Jag har sannolikt följt denna utveckling noggrannare än de flesta då jag år 2015 disputerade med avhandlingen Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox, Iustus förlag, vilken (bl. a.) handlar om god man och förvaltare. Se rättsfallskommentar om NJA 2015 s. 851: Fridström Montoya, Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten, SvJT 2016 s. 523 ff; om NJA 2018 s. 350: Fridström Montoya & Kindström Dahlin, Förvaltarskap som skydd mot beslut fattade under förälskelse?, SvJT 2019 s. 354; samt om NJA 2018 s. 825: Fridström Montoya, Behov av godmanskap eller tillräckligt med avtalsfullmakt?, JT 2018–19 nr 4 s. 893 ff.
Hänvisas från p. 2 (s. 735)
2.Inledningsvis får det dock anses mycket välkommet att HD har meddelat ännu ett vägledande beslut om god man och förvaltare. Trots att reglerna har gällt sedan år 1989, och trots att de årligen tillämpas för ett stort antal hjälpbehövande människor, hade de fram till mitten av 2010-talet endast prövats i HD vid ett fåtal tillfällen. De senaste tio årens praxisutveckling i HD har därför varit mycket spännande att följa. Som jag närmare förklarar nedan ger dock HD i detta beslut inte bara vägledning för tillämpningen av reglerna om anordnande av godmanskap — snarare ritas kartan om gällande en av de grundläggande förutsättningarna. Tidigare har det nämligen inte varit uttalat att det, som det uttrycks i citatet ovan, krävs att det är utrett att behovet av hjälp från en god man beror på en nedsatt mental eller kognitiv förmåga att förstå och ta nödvändiga initiativ.s. 735