2.1 Möjligheten att förordna justitieråd från HFD 2017 infördes en möjlighet för HD att förordna den som är justitieråd i HFD att tjänstgöra i HD. I motiven nämns att möjligheten kan vara av stort värde exempelvis inom ämnesområden som någon ledamot i den andra domstolen har särskilda kunskaper om, men även i vissa fall då jävsproblematik kan lösas genom ett förordnande av justitieråd från HFD. Vidare anses möjligheten kunna medföra en utbytestjänstgöring mellan de två högsta domstolarna under en viss tidsperiod för att främja ett vidare utbyte av sakkunskap. Just på grund av att lagstiftaren önskade att bestämmelsen skulle möjliggöra en generell utbytestjänstgöring, utformades bestämmelsen som en generell möjlighet för domstolarna att fritt avgöra när och hur möjligheten skulle användas. Domarlagsutredningen anförde att det fanns en risk att allmänhetens förtroende för domstolens opartiskhet och rättsväsendet i stort påverkades negativt om exempelvis ett justitieråd var part i ett mål som handlades vid den egna domstolen, av domstolens ordinarie justitieråd. Domarlagsutredningen ansåg således att justitieråden skulle vara tjänstgöringsskyldiga i den andra högsta domstolen om så många av den domstolens justitieråd var jäviga att domstolen inte kunde bli domför. För övriga situationer föreslog Domarlagsutredningen att det alltså fortfarande skulle vara en möjlighet, inte en skyldighet, att förordna. Lagstiftaren höll emellertid inte med om detta utan ansåg det tillräckligt att det fanns en möjlighet att förordna den andra domstolens justitieråd om så många justitieråd var jäviga att domstolen inte var domför. Det saknades enligt lagstiftaren anledning att införa en tjänstgöringsskyldighet i sådana situationer.s. 367