Närliggande

3.Hur brottet borde bedömas behandlade Högsta domstolen kort i två punkter (p. 75 och 76). I skadeståndsdelen anslöt sig domstolen till tingsrättens uppfattning (p. 83). I påföljdsdelen (p. 77–82) förde Högsta domstolen däremot ett utvecklat resonemang kring varför straffvärdet motsvarade fängelse i fjorton år. Med tanke på att Högsta domstolen inte i något tidigare avgörande har redovisat en mer samlad syn på hur försöksbrott bör straffvärdebedömas är skrivningen i p. 78 av särskilt intresse. I denna punkt gav Högsta domstolen följande generella anvisning. 78. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet av motsvarande fullbordade brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet har fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet ofta högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet ska bli fullbordat. Även vilken form av uppsåt som har förelegat kan ha betydelse. Denna skrivning följdes sedan av en bedömning i det aktuella fallet av straffvärdet: 79. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376, p. 29, uttalat att utgångspunkten enligt de regler som ska tillämpas i detta mål är att straffet för (fullbordat) mord ska bestämmas till fängelse i fjorton år, om omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande. 80. I det här fallet är omständigheterna försvårande. L har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde ha kunnat lita på. I förhållande till B har L befunnit sig i en skyddslös ställning och haft svårt att värja sig. Gärningen har inneburit att L, efter att först ha slagits blodig, har tillfogats synnerligen allvarliga kroppsskador som riskerar att påtagligt sätta ned hennes livskvalitet för resten av livet och hennes möjligheter att ta hand om sonen. Vidare har gärningen begåtts med avsiktsuppsåt. 81. Det sagda innebär sammantaget att B genom gärningen har visat mycket stor hänsynslöshet. Om brottet hade fullbordats skulle straffvärdet ha motsvarat fängelse i sexton år. Det förhållandet att brottet inte fullbordades bör i detta fall medföra bara en begränsad reduktion av straffvärdet. Det motsvarar därför fängelse i fjorton år. Genom det sätt som Högsta domstolen tog sig an prövningen av straffvärdefrågan är det svårt att uppfatta domstolen på annat sätt än att man ville säga något till vägledning för rättstillämpningen även i denna del. Högsta domstolen har också i senare avgöranden, nämligen ”GPSpuckarna” NJA 2020 s. 703 och ”Torpeden” NJA 2021 s. 73, återkommit till skrivningen i p. 78. 3.2 ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ”Bussen i Östberga” är ett centralt avgörande inom den allmänna straffrätten och då särskilt på försöksbrottens område. Målet i Högsta domstolen gällde två personer, H och K. Tillsammans och i samförstånd med tre andra personer hade H krossat en ruta i en buss och hällt in dieselolja med avsikt att tända eld på bussen och därmed få den att brinna. K hade skjutsat de andra fyra åtalade personerna till platsen. Bussen stod intill tre lastbilar. En brand skulle ha inneburit förstörelse av inte bara bussen utan också lastbilarna. Prejudikatfrågorna var flera och angavs av Högsta domstolen på följande sätt. 5. Målet gäller i första hand när ett försök till mordbrand kan anses påbörjat, dvs. när den s.k. försökspunkten passeras. Det gäller också huruvida ett mordbrandsbrott, om det hade fullbordats, hade utgjort mordbrand av normalgraden eller varit att bedöma som mindre allvarligt. Slutligen aktualiseras gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp till brott. Övriga ställningstaganden i målet — före, mellan och efter bedömningarna i prejudikatfrågorna — gällde hur långt H:s uppsåt sträckte sig, om fara för brottets fullbordan hade förelegat, hur påföljderna för H respektive K skulle bestämmas och om de båda skulle betala skadestånd till målsägandena. Man skulle kunna argumentera för att uppsåtet och farebedömningen, vid sidan av försökspunkten, är så centrala delar i bedömningen av om det var fråga om en otillåten gärning över huvud taget att dessa delar hör till prejudikatfrågan. Med tanke på hur Högsta domstolen valde att uttrycka vad målet gällde anser jag emellertid att en sådan tolkning blir alltför extensiv.s. 454