1.I EU-domstolens dom den 9 september 2021 i två förenade mål rörande Toplofikatsia Sofia (mål C-208/20 och 256/20) slogs fast att EU:s bevisupptagningsförordning nr 1206/2001 inte kan användas när domstolen i en medlemsstat vill inhämta information i en annan medlemsstat om adressen till en person som ska delges ett domstolsavgörande. Inhämtande av sådan information kan enligt domstolen inte likställas med att ”ta upp bevis” i den mening som avses i förordningens artikel 1(1)(a).s. 296
2.EU-domstolens dom den 2 juni 2022 i saken SR v. EW (mål C-196/21) tolkade artikel 5(2) delgivningsförordningen nr 1393/2007 (motsvarar artikel 9(2) i den nya delgivningsförordningen nr 2020/1784), som stadgar att det normalt är ”sökanden” som ska stå för alla översättningskostnader innan handlingen översänds för delgivning. Frågan i målet var huruvida en domstol, som förordnat om översändande av rättegångshandlingar till tredje man som ansökt om att få intervenera i målet, ska anses vara sökanden i artikelns mening. EU-domstolen slog fast att det är den part som önskar få handlingen översänd, och inte den nationella domstol som förordnat om översändande, som är sökande och ska stå för översättningskostnaden.s. 296
3.I EU-domstolens dom den 7 juli 2022 i saken LKW WALTER v. CB (mål C-7/21) prövades artikel 8(1) delgivningsförordningen nr 1393/2007, som föreskriver att adressaten på ett särskilt formulär ska upplysas om att han har rätt att vägra ta emot den handling som ska delges, antingen vid delgivningstillfället eller genom att inom en vecka återsända handlingen, om handlingen inte uppfyller vissa språkkrav. En domstol i Slovenien delgav ett österrikiskt bolag vissa utmätningsbeslut meddelade i bolagets utevaro. Delgivningen ägde rum per post den 30 oktober 2019 och den 11 november 2019 ingivna sakinvändningen mot beslutet avvisades av den slovenska domstolen med motiveringen att den i strid med slovensk rätt hade ingetts mer än åtta dagar efter delgivningen. Sistnämnda åttadagarsfrist har då inte beräknats från och med utgången att den frist på en vecka som avses i artikel 8(1), utan från överlämnandet av beslutet den 30 oktober, vilket innebar att dessa båda frister nästan helt överlappade varandra och adressaten gick miste om sin rätt att vägra att ta emot handlingen utan att drabbas av en processuell nackdel. Enligt EUdomstolen var detta oförenligt såväl med förordningens syfte som med artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Frågan om huruvida nationell rätt får föreskriva att den frist på en vecka som avses i artikel 8(1) får löpa samtidigt med den nationella fristen för att överklaga handlingen har därför besvarats nekande. — Avgörandet torde vara vägledande även vid tillämpning av artikel 12 i den nya delgivningsförordningen nr 2020/1784.s. 296
4.I NJA 2022 s. 173 hänvisade Högsta domstolen till 2 kap. 15 § konkurslagen, enligt vilken kungörelsedelgivning av konkursansökan i enlighet med 48 § delgivningslagen kan ske bl.a. när gäldenären vistas på känd ort utomlands, om delgivning annars inte kan ske här i landet och rätten med hänsyn till omständigheterna finner att det inte är skäligt att kräva att delgivningen verkställs utomlands.s. 297
5.Frågan om huruvida en svensk domstol kan förelägga en utomlands bosatt part att förete en elektronisk handling som finns utomlands aktualiserades i NJA 2022 s.249 inom ramen för en underhållstvist, där ett barn yrkade att hennes far skulle föreläggas att förete sina digitala danska skattehandlingar från den danska Skattestyrelsen. Högsta domstolens utgångspunkt var att en domstol bara kan komma åt bevisning i en annan stat om den staten har godkänt det, eftersom en bevisupptagning på plats inom en annan stats område annars typiskt sett skulle utgöra en kränkning av denna stats suveränitet. Domstolen noterade att det på detta område finns ett antal internationella instrument, men ställde sig frågan om något av dessa behövde användas när en part yrkar att en annan part ska förete en elektronisk handling som finns utomlands. Om editionssvaranden i Sverige enligt lag eller avtal har rätt till handlingen är det enligt domstolen klart att det saknar betydelse om den faktiska lagringen sker i Sverige eller utomlands. Detsamma gäller dock också när en utomlands bosatt editionssvarande är part i en svensk rättegång och föreläggandet avser att han ska förete handlingen vid den svenska domstolen. Några hinder mot ett vitesföreläggande för att påverka editionssvarandens beteende i utlandet finns normalt inte, när föreläggandet skall fullgöras i Sverige och han inte föreläggs att i utlandet bryta mot de där gällande lagarna. I det aktuella fallet hade fadern en ovillkorlig rätt och dessutom möjlighet att enkelt nå handlingarna genom att på egen hand logga in i Skattestyrelses sida, vilket enligt domstolen gjorde att han kunde anses inneha handlingarna. Det fanns därför förutsättningar att bifalla editionsyrkandet, utan att det krävdes en begäran om dansk rättslig hjälp. Behandlade rättsfall (hänvisningarna avser avsnitt):s. 297