1.3.1 ”Balkongmålet” NJA 2015 s. 702 B dömdes i Högsta domstolen för försök till mord. Han hade kastat eller under rörelse släppt sin fru från balkongen till deras lägenhet. En prejudikatfråga var om en komplettering av gärningsbeskrivningen var tillåten. I övrigt angavs att målet främst gällde, om den bevisning som hade åberopats var tillräcklig för att det skulle vara styrkt att B hade begått den gärning som påstods.s. 453
2.Efter ett inledande ställningstagande i frågan, om en komplettering av gärningsbeskrivningen var tillåten, låg tyngdpunkten i domskälen allmänt på bevisprövningen i brottmål. När Högsta domstolen hade redovisat sin inställning till hur bevisbedömningen borde göras — både mera generellt och i det specifika fallet — och funnit styrkt att B hade begått den åtalade gärningen, återstod några frågor i målet: Rubricering, påföljd, skadestånd och ersättningsfrågor. Ersättningsfrågorna saknar intresse i detta sammanhang och lämnas därför därhän.s. 453
3.Hur brottet borde bedömas behandlade Högsta domstolen kort i två punkter (p. 75 och 76). I skadeståndsdelen anslöt sig domstolen till tingsrättens uppfattning (p. 83). I påföljdsdelen (p. 77–82) förde Högsta domstolen däremot ett utvecklat resonemang kring varför straffvärdet motsvarade fängelse i fjorton år. Med tanke på att Högsta domstolen inte i något tidigare avgörande har redovisat en mer samlad syn på hur försöksbrott bör straffvärdebedömas är skrivningen i p. 78 av särskilt intresse. I denna punkt gav Högsta domstolen följande generella anvisning. 78. Straffvärdet av ett försöksbrott är normalt lägre än straffvärdet av motsvarande fullbordade brott. Inom ramen för den tillämpliga straffskalan påverkas straffvärdet av försöksbrott av flera faktorer. En sådan är hur stor den konkreta faran har varit för att handlingen skulle leda till brottets fullbordan. En annan är hur långt handlandet har fortskridit. Har gärningsmannen gjort allt som krävs för att den brottsliga effekten ska inträda är straffvärdet ofta högre än om det har återstått något för gärningsmannen att göra för att brottet ska bli fullbordat. Även vilken form av uppsåt som har förelegat kan ha betydelse. Denna skrivning följdes sedan av en bedömning i det aktuella fallet av straffvärdet: 79. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2013 s. 376, p. 29, uttalat att utgångspunkten enligt de regler som ska tillämpas i detta mål är att straffet för (fullbordat) mord ska bestämmas till fängelse i fjorton år, om omständigheterna varken är förmildrande eller försvårande. 80. I det här fallet är omständigheterna försvårande. L har blivit utsatt för brottet i sitt hem och gärningsmannen är en närstående person, som hon borde ha kunnat lita på. I förhållande till B har L befunnit sig i en skyddslös ställning och haft svårt att värja sig. Gärningen har inneburit att L, efter att först ha slagits blodig, har tillfogats synnerligen allvarliga kroppsskador som riskerar att påtagligt sätta ned hennes livskvalitet för resten av livet och hennes möjligheter att ta hand om sonen. Vidare har gärningen begåtts med avsiktsuppsåt. 81. Det sagda innebär sammantaget att B genom gärningen har visat mycket stor hänsynslöshet. Om brottet hade fullbordats skulle straffvärdet ha motsvarat fängelse i sexton år. Det förhållandet att brottet inte fullbordades bör i detta fall medföra bara en begränsad reduktion av straffvärdet. Det motsvarar därför fängelse i fjorton år. Genom det sätt som Högsta domstolen tog sig an prövningen av straffvärdefrågan är det svårt att uppfatta domstolen på annat sätt än att man ville säga något till vägledning för rättstillämpningen även i denna del. Högsta domstolen har också i senare avgöranden, nämligen ”GPSpuckarna” NJA 2020 s. 703 och ”Torpeden” NJA 2021 s. 73, återkommit till skrivningen i p. 78. 3.2 ”Bussen i Östberga” NJA 2017 s. 531 ”Bussen i Östberga” är ett centralt avgörande inom den allmänna straffrätten och då särskilt på försöksbrottens område. Målet i Högsta domstolen gällde två personer, H och K. Tillsammans och i samförstånd med tre andra personer hade H krossat en ruta i en buss och hällt in dieselolja med avsikt att tända eld på bussen och därmed få den att brinna. K hade skjutsat de andra fyra åtalade personerna till platsen. Bussen stod intill tre lastbilar. En brand skulle ha inneburit förstörelse av inte bara bussen utan också lastbilarna. Prejudikatfrågorna var flera och angavs av Högsta domstolen på följande sätt. 5. Målet gäller i första hand när ett försök till mordbrand kan anses