Närliggande

3.I svensk rätt har RF 1:2 traditionellt betraktats som ett målsättningsstadgande som normalt inte ska tillämpas av domstolar. På senare år har denna uppfattning ibland kommit att ifrågasättas. I doktrinen har Taube argumenterat för att bestämmelser i 1 kap. RF ska kunna ses som bindande regler och att det i varje fall inte är uteslutet att det skulle kunna gälla RF 1:2. Även Wenander har diskuterat om man utifrån ett systematiskt perspektiv kan bedöma om konstitutionella regler ska förstås som bindande för rättstillämparen eller inte. Wenander betonar därvid särskilt om en principiellt hållen bestämmelse också konkretiseras i andra delar av konstitutionen, vilket bl.a. aktualiseras vad gäller tolkningen av RF 1:2. En fråga som aktualiseras av rättsutvecklingen under senare år är om man ska se hela 1 kap. RF som bindande principstadganden eller om man ska anse att det skett en viss differentiering i hur man i praxis uppfattar de olika stadgandena, så att det går att skilja mellan rättsprinciper, målsättningsstadganden och tolkningsprinciper. Det synes klart att den ökande betoningen av legalitet, samt av saklighet och opartiskhet gör att vissa bestämmelser i 1 kap. RF, i synnerhet RF 1:1 3 st. och RF 1:9 fått större betydelse i rättstillämpningen. Det står dock klart av rättspraxis avseende dessa bestämmelser i jämförelse med RF 1:2 att det inte skett någon motsvarande generell utveckling av domstolarnas tillämpning av RF 1:2.s. 165