1.Rubrik: Ett uttalande som har gjorts inom ramen för en debatt i en politisk församling har ansetts inte vara straffbart som hets mot folkgrupp.s. 321
2.I domen säger HD bl.a.: Med missaktning avses förtal och smädelser liksom andra kränkande omdömen, såsom uttalanden och andra meddelanden som är nedsättande eller förnedrande för en viss folkgrupp. Meddelandet ska bedömas med utgångspunkt i det budskap det förmedlar snarare än genom en textkritisk granskning av de exakta ordalagen. Det ska göras en objektiv bedömning av hur meddelandet framstår. Hur en mottagare haft anledning att uppfatta innehållet är centralt för prövningen. Det sagda utesluter inte att det närmare innehållet i ett uttalande har betydelse, t.ex. att det innefattar ett omotiverat och påtagligt kränkande ordval.s. 321
3.Inte varje yttrande som innehåller negativa omdömen om en viss grupp är straffbelagt. Vid prövningen av om en gärning är straffbar som hets mot folkgrupp måste uttalandet alltid bedömas i sitt sammanhang. Motiven för gärningen, dvs. syftet med ett uttalande, måste också beaktas. 3.5 Andra rättskällor Hans-Olof Sandéns Hets mot folkgrupp, 2020, innehåller en omfattande genomgång av tillkomsten av straffstadgandet om hets mot folkgrupp och de fem ändringar av betydelse som gjorts efter tillkomsten 1949 och överföringen till brottsbalken 1965. Sandén redogör för den samhällsutveckling som ledde fram till de olika lagstiftningsinitiativen och han redovisar de olika stegen och resultatet av lagstiftningsprocessen. Han redogör även för ett stort antal rättsfall och går igenom den aktuella situationen när det gäller ageranden som utgör eller ligger på gränsen till hets mot folkgrupp.s. 321
4.Sandén nämner koranbränningar och liknande aktioner i Sverige, Danmark och Norge 2020. Och han skriver: Som diskussionerna förts så här långt inom rättsväsendet är det svårt att se att den som bränner en koran eller en bibel eller någon annan helig skrift skulle göra sig skyldig till hets mot folkgrupp. Det krävs något mer och i sammanhanget måste även beaktas den starka ställning som yttrandefriheten har i svensk rätt. — När det kommer till baconlindning av och fotbollsspel med koranen så börjar det närma sig det illegala området. Yttrandefriheten är dock fortfarande väldigt stark och det är tveksamt om domstolarna skulle gå på linjen att se det som ett brott. Sandén skriver också att de personer som ägnar sig åt koranbränningar o.d. — han kallar dem högerextrema — är väl medvetna om när de trampar på gränsen mot det brottsliga och att de därför lägger sig på en viss nivå i retoriken. De hänvisar, skriver han, till att de endast vill markera mot ökat muslimskt inflytande i samhället för att på så vis hålla sig till ”en saklig och vederhäftig” diskussion om invandring.s. 321
5.Nils Funcke gör i sin bok Tryckfriheten, ordets män och statsmakterna, 2006, en genomgång av tryck- och yttrandefrihetens historia och utveckling fram till i dag. I avsnittet om hets mot folkgrupp (s. 288 ff.) beskriver han utifrån en kritisk hållning en utveckling som innebar ”att även mindre förseelser klassas som hets mot folkgrupp” (s. 290). Han redovisar flera rättsfall som han ser som exempel på den utvecklingen, bl.a. det ovannämnda NJA 1996 s. 577 (Nazistmärkena) och flera hovrättsdomar. Och han redovisar det uttalande av regeringen i prop. 2001/02:59 s. 22 som jag framhållit tidigare, där alltså regeringen ställde sig bakom den vidsträckta tillämpning som kommit till stånd: Såsom kommittén konstaterar har den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i praxis fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfientlighet. Regeringen ser inte några skäl att nu inskränka detta tillämpningsområde. Funcke avslutar för sin del genomgången av hetsbrottets utveckling med synpunkten att uttrycket missaktning borde utmönstras ur lagen så att endast direkta uttryck för hat och uppmaning till förföljelse kriminaliseras och lagförs. Han skriver att den svenska yttrandefriheten har, när det gäller känsla och politiskt laddade frågor, blivit om- och frånsprungen av Europadomstolens tolkning av Europakonventionen.s. 322
