Se NJA 2008 s. 1158 där HD, vid bestämmandet av reklamationsfristens längd, tog hänsyn till att en förlängning av densamma inte kunde anses ”påtagligt försämra [kontraktsbrytandens] situation” (min kursivering). Se också Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 15 juni 2016 i mål T 1590-15 som gällde försäljning av en fastighet som var miljöskadad. I avgörandet hade reklamation framställts först efter att skadan (dvs. avtalsbrottet ifråga) hade avhjälpts, och på så sätt betagit kontraktsbrytanden alla möjligheter att själv vidta åtgärder för att bedöma felet. Med hänvisning till NJA 2008 s. 1158 fann hovrätten att det var en sådan situation som ”påtagligt” försvårade kontraktsbrytandens situation och att hänsyn skulle tas till detta vid bestämmandet av reklamationsfristen.
Hänvisas från p. 24 (s. 49)
24.Reklamationsfristen lär därtill kraftigt förlängas om den kontraktsbrytandes agerande är så pass utstuderat att det kan anses utgöra ett vilseledande eller annars illojalt agerande, i analogi med vad som gäller om avtalsbrottet är grundat på sådant handlande (se avsnitt 2.6 ovan). 2.8 Kontraktsbrytandens särskilda intresse av snabb reklamation Ibland är situationen sådan att den kontraktsbrytande har ett särskilt intresse av att reklamation sker snabbt, exempelvis om dennas situation påtagligt försvåras av att det dröjer med reklamationen. Så torde vara fallet om fördröjningen (påtagligt) försämrat kontraktsbrytandens möjligheter att själv ta ställning till anspråket, exempelvis till följd av uppkomna bevissvårigheter. Kontraktsbrytanden har i regel också ett särskilt intresse av snabb reklamation om medkontrahenten avser att häva avtalet (eftersom det annars finns utrymme för otillbörlig spekulation). Ett sista exempel skulle kunna vara om en sen reklamation medför att avtalsbrottet leder till ökade kostnader, och därmed en förvärrad skada, som hade kunnat undvikas av ett snabbt avhjälpande vid en snabb reklamation. Detta framstår dock som strängt mot den reklamationspliktiga om denna inte ens bort inse att skadan skulle komma förvärras. Beroende på hur parterna disponerar sin talan är det tänkbart att sistnämnda situation istället hanteras inom ramen för en medvållandeinvändning, alternativt genom en invändning om en åsidosatt skadebegränsningsplikt. 2.9 Avtalsbrottets betydelse för den reklamationspliktiga Som förklarats inledningsvis i den här delen av artikeln åtnjuter i regel den reklamationspliktiga visst rådrum att begrunda om ett avtalsbrott kan göras gällande mot kontraktsbrytanden. En rimlig förväntning är att den reklamationspliktiga agerar snabbare inom detta rådrum ifall avtalsbrottet har särskild betydelse för densamma. Inte sällan lär också ett sådant avtalsbrott riskera orsaka stora kostnader, som den kontraktsbrytande snabbt bör ges tillfälle att undvika. Det finns flera hovrättsavgöranden som ger stöd för uppfattningen att avtalsbrottets särskilda betydelse förkortar reklamationsfristen. 2.10 Flera ansvarssubjekt Om det föreligger flera subjekt som kan hållas ansvariga för en skadehändelse förefaller det kunna förlänga reklamationsfristen, om än i begränsad utsträckning. Utöver att det kan göra utredningen av avtalsbrotten mer komplicerad (vilket i sig talar för en förlängning av reklamationsfristen) är det inte heller i alla lägen önskvärt att den reklamationspliktiga omedelbart ”skjuter med hagelbössan” och reklamerar mot samtliga potentiella kontraktsbrytare. Som förklarades under avsnitt 2.1 är det i allmänhet samtliga parter till gagn att den reklamationspliktiga inte framställer obefogade krav. Emellertid måste tas i beaktande att det vid ansvarspluralitet också ligger i kontraktsbrytandens intresse att reklamation sker snabbt, i syfte att bl.a. kunna säkerställa regressmöjligheten mot övriga kontraktsbrytare. Sannolikt har det därför inte jättestor betydelse för bestämmandet av fristen att det föreligger flera skadevållare. 2.11 Tillfälliga hinder hos den reklamationspliktiga av ”subjektiv natur” Det står klart att tillfälliga hinder av subjektiv natur, exempelvis sjukdom, är någonting som kan åberopas av konsumenter — och med största sannolikhet även av privatpersoner generellt — för att förlänga reklamationsfristen. Den mer intressanta frågan är om sådana hinder kan åberopas även i näringsidkarsammanhang.s. 49