Stycket

8.Hans-Gunnar Axberger ger i sin uppsats Ord och ordning, i Festskriften till Johan Hirschfeldt, 2008, en bakgrund till dels bestämmelsen om hets mot folkgrupp, dels den 1971 upphävda bestämmelsen om trosfrid. Han diskuterar den nivå som rättspraxis så småningom hamnade på vid tolkningen av hetsbestämmelsen. Utifrån en genomgång av Högsta domstolens domar i fallen NJA 1982 s. 128, 1999 s. 577, 2005 s. 805 och 2006 s. 467 gör han följande reflektion (s. 40): Det är riktigt att dessa fall, särskilt det senare [1996 års fall avses, min anmärkning], utsträcker kriminaliseringen. Det förtar dock inte bilden av en sammantaget återhållsam tillämpning. Kanske bör saken dock istället uttryckas så, att praxis är skiftande och därmed otydlig. Ovan har flera gånger hänvisats till motivuttalanden och uttalanden i domar som går ut på att det avgörande för om ett handlande är brottsligt ofta är det sammanhang i vilket det förekommer. Axberger utvecklar denna tankegång genom att tala om en ”skala” efter vilken ett agerande kan bedömas (s. 45 ff.). Han placerar den enes åsiktsfrihet i ena änden av skalan och den andres motsvarande frihet i den andra, inklusive dennes berättigade anspråk på att fredas från sådant som han eller hon inte vill ta del av. Och han gör åtskillnad mellan olika ”arenor”. Vissa är upplåtna i syfte att ge utrymme för meningsutbyte (t.ex. massmedier), andra är sådana där allmänheten vistas eller passerar (t.ex. gator och torg). Ytterligare några arenor är sådana att den andres åsiktsfrihet gör sig särskilt starkt gällande. Frågan om ett yttrande är brottsligt eller inte kan ofta avgöras utifrån var på skalan som yttrandet befinner sig. Hur viktiga är de olika intressena, och var och i vilket sammanhang görs yttrandet?s. 323