1.I HFD 2021 ref. 36 prövade Högsta förvaltningsdomstolen en fransksvensk medborgares ansökan om att i Sverige byta till ett efternamn som sökanden genom administrativt beslut förvärvat i Frankrike. Med hänsyn till att ett snarlikt efternamn bärs av personer i Sverige och även används i ett svenskt företags namn kunde ansökan beviljas endast om det fanns särskilda skäl enligt 13 § namnlagen (2016:1013). Detta ska enligt HFD ske efter en helhetsbedömning i varje enskilt fall, varvid man även måste beakta FEUF-fördragets regler om fri rörlighet. Med hänvisning till flera avgöranden av EU-domstolen konstaterade HFD att om en person bär olika namn i olika medlemsstater kan det ge upphov till avsevärda problem, t.ex. i samband med identitetshandlingar, intyg och utbildningsbevis, och därmed också en konkret risk for att personens fria rörlighet begränsas. Den omständigheten att efternamnet i Frankrike förvärvats frivilligt och utan familjeanknytning utgör inte i sig ett tillräckligt starkt skäl för att inte bifalla ansökningen. Vid en helhetsbedömning fann HFD att sökandens intresse av att byta efternamn vägde tyngre än skälen däremot och att det därmed förelåg särskilda skäl enligt 13 § namnlagen. — Avgörandet innebär inte vare sig någon tillämpning av utländsk namnrätt eller erkännande av det franska beslutet, utan en tillämpning av den svenska namnlagens materiella krav på särskilda skäl. Namnlagens 30 § ger den som ”genom födelse, ändrat civilstånd eller annat familjerättsligt förhållande” förvärvat ett namn i en annan EESstat eller i Schweiz rätt att förvärva det namnet också i Sverige, om han eller hon vid förvärvet i den andra staten var medborgare eller hade hemvist där eller hade någon annan särskild anknytning där. Det nya avgörandet kan sägas utvidga denna rätt även till namn förvärvade genom administrativt beslut. Detta är rimligt, eftersom de praktiska svårigheter som ett haltande namn kan orsaka är desamma oavsett det utländska namnförvärvets karaktär.s. 263
2.I RH 2021:30 diskuteras huruvida en föräldralös afgansk femtonåring fick förses med en förmyndare enligt 10 kap. 5 § föräldrabalken trots att hon redan hade en god man förordnad enligt lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn. Godmanskap enligt 2005 års lag är enligt hovrätten en temporär lösning som inte är tänkt att ersätta föräldrabalkens bestämmelser om förmynderskap och vårdnad. Tillämpningen av svensk lag förutsätter dock enligt 4 kap. 2 § lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap att det utländska barnet har internationellt privaträttslig hemvist i Sverige. Ett ensamkommande barn kan enligt hovrätten knappast anses ha hemvist här redan från början. Att uppehållstillstånd beviljas, och barnet därmed kan folkbokföras i Sverige, leder enligt domstolen typiskt sett till bedömningen att barnet har hemvist i Sverige. Godmanskapet kan och bör då övergå i en mer permanent ordning. Eftersom barnet är afgansk medborgare förutsätter sagda lagrum dock också att det efter förfrågan genom UD hos medborgarskapsstaten framgår att förmynderskap inte kommer att anordnas där eller svaret inte kommer inom 6 månader. Hovrätten hänvisar till att den har gjort vad som krävdes i denna del och anordnar förmynderskap för barnet. — Hovrätten synes tillmäta folkbokföringen ensam en alltför stor betydelse för bestämmandet av hemvist, men omständigheterna i målet gör utgången uppenbart försvarlig. Hovrätten borde dock i fråga om svensk behörighet ha hänvisat till artikel 13 i EU:s Bryssel II-förordning nr 2201/2003, numera ersatt av artikel 11 i den nya Bryssel IIb-förordningen nr 2019/1111, enligt vilken behörighet avseende föräldraansvar för flyktingbarn och barn som har fördrivits på grund av oroligheterna i ursprungslandet kan grundas på barnets närvaro.s. 264
3.Huvudfrågan i hovrättsavgörandet RH 2022:12 var om svensk överförmyndarmyndighet var behörig att i enlighet med 11 kapitel 2 § föräldrabalken utse god man för barn vilka var svenska medborgare men hade hemvist i Schweiz. Barnen hade ärvt egendom i Sverige efter sin mormor som var svensk medborgare och bosatt i Sverige, och tillgångarna skulle skiftas i Sverige. Enligt artikel 5(1) i 1966 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, vilken enligt lag (2012:318) gäller här i riket, tillkommer behörigheten att vidta åtgärder till skydd för barnets egendom myndigheterna i den fördragsslutande stat där barnet har hemvist (in casu Schweiz). Konventionens artikel 4(f) undantar dock arv från dess tillämpningsområde. I motsats till tingsrätten kom Svea hovrätt med hänvisning till de svenska förarbetena fram till att undantaget inte avser fall där den lag som ska tillämpas på arv föreskriver att en underårig ska ha en företrädare i någon fråga. Överförmyndarförvaltningens beslut om avvisning fastställdes därför. — Avgörandet synes avvika från professor Paul Lagardes Explanatory Report rörande konventionen, som menar att arvsfrågor i sin helhet är uteslutna från konventionens tillämpningsområde.s. 265
4.EU-domstolen för ett omfattande resonemang om bestämmande av hemvist i sin dom den 12 maj 2022 i saken W.J. v. L.J. (mål C-644/20) och den 1 augusti 2022 i saken MPA v. LCDNMT (mål C-501/20), se avsnitt 5 nedan. Hemvistbegreppet diskuteras också i EU-domstolens dom den 25 november 2021 i saken IB v. FA (mål C-289/20), se avsnitt 3 nedan.s. 265