påbörjat, dvs. när den s.k. försökspunkten passeras. Det gäller också huruvida ett mordbrandsbrott, om det hade fullbordats, hade utgjort mordbrand av normalgraden eller varit att bedöma som mindre allvarligt. Slutligen aktualiseras gränsdragningen mellan medgärningsmannaskap och medhjälp till brott. Övriga ställningstaganden i målet — före, mellan och efter bedömningarna i prejudikatfrågorna — gällde hur långt H:s uppsåt sträckte sig, om fara för brottets fullbordan hade förelegat, hur påföljderna för H respektive K skulle bestämmas och om de båda skulle betala skadestånd till målsägandena. Man skulle kunna argumentera för att uppsåtet och farebedömningen, vid sidan av försökspunkten, är så centrala delar i bedömningen av om det var fråga om en otillåten gärning över huvud taget att dessa delar hör till prejudikatfrågan. Med tanke på hur Högsta domstolen valde att uttrycka vad målet gällde anser jag emellertid att en sådan tolkning blir alltför extensiv.s. 454
4.Just ställningstagandet i frågan om hur långt H:s uppsåt sträckte sig och om han hade haft uppsåt att begå ett fullbordat brott gavs en utförlig motivering av Högsta domstolen (p. 31–33). Domstolen angav dessutom en struktur för prövningen av gärningsmannens uppsåt vid försöksbrott (p. 15–18). Det ges goda möjligheter att generalisera ur dessa allmänna uttalanden. Behandlingen av denna fråga framträder med samma tydlighet som behandlingen av de utpekade prejudikatfrågorna. Detsamma kan sägas om hur farerekvisitet behandlades (p. 27, 28, 37 och 38). Även påföljdsbestämningen gjordes med utförlig motivering från Högsta domstolens sida (p. 50–55). Att Högsta domstolen ville säga något till vägledning för rättstillämpningen i dessa frågor är tydligt.s. 455
5.I skadeståndsdelen är däremot bedömningen kortfattad och Högsta domstolen konstaterar endast att det föreligger en skadeståndsskyldighet med hänsyn till utgången i skuldfrågan och att yrkade belopp är skäliga (p. 56). 3.3 ”Grillen” NJA 2017 s. 814 ”Grillen” NJA 2017 s. 814 gällde narkotikabrott. R hade under nästan en månads tid bedrivit organiserad handel med kokain och cannabis med ett gatukök som bas för verksamheten. Hanteringen rörde tämligen stora mängder och riksåklagaren hade yrkat ansvar för synnerligen grovt narkotikabrott. Prejudikatfrågorna presenterades så här: 6. Målet i Högsta domstolen gäller dels om den brottsliga gärningen ska rubriceras som grovt narkotikabrott eller synnerligen grovt narkotikabrott, dels brottets straffvärde. Vid sidan av de två av Högsta domstolen preciserade prejudikatämnena var det bl.a. två andra frågor som Högsta domstolen tog ställning till, nämligen påföljdsvalet och straffmätningen.s. 455
6.Högsta domstolen skrev följande i dessa frågor. 22. Högsta domstolen gör inte någon annan bedömning än hovrätten när det gäller påföljd. Påföljden ska, med beaktande av att R har varit häktad med restriktioner, bestämmas till fängelse i fem år och fyra månader. Påföljdsvalet var helt oproblematiskt med tanke på att straffvärdet låg på en mycket hög nivå, fängelse i fem år och sex månader. Den frågan lämnas därför utan vidare kommentar. Mer intressant är emellertid att det vid straffmätningen beaktades att R hade varit häktad med restriktioner under avsevärd tid och att detta föranledde att två månader drogs av från fängelsestraffets längd. Det är just frågan om häktningsrestriktioner som jag vill belysa.s. 456
7.I det tidigare avgörandet ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769 hade Högsta domstolen för första gången reducerat ett fängelsestraff med hänvisning till att den tilltalade under lång tid hade varit häktad med restriktioner. Häktningstiden med restriktioner hade pågått under omkring ett år. Detta föranledde en straffnedsättning, med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 9 brottsbalken, med två månader för var och en av de sex tilltalade. Fängelsestraffens längd bestämdes till mellan ett år och fyra månader som kortast och sju år som längst. Som namnet på rättsfallet antyder var prejudikatfrågan just om en straffnedsättning skulle ske på grund av den långvariga häktningstiden med restriktioner.s. 456
8.Nu åter till ”Grillen”. När Högsta domstolen i ”Grillen” på nytt fann skäl att beakta häktningsrestriktionerna som billighetsskäl drogs det även här av två månader från fängelsestraffets längd. Man ska dock notera att Högsta domstolen i avgörandet inte redovisade hur lång tid som R hade varit häktad med restriktioner. Någon slutsats om hur avdraget beräknades gick därför inte att dra av domskälen, varken Högsta domstolens eller underrätternas.s. 456