6.Nils Funcke ger också en ingående redovisning av förvecklingarna 2005 och 2006 kring de s.k. Muhammedkarikatyrerna och den teckningstävling om profeten Muhammed i nättidningen SD-kuriren som slutade med att dåvarande utrikesministern Laila Freivalds avgick som en följd av att företaget Levonline hade övertygats av tjänstemän från UD om att stänga ner SD-kurirens hemsida. Det svenska samhället uppvisade då ett starkt stöd för den hållning som innebar att karikatyrerna och teckningarna skyddades av yttrandefriheten.s. 322
7.Jag var själv justitiekansler när striden om Muhammedkarikatyrerna och SD-kurirens teckningstävling pågick. Som JK fattade jag flera beslut som innebar ett upprätthållande av yttrandefriheten gentemot dessa yttringar. Det skedde utifrån utgångspunkten att de visserligen ibland närmade sig gränsen för hets mot folkgrupp men låg ”på rätt sida”. Det var nog rätt. Men man kan hysa viss tvekan i dag om hur det skulle ha gått om Högsta domstolen hade fått pröva några särskilt kränkande Muhammedkarikatyrer utan skydd av tryck- eller yttrandefriheten och utan den särskilda frihet för yttringar av konst som kan antas föreligga. De fällande domarna i NJA 1996 s. 577 (Nazistmärkena) och NJA 2006 s. 467 (Flygbladen på skolan) kan nog, liksom det principiella ställningstagandet i NJA 2005 s. 805 (Predikan i Borgholm), tas till intäkt för att det i varje fall inte är givet att domen i ett sådant fall hade blivit friande.s. 322
8.Hans-Gunnar Axberger ger i sin uppsats Ord och ordning, i Festskriften till Johan Hirschfeldt, 2008, en bakgrund till dels bestämmelsen om hets mot folkgrupp, dels den 1971 upphävda bestämmelsen om trosfrid. Han diskuterar den nivå som rättspraxis så småningom hamnade på vid tolkningen av hetsbestämmelsen. Utifrån en genomgång av Högsta domstolens domar i fallen NJA 1982 s. 128, 1999 s. 577, 2005 s. 805 och 2006 s. 467 gör han följande reflektion (s. 40): Det är riktigt att dessa fall, särskilt det senare [1996 års fall avses, min anmärkning], utsträcker kriminaliseringen. Det förtar dock inte bilden av en sammantaget återhållsam tillämpning. Kanske bör saken dock istället uttryckas så, att praxis är skiftande och därmed otydlig. Ovan har flera gånger hänvisats till motivuttalanden och uttalanden i domar som går ut på att det avgörande för om ett handlande är brottsligt ofta är det sammanhang i vilket det förekommer. Axberger utvecklar denna tankegång genom att tala om en ”skala” efter vilken ett agerande kan bedömas (s. 45 ff.). Han placerar den enes åsiktsfrihet i ena änden av skalan och den andres motsvarande frihet i den andra, inklusive dennes berättigade anspråk på att fredas från sådant som han eller hon inte vill ta del av. Och han gör åtskillnad mellan olika ”arenor”. Vissa är upplåtna i syfte att ge utrymme för meningsutbyte (t.ex. massmedier), andra är sådana där allmänheten vistas eller passerar (t.ex. gator och torg). Ytterligare några arenor är sådana att den andres åsiktsfrihet gör sig särskilt starkt gällande. Frågan om ett yttrande är brottsligt eller inte kan ofta avgöras utifrån var på skalan som yttrandet befinner sig. Hur viktiga är de olika intressena, och var och i vilket sammanhang görs yttrandet?s. 323
9.Reidar Edvinsson argumenterar i sin artikel Förargelseväckande beteende med koran (SvJT 2022 s. 717) för att koranbränningarna kan straffas som förargelseväckande beteende. Han för ett ingående resonemang om olika yttrandens innehåll resp. form utifrån förutsättningen att det bara är innehållet som är skyddat av yttrandefriheten. Och hans slutsats är att yttrandefriheten inte hindrar ingrepp mot förargelseväckande offentligt brännande av Koranen. Han skriver: Den enda förklaring jag kan se till att polisen inte ingriper är att vi förblindats av hur viktig yttrandefriheten är för det demokratiska samhället. Även Axberger för ett resonemang om skillnaden mellan form och innehåll, och han betonar (s. 58) att tryckfrihetsförordningen resp. yttrandefrihetsgrundlagen bara hindrar begränsningar i yttrandefriheten som beror på ett yttrandes innehåll. Att av ordningsskäl hindra någon från att framföra sitt budskap är således förenligt med grundlagarna.s. 323
