Stycket

1.Ställd i relation till Högsta domstolens praxis, särskilt avgörandet NJA 2015 s. 374 — som likaså avgjordes av HD i plenum — har HFD 2022 ref. 10 uppmärksammats som ytterligare ett exempel på motstridiga prejudikat från våra två högsta instanser. I en nyligen publicerad artikel i denna tidskrift anför t.ex. justitierådet Helena Jäderblom (som, till skillnad från Knutsson, tillhörde HFD:s majoritet) följande. Rätten till ersättning för rättegångskostnader för vinnande enskild part när det har saknats uttryckliga regler om det har prövats av Högsta domstolen i fall som rört tillämpning av ärendelagen. Högsta domstolen fann att rätten till rättvis rättegång kräver att ersättning tillerkänns i vissa fall. I Högsta förvaltningsdomstolen har motsvarande fråga nyligen prövats i ett mål om byte av efternamn. I det fallet avvisade Högsta förvaltningsdomstolen begäran om ersättning och angav att även om rätten till en rättvis rättegång i vissa situationer kan kräva att en enskild part får ersättning för befogade rättegångskostnader, innebär det inte att ersättning måste beviljas i själva förvaltningsmålet. De två högsta instanserna har alltså kommit till olika slutsatser när det gällde rätten till ersättning i ett ärende i allmän domstol respektive inom ramen för ett mål där förvaltningsprocesslagen är tillämplig. De kursiverade raderna i citatet ovan fångar problematiken väl. Som kommer att utvecklas nedan tycks alla numera vara överens om att rätten till en rättvis rättegång — oavsett om denna rättighet härleds ur Europakonventionen, EU-stadgan eller regeringsformen — kräver att enskilda, som har vunnit ett mål mot det allmänna, under vissa förutsättningar tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader. Med andra ord kan en rättegång inte genomföras rättvist, om enskilda parter alltid — oavsett omständigheterna — tvingas att bära sina egna kostnader för rättegången, exempelvis för att anlita juridiskt ombud. Detta förhållande har, å ena sidan, föranlett HD att döma ut kostnadsersättning också i sådana mål-/ärendetyper där tillämplig processlag saknar särskilda kostnadsregler, genom en direkt tillämpning av grundlagens bestämmelse om rättvis rättegång. I samtliga avgöranden har detta skett i samma rättegång där kostnaderna har uppkommit, precis som i tvistemål och brottmål.s. 177