Närliggande

19.Sammanfattningsvis handlar argumentation kring frågan om reklamationsfristens längd i mångt och mycket om att identifiera vilka syften en reklamation kan antas uppfylla i det enskilda fallet och vilka faktorer som gör att ett visst syfte framstår som särskilt angeläget, och vice versa. Med ovanstående i bakhuvudet ska vi nu skrida till verket och titta närmare på vilka faktorer som generellt anses relevanta vid bedömningen av reklamationsfristen. Det bör noteras att den ordning som faktorerna nedan presenteras i inte är efter rang. 2.2 Avtalsprestationen Det får antas vara okontroversiellt att den omständighet som har störst betydelse för reklamationsfristen är vilken avtalsprestation som är ifråga. Underförstått i detta är att avtalsprestationen har avgörande betydelse för felets komplexitet och angelägenhet att snabbt göras gällande. Att den reklamationspliktiga har kortare tid på sig att reklamera fel i en färskvara än fel vid komplex rådgivning kräver ingen närmare förklaring. 2.3 Partsställningen En annan faktor av utmärkande betydelse är partsställningen. Konsumenter åtnjuter i regel en minimifrist om i vart fall två månader och även privatpersoner (dvs. när de inte agerar som konsumenter) har typiskt sett längre tid på sig att reklamera än näringsidkare. Men också i näringsidkarsammanhang kan partsställningen ha betydelse. Exempelvis kan det finnas anledning att se strängare på reklamationsfristen om avtalsbrottet har samband med den reklamationspliktigas ordinarie näringsverksamhet, och det har sagts att en ekonomiskt svagare part ibland bör åtnjuta en längre reklamationsfrist. 2.4 Den reklamationspliktigas faktiska kännedom om avtalsbrottet Som nämndes inledningsvis i artikeln börjar reklamationsfristen typiskt sett att löpa redan när den reklamationspliktiga bort inse de omständigheter som ligger till grund för reklamationsfristen. Reklamationsfristen börjar naturligtvis också löpa om det föreligger faktisk kunskap om dessa omständigheter. En reklamationspliktigs faktiska kännedom om ett avtalsbrott är en omständighet som kan förkorta reklamationsfristen, eftersom det generellt inte finns några skäl att då dröja med reklamationen. Den kontraktsbrytande bör således inte i alla lägen nöja sig med att argumentera för att den reklamationspliktiga vid en viss tidpunkt enbart bort inse avtalsbrottet. Om det rör sig om ett svårbedömt fall kan en framgångsrik argumentering för att den reklamationspliktiga också haft faktisk kännedom om ett avtalsbrott vara det som gör att reklamationsinvändningen bifalls. 2.5 Den reklamationspliktigas sakkunskap Om den reklamationspliktiga är i behov av sakkunskap i form av t.ex. rättslig eller teknisk expertis för att bedöma om ett potentiellt avtalsbrott kan göras gällande kan fristen förlängas. Inte heller denna faktor gör sig enbart gällande när den reklamationspliktiga är privatperson. Möjligen är det vanligast att måttet av sakkunskap tas i beaktande när den reklamationspliktiga saknar sakkunskap. I avsnitt 2.3 ovan förklarades dock att det finns anledning att se strängare på reklamationsfristen om det finns ett samband mellan avtalsbrottet och den reklamationspliktigas ordinarie näringsverksamhet. Det kan därmed konstateras att den reklamationspliktigas särskilda sakkunskap kan verka i motsatt riktning, dvs. förkorta fristen. Möjligtvis kan den reklamationspliktiga tillskrivas särskild sakkunskap genom att t.ex. ha biträtts av expertis med relevant sakkunskap i angelägenheten i fråga.s. 44