1.Av ämnesrådet M Ps. 211
2.Enligt rättegångsbalken 13:3 st. 1 p. 3 får en kärande framställa ett nytts. 211
3.yrkande bl.a. om det stödjer sig på väsentligen samma grund som det tidigares. 211
4.yrkandet. I doktrinen finns olika uppfattningar om hur rekvisitet ska förståss. 211
5.och av Högsta domstolens hittillsvarande praxis kan det inte utläsas någons. 211
6.uttrycklig generell ”formel” eller ”metod” som kan användas vid tillämp-s. 211
7.ningen av detta. I NJA 2021 s. 193 (”Bröstarvingarnas taleändring”)s. 211
8.lanserar dock domstolen begreppet ”samma saksammanhang” i samband meds. 211
9.en taleändring enligt nyssnämnda bestämmelse. I den här artikeln diskuterass. 211
10.framför allt innebörden av begreppet och vilken räckvidd prejudikatet har.s. 211
11.Men även ytterligare tre frågor analyseras. Dessa handlar om var i RB 13:3s. 211
12.en domstol ska börja sin tillämpning vid en förändring av talan och oms. 211
13.bedömningen av rättskraftsfrågan respektive talefristsfrågan i målet.s. 211
Bakgrunden till målet
1.Berit och Stig var gifta under många år och på 1960-talet föddes deras två barn (Bröstarvingarna). Berit avled 2006 och Stig ärvde hennes egendom med fri förfoganderätt. Stig blev därefter sambo med en annan kvinna. 2008 upprättade han ett testamente som innebar att all hans kvarlåtenskap, med undantag för Bröstarvingarnas laglotter, skulle gå till sambon. Under 2014 och 2015 lämnade Stig en gåva på 300 000 kr respektive 200 000 kr till sin kusin (Kusinen). Under 2015 gav han dessutom totalt 300 000 kr till sin sambos barnbarn (Sambons barnbarn). Stig avled efter en tids sjukdom 2017. Nästföljande år väckte Bröstarvingarna talan mot Kusinen och Sambons barnbarn. Käromålet stödde sig ursprungligen på ärvdabalken (ÄB) 7:4 och efter en förändring av talan även på ÄB 3:3.s. 211
Kort om de åberopade reglerna i ärvdabalken
1.I ÄB 7:4 st. 1 finns en reglering som syftar till att skydda en bröstarvinges rätt till sin laglott (det s.k. förstärkta laglottskyddet). Den aktualiseras om arvlåtaren har gett bort egendom under omständigheter eller på sådana villkor att gåvan är att likställa med ett testamente, ”om ej särskilda skäl äro däremot”. Om gåvan är att likställa med ett testamente ska den bortgivna egendomen läggas till kvarlåtenskapen när laglottens storlek beräknas och gåvotagaren kan bli skyldig att återbära så mycket av egendomen — eller dess värde — att bröstarvingen kan få ut hela sin laglott. En bröstarvinge som vill väcka talan om återbäring ska enligt ÄB 7:4 st. 2 göra det inom ett år från det att bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.s. 211
2.Ett typfall som omfattas av paragrafens tillämpningsområde är när en äldre, allvarligt sjuk person i nära anslutning till sin död ger bort en större summa pengar. Undantaget avseende ”särskilda skäl” tar sikte på sådana situationer då det skulle vara oskäligt hårt att kräva att återbäring sker.s. 212
3.När det gäller regleringen i ÄB 3:3 avser den fall då en efterlevande make kränker den rätt till efterarv som den först avlidna makens arvingar har. En tillämpning av paragrafen aktualiseras när den efterlevande maken genom gåva eller därmed jämförlig handling orsakat en väsentlig minskning av sin egendom utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnas arvingar. Enligt huvudregeln i första stycket ska efterarvingarna i sådana fall ersättas (”vederlag utgå”) genom att egendom tas från den lott som tillkommer den efterlevande makens arvingar. Men om så inte kan ske, ska gåvan eller dess värde återbäras enligt paragrafens andra stycke om gåvotagaren insåg eller bort inse att gåvan ”lände arvingarna efter den först avlidne till förfång”. En talan om sådan återgång måste väckas inom fem år från det att gåvan mottogs.s. 212
