Se NJA 2001 s 750 (Självrisken), NJA 2006 s 53 samt NJA 2013 s 253 (BWE:s rättsskyddsförsäkring). I anslutning till det citerade uttalandet har Högsta domstolen helt följdriktigt hänvisat till dessa avgöranden.
Hänvisas från p. 1 (s. 227)
1.I detta avsnitt behandlas rättspraxis beträffande försäkringsrättsliga frågeställningar som är avhängiga regler och principer som är av allmän natur, såtillvida att de inte återfinns i lagstiftning som specifikt tar sikte på försäkring. I det följande behandlas sålunda rättsfall beträffande tolkning av försäkringsvillkor (avsnitt 1.1), rådande möjlighet att förbjuda en försäkringsgivare att använda försäkringsvillkor som bedöms vara oskäliga (avsnitt 1.2) samt vissa frågor om bevisbörda och beviskrav (avsnitt 1.3). 1.1 Tolkning av försäkringsvillkor Inte mindre än fyra refererade avgöranden från Högsta domstolen under den här aktuella perioden gäller tolkning av försäkringsvillkor. I tre av dessa avgöranden har Högsta domstolen gjort generella uttalanden beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor. Dessa uttalanden behandlas i nästföljande avsnitt (1.1.1). I det därefter följande avsnittet (1.1.2) refereras vart och ett av de fyra avgörandena med inriktning på den konkreta tolkningsfråga vartill Högsta domstolen hade att ta ställning och de tolkningsfaktorer som blev utslagsgivande i respektive fall. 1.1.1 Generella uttalanden I NJA 2017 s 237 (Bygglovet och särskoleplaceringen) gjorde Högsta domstolen, under rubriken ”Utgångspunkter för bedömningen”, följande generella uttalande beträffande tillvägagångssättet vid tolkning av försäkringsvillkor: Vid tolkningen av ett försäkringsvillkor av standardkaraktär ska hänsyn tas till ordalydelsen, villkorets syfte, försäkringens och kundkretsens art, traditioner i fråga om formulering, anslutning till lagens uttryckssätt och gängse praxis. Det ska också bedömas vad som sakligt sett är en förnuftig och rimlig reglering, där någon gång dispositiv rätt kan ge vägledning. Först om något resultat inte kan uppnås med hjälp av sådana kriterier, finns det anledning att falla tillbaka på andra, mera generella tolkningsprinciper. Detta uttalande ansluter på ett tydligt sätt till de likartade uttalanden som Högsta domstolen sedan 2001 gjort i ett flertal domar beträffande tolkning av försäkringsvillkor. Det enda nya utgörs av det närmast självklara påpekandet om att dispositiv rätt någon gång kan ge vägledning i fråga om vad som sakligt sett utgör en förnuftig och rimlig reglering.s. 227