1.Efter en inledande beskrivning av bl.a. tvistens bakgrund och prejudikatfrågan i målet, redovisar HD ett av motivens exempel på när det kan vara fråga om väsentligen samma grund (p. 8), nämligen att en talan om ersättning för bl.a. sveda och värk senare kan utvidgas till att avse även ersättning för framtida men om det rör sig om samma skadegörande handling.s. 218
2.Vidare hänvisar HD tämligen kortfattat till hur rekvisitet väsentligen samma grund har uttolkats i den juridiska litteraturen (p. 9). HD påpekar i det sammanhanget att det i doktrinen har anförts dels att stadgandet främst fyller en processekonomisk funktion, dels att yrkandena måste stödja sig på åtminstone delvis samma rättsfakta och att det inte ansetts tillräckligt att processekonomiska vinster kan uppnås med en kumulation.s. 219
3.Därefter gör HD en genomgång av några av sina tidigare avgöranden rörande rekvisitet väsentligen samma grund (p. 10–14). Enligt HD ger tidigare praxis — bl.a. NJA 1990 s. 660, 1995 s. 644 och 2005 s. 295 — uttryck för att ”det vid bedömningen av om kravet på väsentligen samma grund är uppfyllt finns anledning att fästa särskilt avseende vid vad som på ett övergripande plan är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan” (p. 13). HD hänvisar avslutningsvis i denna del till NJA 2003 s. 460 och menar att ett ”liknande synsätt” tillämpades där när domstolen i det fallet ansåg att det avgörande för prövningen var vad som typiskt sett ska anses utgöra grunden för ett yrkande om klander av en bodelning (p. 14).s. 219
4.HD går sedan över till att redovisa sin tidigare praxis vad gäller ändring av talan efter utgången av talefrister (p. 15 och 16), som innebär att en sådan är tillåten om inte ändamålsskäl talar emot. Slutligen, före de egentliga skälen, redogör HD för reglerna i ÄB 7:4 respektive 3:3 och konkluderar att det ”i båda fallen handlar om ett skydd för arvingar mot att deras rätt till arv går förlorad genom gåvor eller liknande” (p. 19).s. 219
5.När det så gäller bedömningen i det aktuella fallet tar HD, liksom underinstanserna, sin början i RB 13:3 st. 3 (p. 20). HD konstaterar därvid att ett en dom över det först framställda yrkandet inte skulle ha hindrat en ny talan avseende det andra yrkandet, varför saken ändrades genom förändringen av talan (p. 21).s. 219
6.Det rör sig alltså enligt HD om en ändring av talan, som inte kan tillåtas med stöd av stycke 3, och frågan blir då om det nya yrkandet kan tillåtas enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 och om rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt (p. 22). Vid denna bedömning konstaterar domstolen att det finns ett antal ”rättsliga skillnader” mellan respektive talan (p. 23). Således avser en talan grundad på ÄB 7:4 arvet efter den efterlevande maken och för framgång krävs att gåvohandlingen — vars värde ska bestämmas vid skiftet — är att likställa med testamente, att det inte finns skäl för återbäring och att talan väcks inom ett år från bouppteckningen. Detta kan enligt HD kontrasteras mot en talan enligt ÄB 3:3 som avser arvet efter den först avlidna maken och som ”i huvudsak” kräver dels att gåvan — vars värde ska beräknas vid gåvotillfället — medfört en väsentlig minskning av egendomen, dels skett utan tillbörlig hänsyn, dels att gåvotagaren inte var i god tro och dels att talan därom väcks inom fem år från gåvotillfället.s. 219
7.Det avgörande enligt HD är dock att det som förenar de båda yrkandena om återbäring är att de ”baseras på samma saksammanhang” (p. 24). HD fortsätter enligt följande: ”Det handlar om gåvor från samma person med påståendena att gåvorna påverkat den rätt till arv — direkt eller i form av efterarv — som bröstarvingarna har. Respektive talan grundar sig huvudsakligen på invändningar mot gåvorna som sådana och den minskning av boets behållning som dessa medfört.” — Mot denna bakgrund anser HD att yrkandena får anses stödja sig på väsentligen samma grund.s. 220
8.Beträffande frågan om talefristernas betydelse konstaterar HD till sist att den ursprungliga talan väcktes inom fem år från respektive gåvotillfälle (p. 25). Visserligen ändrades talan såvitt avser gåvan om 300 000 kr (2014) till Kusinen, efter det att femårsfristen enligt ÄB 3:3 löpt ut (dvs. vid den muntliga förberedelsen 2019). Men enligt HD finns det inte några särskilda ändamålsskäl som bör medföra att en ändring av talan inte ska få göras efter utgången av talefristen. HD:s slutsats blir därmed att de justerade yrkandena är tillåtna enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.s. 220