Stycket

8.Motiveringen till regeln om tillräknat avtalsbrott är uppenbar. Det är svårt att se varför den anlitande parten B:s ansvar för skadestånd på grund av avtalsbrott skulle variera, beroende på om B anlitar en medhjälpare eller inte. Utgångspunkten måste vara att B har samma ansvar mot A, oavsett om det är B eller B:s medhjälpare C som har skadat A. Det har antagits att denna regel kan återföras på 12 kap. 11 § i 1826 års förslag till allmän civillag, i vilken det under influenser från fransk doktrin föreskrevs att ”[d]en, som byggnad eller annat arbete efter beting sig åtagit, svare sjelf för hwad hans arbetare derwid göra”. 4.3 Ett snävare medhjälparansvar? Rättsfallet NJA 2018 s. 301 är det senaste svenska prejudikatet på området. Högsta domstolen uttalar där med jämförande hänvisning till äldre prejudikat och viss litteratur att huvudregeln är att B svarar på samma sätt som för anställda. Vidare tillägger domstolen att det ”i vart fall som utgångspunkt” krävs att medhjälparen C:s skadeorsakande handling ”har utgjort ett led i uppfyllelsen av en preciserad förpliktelse” som B avtalsvis har åtagit sig mot A (p. 21). Genom att skriva ”preciserad förpliktelse” ansluter sig domstolen till en synpunkt som i rättsvetenskapen särskilt har framförts av Jan Hellner. Formuleringen kan tolkas som en kvalificering av regeln om tillräknat avtalsbrott. Med detta synsätt skulle alltså inte varje avtalsbrott kunna grunda medhjälparansvar, utan endast överträdelser av ”preciserade förpliktelser” (vår kursivering).s. 110