Stycket

2.I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) återfinns ytterligare ett generellt inriktat uttalande, som tar sikte på tillvägagångssättet vid den språkliga tolkningen av det omtvistade villkorets ordalydelse. Uttalandet har följande lydelse: Tolkningen av ordalydelsen får göras utifrån lydelsen av villkoret i objektiv mening och med utgångspunkt från textens normala språkliga betydelse. Vid tolkningen bör det aktuella villkoret läsas tillsammans med avtalets övriga villkor. En lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan också vara påkallad. De två inledande meningarna i detta uttalande måste anses vara utan nyhetsvärde. Sedan tidigare visste vi nämligen att den språkliga tolkningen är objektivt inriktad, såtillvida att den syftar till att fastställa textens normala språkliga betydelse samt att det aktuella villkoret härvid inte ska läsas isolerat utan mot bakgrund av avtalets systematik och dess övriga innehåll. Det därpå följande uttalandet om att en lämplig avvägning mellan eventuella motstående intressen kan vara påkallad är något svårtolkat. Menar domstolen att en sådan avvägning ska ske redan vid den språkliga tolkningen? Eller menar domstolen att en sådan avvägning ska ske i ett senare skede av tolkningsprocessen? I det förstnämnda fallet framstår uttalandet som i viss mån kontroversiellt eftersom det i så fall medför att tolkningen av ordalydelsen kan påverkas av också annat än ordalydelsens språkliga innebörd. Av allt att döma ligger därför den senare tolkningen av Högsta domstolens nu ifrågavarande uttalande, som fullt ut harmonierar med vad som sedan tidigare följer av gängse principer för tolkning av försäkringsvillkor, närmare till hands.s. 228