10.Svenska Helsingforskommittén (SHK, numera Civil Rights Defenders) gav 2003 ut rapporten Hatets språk — om gränsen mellan hatpropaganda och yttrandefrihet. Den innehåller en genomgång av den internationella och den nationella rätten på området, liksom det då aktuella läget vad gäller hatiska uttryck, och Justitiekanslerns praxis. SHK var starkt kritisk till det som man ansåg vara en alltför restriktiv åtalspraxis hos JK och menade att betydligt fler fall måste komma under domstolsprövning. SHK menade också att svensk rättstillämpning stred mot FN:s rasdiskrimineringskonvention, som bl.a. förbjuder rasistisk propaganda. Den omständigheten att bestämmelsen om hets mot folkgrupp kan sägas förbjuda sådan propaganda hjälper inte, enligt SHK, eftersom rättstillämpningen är så restriktiv att rasistisk propaganda i praktiken tillåts förekomma.s. 324
11.Varken Kommentaren till Brottsbalken eller Hans-Gunnar Axbergers kommentar Yttrandefrihetsgrundlagarna ger någon påtaglig ledning i den fråga som vi undersöker, se Bäcklund m.fl., Brottsbalken En kommentar (2022 JUNO), kommentaren till 16 kap. 8 §, och Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna (2023, JUNO), under rubriken 6.5.1 Hets mot folkgrupp. 3.6 Gränsdragningssvårigheter Det kan ibland vara så att en tolkning av en lagbestämmelse för med sig så stora gränsdragningssvårigheter att det i sig talar emot den tolkningen. Förhåller det sig så med en tolkning som innebär att koranbränningarna normalt betraktas som brottsliga? Eller är det kanske tvärtom, att en sådan lagtolkning snarast underlättar när gränserna ska dras mellan straffbart och straffritt?s. 324
12.Den kanske viktigaste gränsdragningssvårigheten om koranbränningar normalt anses straffbara som hets mot folkgrupp är den mot s.k. hädelse. Detta begrepp står för en kränkning av något som hålls heligt, t.ex. Gud, Allah eller Koranen. Hädelsebrottet upphävdes i svensk lag år 1971 och det står klart att vi inte vill återinföra det. En sådan ståndpunkt har för övrigt starkt stöd i internationell rätt.s. 324
13.För det fall vi bedömer vissa koranbränningar som straffbar hets mot folkgrupp bör det avgörande för när gränsen ska dras mot hädelse vara, utifrån förarbetsuttalanden därom, syftet och sammanhanget. Är syftet med att bränna Koranen att uttrycka förakt, fientlighet, hånfullhet e.d. (med lagtextens ord: missaktning) mot gruppen muslimer, då är aktionen brottslig om även sammanhanget talar för detta. Är syftet å andra sidan ”bara” att kränka religionen islam, då är det fråga om straffri hädelse, i varje fall om inte den som utfört aktionen har gjort det i ett sådant sammanhang — t.ex. tillsammans med uttalanden om muslimer — att det måste ses som ett angrepp på gruppen. Gränsdragningen kan ibland vara svår att göra, och ibland torde man få tillämpa principen ”hellre fria än fälla”. Men den är knappast svårare än många andra gränsdragningar i rättstillämpningen och bör enligt min mening inte ses som något avgörande argument emot att koranbränningar anses straffbara.s. 324
14.Det sistnämnda gäller särskilt som det är uppenbart att koranbränningar måste anses brottsliga i varje fall om de innefattas i en aktion som är tydligt hetsande mot muslimer. Det är nog inte svårare att dra gränsen mot hädelse än att dra gränsen mellan de olika sammanhang i vilka koranbränningar får bedömas som straffbara.s. 325