9.Hur länge restriktionerna pågick i ”Grillen” har dock tydliggjorts av Högsta domstolen i ett senare avgörande, ”Lönnfacken I” NJA 2018 s. 150. Prejudikatfrågorna i ”Lönnfacken I” var brottsrubricering, påföljd och utvisning. Högsta domstolen skrev följande i fråga om restriktionerna. 25. H frihetsberövades den 17 januari 2017 och har haft restriktioner fram till den 30 juni samma år. Han har således varit underkastad restriktioner under kortare tid än sex månader. Normalt bör en sådan tid inte ses som så långvarig att den beaktas vid straffmätningen. Ytterst blir det dock fråga om att ta ställning till omständigheterna i det enskilda fallet. Det kan därför tänkas situationer där det är möjligt att ta hänsyn även till ett frihetsberövande med restriktioner som något understiger sex månader, exempelvis om restriktionerna har inneburit en isolering som varit särskilt påfrestande för en ung person. I H:s fall föreligger inte några sådana omständigheter. Den tid som han har varit häktad med restriktioner ska därför inte beaktas vid straffmätningen (jfr ”Grillen” Högsta domstolens dom den 9 november 2017 i mål B 3492-17; i det målet beaktades att den tilltalade hade varit frihetsberövad med restriktioner i knappt sju månader). I ”Lönnfacken I” var straffmätningen, och därmed frågan om billighetsskäl, en del av prejudikatfrågan. Att Högsta domstolen i ”Lönnfacken I” på detta sätt hänvisade till ”Grillen” är därför intressant. Har därmed ”Grillen”, genom hänvisningen, fått ett prejudikatvärde såvitt avser häktningsrestriktioner och billighetsskälens inverkan på straffmätningen? Man skulle i så fall kunna argumentera för att de tre avgörandena ”Häktningsrestriktionerna”, ”Grillen” och ”Lönnfacken I” tillsammans innebär att utgångspunkten är att någon reduktion av straffmätningsvärdet på grund av häktningsrestriktioner inte sker förrän restriktionerna har pågått under mer än sex månader och att om den tidsgränsen har överskridits så sker avdrag med två månader, även när tiden för restriktionerna inte når upp till ett år som i ”Häktningsrestriktionerna”. Också ställningstagandet i fråga om billighetsskäl som Högsta domstolen därefter gjorde i ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703, som där ledde till ett avdrag med två månader, kan åberopas som stöd för en sådan slutsats.s. 456
10.I ”GPS-puckarna” NJA 2020 s. 703 var huvudfrågan hur förberedelse till brott bör straffvärdebedömas. Högsta domstolen gav i domen generella och värdefulla anvisningar hur straffvärdebedömningen bör gå till. Så som prejudikatfrågan presenterades kan dock knappast frågan om beaktande av billighetsskäl vara en del av denna. I p. 37 uttalade Högsta domstolen: 37. J har i detta mål varit frihetsberövad med restriktioner i drygt åtta månader. Denna omständighet bör beaktas vid straffmätningen på så sätt att straffets längd sätts ned (jfr ”Häktningsrestriktionerna” NJA 2015 s. 769 och ”Grillen” NJA 2017 s. 814). Men i diskussion med kollegor har jag mötts av uppfattningen att Högsta domstolen varken i ”Grillen” eller annars har gett någon mera precis vägledning i frågan, hur stor reduktion som bör göras när restriktionerna har pågått under kortare tid än ett år. I sammanhanget bör nämnas att domarna i Hovrätten över Skåne och Blekinge vid en praxisdiskussion år 2016, med anledning av avgörandet ”Häktningsrestriktionerna”, har diskuterat vad som bör gälla när restriktionstiden uppgår till runt sex månader. Hovrättens ledamöter enades om att det bör vara en utgångspunkt att straffet reduceras med en månad vid sex månaders restriktionstid. För ett ställningstagande till om denna riktlinje är överspelad eller fortfarande gäller blir det avgörande om den enskilde domaren ger ”Grillen” ett prejudikatvärde i detta hänseende. 3.4 ”Toppbyggs verifikationer” NJA 2020 s. 497 ”Toppbyggs verifikationer” NJA 2020 s. 497 gällde ansvar för bokföringsbrott. Ingen specifik prejudikatfråga finns angiven, men med hänsyn till hur rubriken till avgörandet har utformats får man intrycket att det var åsidosättanderekvisitet, huvudsakrekvisitet och rubriceringen som Högsta domstolen fokuserade på.s. 457
