Stycket

4.Ett annat HD-avgörande med bakgrund i ett surrogatarrangemang är NJA 2021 s. 1010, där giltigheten i Sverige av det amerikanska beslutet varigenom det manliga samkönade paret förklarats vara barnets fäder redan fastställts genom ett lagakraftvunnet avgörande av svensk tingsrätt. HD fick dock pröva om svensk domstol var behörig att pröva föräldraparets begäran att de ska förklaras ha gemensam vårdnad om barnet. Till saken hör att såväl barnet som föräldrarna var bosatta i Storbritannien, samtidigt som en av föräldrarna och därmed även barnet hade svenskt medborgarskap. Den svenska domsrätten var därför beroende av tolkningen av artikel 12(3) i Bryssel II-förordningen nr 2201/2003 (motsvaras av artikel 10(1) i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111), enligt vilken domstolarna i en EU-medlemsstat ska vara behöriga att pröva vårdnadsfrågan bl.a. om barnet har en nära anknytning till den medlemsstaten (särskilt genom att någon av personerna med föräldraansvar har hemvist i den staten eller barnet är medborgare där), domstolarnas behörighet har godtagits av alla parter i förfarandet och behörigheten är till barnets bästa. De frågor som ställdes på sin spets i målet var huruvida det bara är parter som redan har föräldraansvar som kan överenskomma om domstols behörighet och hur man ska tolka kravet på barnets bästa. HD konstaterade att barnet saknade vårdnadshavare, att dess enda föräldrar var parterna i målet och att dessa var eniga om att talan skulle prövas i Sverige, vilket därför uppfyllde kravet att alla parter godtagit behörigheten. Föräldrarna gjorde gällande att svensk domsrätt också var till barnets bästa, bl.a. eftersom de övervägde att flytta till Sverige. Enligt HD hade det inte framkommit någon omständighet som tydde på annat än att det skulle vara till barnets bästa att talan prövades här. Svensk domsrätt ansågs därför föreligga. — Att Bryssel II-förordningen trots brexit ansågs tillämplig berodde på utträdesavtalets övergångsbestämmelser.s. 270