15.En annan ganska svår gränsdragning uppkommer när det gäller företrädare för andra religioner, särskilt beträffande kristna. Det råder viss oklarhet om huruvida bestämmelsen om hets mot folkgrupp ska tolkas så att den är avsedd att ge skydd även åt majoritetsgrupper i Sverige, t.ex. ”svenskar”, ”européer” och ”kristna”. Enligt ett uttalande i Kommentaren till brottsbalken har majoritetsgrupper samma skydd som minoritetsgrupper, varefter det dock hänvisas till ett beslut av Justitiekanslern med motsatt ståndpunkt. För kommentarens tolkning talar ett uttalande i prop. 2001/02:59 (s. 41): Att endast citera och diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området enligt förslaget. Det bör däremot inte — lika litet som det i dag är tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för muslimer eller kristna — vara tillåtet att använda sådant material för att hota eller uttrycka missaktning för homosexuella som grupp. Det går inte att veta hur genomtänkt det uttalandet var, men det innebär naturligtvis ett visst stöd för att även hets mot kristna faller under förbudet mot hets mot folkgrupp. Ett sådant stöd gav även Justitieutskottet i betänkandet 2012/13:JuU10, där man som skäl för att avslå ett par motioner anförde, sedan Justitiekanslerns avvikande ståndpunkt först noterats: Enligt utskottets uppfattning torde det stå klart att brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp omfattar de situationer som efterfrågas i motionerna 2011/12:Ju387 (SD) och 2012/13:Ju397 (SD). Något tillkännagivande till regeringen om att bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör ses över är därför inte nödvändigt. Motionerna bör avslås. Riksdagen ställde sig bakom uttalandet. Och ståndpunkten fick nyligen stöd av justitieminister Gunnar Strömmer i ett frågesvar i riksdagen (2022/23:391). Han anförde att tolkningen att hets mot svenskar omfattas av lagrummet har varit utgångspunkt i lagstiftningsarbetet såväl före som efter riksdagens nyssnämnda ställningstagande. Mot den bakgrunden står det enligt honom klart att det är möjligt att döma personer med svenskfientliga motiv för hatbrott.s. 325
16.Det var visserligen jag som var JK när den avvikande uppfattningen framfördes, och den kan naturligtvis ha varit felaktig. För egen del tror jag ändå att det vid en rättslig tolkning av lagrummet bör tillmätas avgörande betydelse att bestämmelsen tillkom för att ge skydd åt utsatta grupper. Jag tycker därtill att det är svårt att se svenskar som en ”folkgrupp” här i Sverige.s. 325
17.Vi behöver inte lösa denna fråga nu, utan kan nöja oss med att konstatera att den förstnämnda tolkningen rimligen medför att bibelbränning får bedömas på samma sätt som koranbränning. Inte heller denna gränsdragningssvårighet utgör enligt min mening något viktigt argument emot straffbarhet.s. 326
18.Det står klart att bestämmelsen om hets mot folkgrupp ger i princip samma skydd åt t.ex. buddhister och judar som åt muslimer, och med all sannolikhet gäller detsamma för t.ex. ”ortodoxa” och ”katoliker”.s. 326
19.Den allra svåraste gränsdragningen uppkommer måhända i relation till sådana kränkande handlingar som måste uppfattas som något mindre allvarliga än koranbränningar, som t.ex. de s.k. Muhammedkarikatyrerna. Jag har nämnt dessa i det föregående avsnittet. Oavsett vad som gäller kan vi även här konstatera att det rör sig om ett gränsdragningsproblem av det slag som uppkommer i många rättstillämpningssammanhang utan att man underlåter att tolka lagen på det sätt som rättskällorna i övrigt talar för.s. 326
20.Argumentet gränsdragningssvårigheter kan enligt min mening åberopas lika väl till stöd för straffbarhet som emot. Jag har nämnt det problem som det innebär att syftet och sammanhanget ibland gör det alldeles klart att det måste vara straffbart att bränna Koranen, eller att detta i varje fall innebär ett försvårande inslag, och att man därför alltid måste avgöra när syftet och sammanhanget innebär att kravet på straffbarhet är uppfyllt. En annan gränsdragningssvårighet som i princip försvinner om koranbränningar anses normalt straffbara är den mellan ord och handling. Det är självklart straffbart att sprida ett yttrande som ”Ut med alla muslimer, bränn alla koraner ni kommer över!”, och då bör det nog också vara straffbart att faktiskt bränna en koran samtidigt som man säger att ”vi gör det här för att vi menar att muslimerna bör lämna landet”. Det är sålunda inte själva eldandet som gör agerandet straffbart, även om det får ses som en särskilt provocerande handling, utan det yttrande och det budskap som ligger i aktionen.s. 326
