Stycket

25.I propositionen till skadeståndslagen, liksom i rättsvetenskapen, används på flera ställen svepande formuleringar, som t.ex. att ”en avtalspart regelmässigt gentemot sin medkontrahent svarar för vållande också av självständig medhjälpare”. Av sådana formuleringar kan inte utläsas att avtalsbrott skulle utgöra ett nödvändigt villkor för ansvaret. Uttalandena är tvärtom förenliga med ett mer vidsträckt medhjälparansvar. Till detta kommer att Högsta domstolen i NJA 2018 s. 301 uttalar att huvudregeln är att en avtalspart ”svarar för sådana medhjälpare” (anlitade självständiga medhjälpare) på samma sätt som för anställda, men att det i vart fall som utgångspunkt krävs ”att den skadegörande handlingen har utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse som principalen avtalsvis har åtagit sig”. Inte heller här anges avtalsbrott vara en förutsättning, även om man måste vara försiktig med att tolka uttalandet på det sättet att ett sådant krav inte skulle gälla, givet att det i fallet måste ha förelegat ett avtalsbrott. Frågan har också ibland i rättsvetenskapen diskuterats på ett sätt som ger intryck av att handla om hur ett mer vidsträckt inomobligatoriskt medhjälparansvar (som inte förutsätter avtalsbrott) skulle kunna begränsas.s. 116