Närliggande

13.Bedömningen mynnar ut i att verifikationerna som målet gällde inte uppfyllde bokföringslagens krav, varför bokföringsskyldigheten i bolaget hade åsidosatts. Huvudsakrekvisitet bedömdes vara uppfyllt och det förelåg därmed en otillåten gärning enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken. Nästa fråga att bedöma var då om G skulle hållas personligt ansvarig för detta. Högsta domstolen gjorde i denna del följande bedömning. 22. G hade som enda styrelseledamot i bolaget ett ansvar för bokföringen och han ansvarar därför för bristerna i bokföringen. Han har haft uppsåt till att rörelsen varit bokföringspliktig. Han har vidare känt till de bristfälliga verifikationerna och till vilka belopp de uppgick. G har därmed gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Någon annan slutsats kan inte dras än att Högsta domstolen dömde G för uppsåtligt bokföringsbrott. Skälen för detta är dock knapphändiga. Det framgår inte hur Högsta domstolen såg på den subjektiva täckningen av att bokföringsskyldigheten hade åsidosatts eller av huvudsaksrekvisitet, dvs. av att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd av detta inte kunde i huvudsak bedömas. Frågan blir vad detta betyder. 3.5 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 gällde en gymnasielev, 16 år, som under en lektion i skolan bar på två dolda knivar. Samtidigt hade han ett metallrör i sitt elevskåp. För innehavet av dessa föremål åtalades han för brott mot knivförbudslagen. Prejudikatfrågan avgränsades på följande sätt. 4. Frågan i Högsta domstolen är främst om den gärning som tingsrätten och hovrätten har rubricerat som brott mot knivförbudslagen av normalgraden i stället bör bedömas som grovt brott. Sedan Högsta domstolen hade redogjort för och tolkat regler om gradindelning och straffvärde samt knivförbudslagens bestämmelser gjorde domstolen bedömningen, att gärningen utgjorde grovt brott (p. 5–20). Påföljdsfrågan återstod sedan att ta ställning till. I denna uttalade Högsta domstolen följande. 21. Straffvärdet för grovt brott mot knivförbudslagen ligger på fängelsenivå. B var vid gärningen 16 år gammal. På grund av hans ungdom ska påföljden bestämmas till 35 timmars ungdomstjänst. Med dessa kortfattade domskäl i påföljdsdelen kan man inte uppfatta Högsta domstolen på annat sätt än att domstolen inte avsåg att säga något särskilt i den delen. Det kan nämnas att Högsta domstolen vid sin påföljdsbestämning inte var begränsad i sin prövning med hänsyn till reglerna om förbud mot reformatio in pejus. Underrätterna hade bedömt gärningen som brott av normalgraden och bestämt påföljden till 50 dagsböter och det var åklagaren som hade fört målet vidare till hovrätten och slutligen Högsta domstolen med yrkande om en skärpt rubricering. Processens ramar utgjorde därför inget skäl mot ett tydliggörande av straffvärdet. För de fall där reglerna om förbud mot reformatio i pejus begränsar Högsta domstolen finns det för övrigt exempel på att en redovisning av straffvärdet ändå ges.s. 459