1.EU-domstolens dom den 22 april 2021 i saken ZM v. Frerichs (mål C-73/20) handlar om tolkning av artikel 13 insolvensförordning nr 1346/2000, motsvarande artikel 16 i den nuvarande insolvensförordningen nr 2015/848, som stadgar att principen om användning av inledandestatens återvinningsbestämmelser inte ska tillämpas när den som har vinning av den angripna handlingen visar att handlingen omfattas av lagen i annan medlemsstat och den lagen inte tillåter att handlingen angrips på något sätt. I det aktuella fallet rörde det sig om återvinning, i en tysk konkurs, av en betalning grundad på ett avtal lydande under nederländsk rätt, enligt vilken betalningen inte kunde angripas. EU-domstolen utgick från att avtalets fullgörelse enligt Rom I-förordningens artikel 12 omfattades av det nederländska avtalsstatutet och slog fast att detta gäller även när betalningen inte gjorts av en avtalspart utan av tredje man.s. 293
2.EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken NK v. Alpine Bau (mål C-25/20) tolkar artiklarna 4, 28 och 32(2) i den gamla insolvensförordningen nr 1346/2000, men dessa har sina motsvarigheter i den nuvarande insolvensförordningen nr 2015/848. Ett österrikiskt bolag försattes 2013 i såväl ett österrikiskt huvudinsolvensförfarande som ett slovenskt sekundärförfarande. Enligt artikel 32(2), motsvarande artikel 45(2) i den nya förordningen, ska förvaltaren i varje förfarande i de övriga förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i hans förfarande, men den österrikiska förvaltarens anmälan dröjde till 2018, vilket ledde till att den avslogs av slovensk domstol med motiveringen att den enligt slovensk rätt hade getts in för sent. Den österrikiska förvaltaren gjorde gällande att förvaltaren i huvudförfarandet har en särskild rätt obegränsad av fristerna i sekundärförfarandets lag, eftersom fordringar måste styrkas och godtas i huvudförfarandet innan de anmäls i ett sekundärförfarande. EU-domstolen godtog inte denna argumentation. Den hänvisade till artiklarna 4 och 28, motsvarande artiklarna 7(2) och 35 i den nya förordningen, enligt vilka varje insolvensförfarande lyder under inledningsmedlemsstatens lag i fråga om bl.a. hur fordringar ska anmälas. Principen om likabehandling av alla borgenärer hindrar en positiv särbehandling av fordringar anmälda av förvaltaren i ett annat förfarande jämfört med fordringar anmälda direkt av fordringsägaren. Prövningen av huruvida de anmälda fordringarna ska godtas ankommer på förvaltaren i sekundärförfarandet. Att förvaltaren i huvudförfarandet enligt sin lag har styrkt fordringarna är enligt EU-domstolen irrelevant.s. 294
3.EU-domstolens dom den 24 mars 2022 i saken Galapagos v. DE (mål C-723/20) handlar om artikel 3(1) insolvensförordningen nr 2015/848, enligt vilken behörighet att inleda ett huvudinsolvensförfarande tillkommer domstolarna i den medlemsstat där gäldenärens huvudsakliga intressen (s.k. COMI) finns. Ett i Storbritannien hemmahörande bolag ansökte om inledande av ett brittiskt insolvensförfarande, men innan denna ansökan prövats upprättade en ny styrelse ett kontor i Tyskland och ansökte om inledande av ett insolvensförfarande där. Med hänvisning till sitt tidigare avgörande i saken Staubitz-Schreiber (mål C-1/04), avseende den gamla insolvensförordningen nr 1346/2000, slog EU-domstolen fast att den domstol i en medlemsstat till vilken en ansökan om inledande av ett huvudinsolvensförfarande har lämnats in fortsätter att vara exklusivt behörig att inleda ett sådant förfarande även om gäldenärens COMI senare har flyttats till en annan medlemsstat. Andra medlemsstaters domstolar är således skyldiga att erkänna den först anlitade domstolens exklusiva behörighet så länge denna inte funnit sig vara obehörig. I det aktuella målet komplicerades situationen dock av brexit. Enligt EU-domstolen är andra medlemsstater inte skyldiga att avvisa om den först anlitade domstolen inte hunnit pröva ansökan innan insolvensförordningen slutat gälla mellan länderna, dvs. i Storbritanniens fall vid utgången av övergångsperioden den 31 december 2020.s. 294
4.Även hovrättsavgörandet RH 2022:10 handlade om fastställelse av platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen (COMI) enligt artikel 3(1) i EU:s insolvensförordning nr 2015/848. Gäldenären var en fysisk person, registrerad i folkbokföringen som utvandrad från Sverige, som mot borgenärens konkursansökan invände att han hade hemvist i Tyskland, dock utan att ange någon tysk adress. Enligt borgenären hade gäldenären inte informerat honom om flytten och hade kvar bolagsengagemang och fastigheter i Sverige. Hovrätten slog med hänvisning till EU-domstolens dom C-253/19 fast att platsen för en gäldenärs huvudsakliga intressen ska fastställas genom en helhetsbedömning av samtliga objektiva kriterier som kan kontrolleras av tredje man, varvid hänsyn ska tas till bl.a. var gäldenären uppbär och förbrukar större delen av sina inkomster samt var större delen av dennes tillgångar finns. Presumtionen i artikel 3(1), enligt vilken en enskild persons COMI om ej annat visas ska anses sammanfalla med personens hemvist, kunde inte användas, eftersom det inte framgick om den utvandrade gäldenären förvärvat hemvist i Tyskland. Under dessa förhållanden hade borgenären enligt 4 § bevisbördan att gäldenärens COMI låg i Sverige. Borgenärens utredning visade att gäldenären fortfarande hade ekonomiska intressen i Sverige utan att han presenterat någon objektiv, kontrollerbar utredning om att han skulle ha sådana intressen i Tyskland. Hovrätten ansåg mot denna bakgrund att gäldenärens COMI fanns i Sverige och att ett svenskt insolvensförfarande kunde inledas mot honom. — Insolvensförordningens premisser 28–31 tillåter visst hänsynstagande till gäldenärens subjektiva avsikt att ägna sig åt forum shopping. Enligt uppgift från borgenären var gäldenären häktad i sin utevaro och internationellt efterlyst. Hovrätten hänvisade till att omständigheterna talade för att gäldenären ville undandra sig rättsprocessen i Sverige, men detta synes inte ha varit avgörande för utgången.s. 295
5.Se också NJA 2022 s. 173 i avsnitt 15 nedan.s. 295