21.Allt sammantaget innebär gränsdragningssvårigheterna knappast något argument för vare sig den ena eller den andra tolkningen. 3.7 Diskussion och slutsats En traditionell rättskälleanalys leder enligt min mening utan någon större tvekan till den slutsatsen att det normalt utgör hets mot folkgrupp att offentligt bränna Koranen. Att muslimer skyddas av förbudet mot hets mot folkgrupp råder det ingen som helst tvekan om, det enda som kan diskuteras är om en sådan aktion innebär att den ansvarige ”visar missaktning för” muslimer. Redan lagtexten måste rimligen anses ge detta vid handen för åtminstone sådana sammanhang där det framgår i övrigt att det handlar om fientlighet mot gruppen muslimer.s. 326
22.Förarbetena ger starkt stöd åt en sådan tolkning. Det finns för det första ingenting där som talar för något annat, i varje fall inget som jag har hittat. Och förarbetena innehåller som sagt bl.a. detta uttalande av lagstiftaren, som ger ett särskilt starkt stöd (prop. 2001/02:59 s. 22): Såsom kommittén konstaterar har den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i praxis fått en vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för rasism eller främlingsfientlighet. Regeringen ser inte några skäl att nu inskränka detta tillämpningsområde. Att bränna en koran måste rimligen ses som ett åtminstone indirekt uttryck för främlingsfientlighet, i varje fall då det är just detta som är syftet. Den person som har initierat flera koranbränningar, Rasmus Paludan, har många gånger uttalat sig på ett sådant sätt om muslimer att det knappast kan råda något tvivel om att hans syfte med aktionerna har varit att — med lagens ord — uttrycka missaktning för gruppen.s. 327
23.I rättspraxis finns inte någonting som talar emot det som lagtexten och förarbetena tydligt talar för, alltså att det normalt utgör hets mot folkgrupp att bränna Koranen i offentligheten. Om rättspraxis pekar i någon riktning så är det snarare den motsatta. Alla rättsfall från Högsta domstolen av någon relevans innehåller relativt stränga bedömningar av det agerande som var aktuellt. Det gäller såväl Skylten vid campingplatsen och Nazistmärkena som Predikan i Borgholm, Flygbladen på skolan och Kommentaren i Facebookgruppen. Jag har mycket svårt att tänka mig att Högsta domstolen skulle komma fram till att det inte strider mot bestämmelsen om hets mot folkgrupp att bränna Koranen under sådana omständigheter som förelåg i Sverige vid aktionerna år 2022 och 2023.s. 327
24.I den juridiska litteraturen finns ett uttalande som talar emot slutsatsen att koranbränningar i offentligheten normalt utgör hets mot folkgrupp. Det är Hans-Olof Sandéns bedömning i boken Hets mot folkgrupp (se avsnitt 3.5 ovan). Sandén ger dock inte någon egentlig motivering för sin ståndpunkt, och jag gissar att den i hög grad sammanhänger med att det som Sandén säger har varit den rådande föreställningen. Av de författare som jag har citerat i övrigt gissar jag att både Nils Funcke och Hans-Gunnar Axberger anser att en kriminalisering av hets mot folkgrupp innebär ett alltför långtgående ingrepp i yttrandefriheten. Och jag får erkänna att det ligger en del i Axbergers uttalande att rättspraxis är skiftande och otydlig. Håller man sig bara till Högsta domstolen står det dock klart att ribban för straffbarhet har lagts ganska lågt.s. 327
25.Jag är böjd att instämma i Edvinssons uppfattning att koranbränningarna utgör förargelseväckande beteende. Men detta saknar betydelse om de därtill utgör hets mot folkgrupp.s. 327
26.De gränsdragningssvårigheter som uppkommer talar inte emot den slutsats som jag har kommit till.s. 328
27.Enligt min mening står det alltså klart att det normalt sett utgör hets mot folkgrupp att offentligt bränna Koranen.s. 328