11.G åtalades för grovt bokföringsbrott enligt 11 kap. 5 § brottsbalken med följande gärningsbeskrivning. G har varit företrädare för Stockholm ToppBygg AB med säte i Stockholm. G har under tiden från och med den 1 maj 2013 till och med den 30 april 2014 i Stockholm uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen. Åsidosättandet består i att G bokfört eller låtit bokföra fakturor/verifikationer om sammanlagt 1 966 000 kr trots att fakturorna inte uppfyller kraven på vad en verifikation ska innehålla enligt 5 kap. 7 § bokföringslagen. Rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning kunde därför inte i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen. Brottet är att bedöma som grovt då det avsett betydande belopp. Till skillnad från många andra avgöranden, där Högsta domstolen tar sin utgångspunkt i hur hovrätten har bedömt olika sakomständigheter, dömde Högsta domstolen i detta fall ”fullt ut”.s. 458
12.Domskälen innehåller generella resonemang om vad som utgör en affärshändelse och vad som gäller för en verifikation. Därefter utvecklar Högsta domstolen hur bedömningen av huvudsaksrekvisitet ska ske. I dessa delar anknyter Högsta domstolen till tidigare avgöranden där åtal för bokföringsbrott har prövats. Även när det gällde frågan, om ett bokföringsbrott bör bedömas som grovt brott, gör Högsta domstolen inledningsvis generella uttalanden som hänvisar till äldre praxis. Därefter följer prövningen av det aktuella fallet.s. 458
13.Bedömningen mynnar ut i att verifikationerna som målet gällde inte uppfyllde bokföringslagens krav, varför bokföringsskyldigheten i bolaget hade åsidosatts. Huvudsakrekvisitet bedömdes vara uppfyllt och det förelåg därmed en otillåten gärning enligt 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken. Nästa fråga att bedöma var då om G skulle hållas personligt ansvarig för detta. Högsta domstolen gjorde i denna del följande bedömning. 22. G hade som enda styrelseledamot i bolaget ett ansvar för bokföringen och han ansvarar därför för bristerna i bokföringen. Han har haft uppsåt till att rörelsen varit bokföringspliktig. Han har vidare känt till de bristfälliga verifikationerna och till vilka belopp de uppgick. G har därmed gjort sig skyldig till bokföringsbrott. Någon annan slutsats kan inte dras än att Högsta domstolen dömde G för uppsåtligt bokföringsbrott. Skälen för detta är dock knapphändiga. Det framgår inte hur Högsta domstolen såg på den subjektiva täckningen av att bokföringsskyldigheten hade åsidosatts eller av huvudsaksrekvisitet, dvs. av att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning till följd av detta inte kunde i huvudsak bedömas. Frågan blir vad detta betyder. 3.5 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 ”Knivinnehavet i skolan” NJA 2020 s. 778 gällde en gymnasielev, 16 år, som under en lektion i skolan bar på två dolda knivar. Samtidigt hade han ett metallrör i sitt elevskåp. För innehavet av dessa föremål åtalades han för brott mot knivförbudslagen. Prejudikatfrågan avgränsades på följande sätt. 4. Frågan i Högsta domstolen är främst om den gärning som tingsrätten och hovrätten har rubricerat som brott mot knivförbudslagen av normalgraden i stället bör bedömas som grovt brott. Sedan Högsta domstolen hade redogjort för och tolkat regler om gradindelning och straffvärde samt knivförbudslagens bestämmelser gjorde domstolen bedömningen, att gärningen utgjorde grovt brott (p. 5–20). Påföljdsfrågan återstod sedan att ta ställning till. I denna uttalade Högsta domstolen följande. 21. Straffvärdet för grovt brott mot knivförbudslagen ligger på fängelsenivå. B var vid gärningen 16 år gammal. På grund av hans ungdom ska påföljden bestämmas till 35 timmars ungdomstjänst. Med dessa kortfattade domskäl i påföljdsdelen kan man inte uppfatta Högsta domstolen på annat sätt än att domstolen inte avsåg att säga något särskilt i den delen. Det kan nämnas att Högsta domstolen vid sin påföljdsbestämning inte var begränsad i sin prövning med hänsyn till reglerna om förbud mot reformatio in pejus. Underrätterna hade bedömt gärningen som brott av normalgraden och bestämt påföljden till 50 dagsböter och det var åklagaren som hade fört målet vidare till hovrätten och slutligen Högsta domstolen med yrkande om en skärpt rubricering. Processens ramar utgjorde därför inget skäl mot ett tydliggörande av straffvärdet. För de fall där reglerna om förbud mot reformatio i pejus begränsar Högsta domstolen finns det för övrigt exempel på att en redovisning av straffvärdet ändå ges.s. 459
14.Trots avsaknaden av en precisering av straffvärdet går det att genom enkel ”baklängesräkning”, utifrån antalet timmars ungdomstjänst och B:s ålder vid brottet, räkna ut att straffvärdet ansågs motsvara fängelse i en eller två månader. Så någon större oklarhet om straffvärdet föreligger därför egentligen inte.s. 460