Stycket

3.Ett mycket gott stöd för detta synsätt finns, enligt min uppfattning, också att hämta inte minst i NJA 1996 s. 46 och NJA 2013 s. 830. Marek Keller uttalar också i anslutning till det att termen ”abandonering” i dag betecknar både ett avstående från en tillgång i en process med stöd av 3 kap. 9 § konkurslagen och ett avstående enligt materiella regler utan samband med en process. För egen del anser jag — i likhet med Marek Keller och många andra — att termen ”abandonering” bör reserveras för det materiella rättshandlandet att avstå från viss egendom som boet genom konkursbeslutet har fått (i vart fall) förfoganderätten över. Om det sker i eller utanför en process ruckar, enligt min uppfattning, inte på begreppsanvändningen. Ordalydelsen i 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen säger dock inte mer än att ett taleavstående har en viss civilrättslig effekt, nämligen att egendomen i sig abandoneras. I NJA 2013 s. 830 ställdes frågan vad som gäller för rättigheter som följer med rätten till egendomen i fråga (t.ex. avkastning eller som i det aktuella rättsfallet rätt till lön och semesterersättning på grund av ett — enligt avgörandet — bestående anställningsförhållande). För egen del skulle jag nog vilja påstå att det gränsar till självklart att alla sådana ”följdrättigheter” följer med rätten till egendomen i sig. Jag inser emellertid att detta går att problematisera. Vissa rättigheter kan ju vara knutna till ett processföremål genom ett sakligt samband såsom tillbehör av olika slag (vinterdäck till en bil). Andra rättigheter kan ha en mer ekonomisk-juridisk betonad anknytning till processföremålet (intäkt från uthyrd egendom). Man skulle också kunna tänka sig att göra åtskillnad mellan rättigheter härledda från processföremålet beroende på när i tiden (före eller efter konkursbeslaget) denna härledda rättighet har sitt ursprung (ränta belöpande på kapitalet före och efter konkursbeslaget). Men frågan som måste ställas är vem eller vad som skulle gagnas av en långtgående differentiering av ”följdrättigheter”. Förutsebarheten skulle riskera att bli sämre och en mer förfinad differentiering skulle kunna riskera att bli processdrivande och därmed kostsam. Mycket talar, tycker jag, för att all rätt borde få betyda just all rätt. Men i NJA 2013 s. 830 ser det — tyvärr — inte riktigt på det sättet. Högsta domstolen kan alltså genom NJA 2013 s. 830 å ena sidan sägas ha utvidgat innebörden av bestämmelsen i 3 kap. 9 § första stycket andra meningen konkurslagen. Genom en processhandling enligt första stycket (icke-övertagandet) åstadkommer konkursboet materiellt att det 1) ger upp all rätt till tvisteföremålet i sig och 2) ger upp all rätt till förutsebara rättigheter som kan var förbundna med att konkursgäldenären vinner tvisten (tvisteföremålet tillfaller konkursgäldenären). Det är alltså 2) ovan som skulle vara utvidgningen. Man kan å andra sidan se det som en inskränkning av omfattningen av andra meningen. I så fall har man uppfattningen — som jag tycker har allt fog för sig — att abandoneringen av egendomen i sig implicerar en abandonering av alla följdrättigheter. Men genom rättsfallet undantas alltså sådana rättigheter som förvaltaren inte kunde förutse vid sitt avstående. Det är en inskränkning.s. 782