4.ÄB 3:3 tar sikte på situationer där den efterlevande maken t.ex. avsett att neka en eller alla efterarvingarna deras rätt till arv efter den först avlidna eller i vart fall vid en objektiv bedömning inte kan anses ha visat tillbörlig hänsyn till efterarvingarna. Paragrafen torde i praktiken oftast bli tillämplig då den efterlevande maken har arvingar som inte är arvingar till den avlidna maken. Paragrafens ordalydelse utesluter emellertid inte en tillämpning även när efterarvingarna är samma personer som den efterlevande makens arvingar och gåvan skett till någon utomstående. Då är det förstås inte möjligt med vederlag från någon arvslott. I stället aktualiseras skyldigheten i ÄB 3:3 st. 2 för gåvotagaren att återbära gåvan. Det subjektiva rekvisitet innebär att gåvotagaren måste ha insett eller bort inse både att gåvan skulle leda till väsentlig minskning av boet och att vederlag för gåvan inte skulle kunna utgå.s. 212
Närmare om parternas talan
1.Ett knappt år efter upprättandet av bouppteckningen väckte Bröstarvingarna 2018 en fastställelsetalan mot Kusinen och Sambons barnbarn angående laglottskränkning enligt ÄB 7:4. Yrkandet innebar närmare bestämt att det skulle fastställas att gåvorna var att likställa med testamente med den följden att Bröstarvingarnas laglotter skulle beräknas med tillägg av dessa, och att svarandena var skyldiga att återbära så stor del av gåvorna som behövdes för att laglotterna skulle täckas.s. 212
2.Som grund för sin talan åberopade Bröstarvingarna sammanfattningsvis följande. Vid gåvotillfällena var Stig 72 år och svårt sjuk i cancer. Han trodde att han snart skulle gå bort och avsikten med gåvorna var att ordna successionen efter sig.s. 213
3.Kusinen bestred talan i dess helhet, men hon vitsordade att gåvorna mottagits liksom att dessa var att betrakta som testamente i enlighet med ÄB 7:4. Grunden för bestridandet var att det fanns särskilda skäl mot att hon skulle återbära något belopp med hänsyn till att hon i god tro använt upp pengarna, var svårt sjuk i cancer och s.k. fattigpensionär samt att även Bröstarvingarna fått gåvor av Stig före hans frånfälle.s. 213
4.Såsom Sambons barnbarn angav sin inställning medgav de att återbetala hälften, 150 000 kr, av beloppet som de mottagit. Grunden för inställningen var att gåvan endast till hälften innebar en kränkning av det förstärkta laglottskyddet enligt ÄB 7:4, medan den andra hälften fick anses vara en gåva hänförlig till efterarvet efter Berit som Stig disponerat med fri förfoganderätt och som inte omfattas av ÄB 7:4.s. 213
5.Bröstarvingarna justerade därefter i anslutning till den muntliga förberedelsen, som hölls 2019, sin fastställelsetalan så att den även omfattade återbäring av gåvorna på grund av kränkning av deras rätt till efterarv enligt ÄB 3:3 st. 2. Bröstarvingarnas yrkande i målet innebar därefter att det skulle fastställas att svarandena var skyldiga att återbära de aktuella gåvorna till dödsboet i den utsträckning som krävs för att Bröstarvingarna skulle kunna ”utfå sitt fulla arv efter sin mor Berit och sina laglotter efter Stig”.s. 213
6.Som grund för den talan, såvitt avsåg kravet enligt ÄB 3:3, åberopade Bröstarvingarna att Stig lämnat gåvorna utan tillbörlig hänsyn till dem. Vidare åberopade de att värdeminskningen var väsentlig med hänsyn till att bouppteckningen efter Stig visade tillgångar på dryg 1,8 miljoner kr och att svarandena insett eller bort inse att detta skulle lända Bröstarvingarna till förfång.s. 213
7.Kusinen och Sambons barnbarn invände att det nya yrkandet skulle avvisas såsom en otillåten taleändring, eftersom det rörde en annan rättsföljd än det ursprungliga yrkandet. Bröstarvingarna menade för sin del att justeringen var tillåten, eftersom den rörde samma sak som den ursprungliga talan alternativt stödde sig på väsentligen samma grund. I Högsta domstolen (HD) framförde Kusinen och Sambons barnbarn även att taleändringen skulle anses vara otillåten med beaktande av att talefristerna för yrkandena enligt ÄB 7:4 respektive 3:3 är olika långa.s. 213
Allmänt om regleringen i RB 13:3
1.RB 13:3 är en inte helt lättillämpad paragraf. Detta har flera anledningar. Till att börja med är paragrafens struktur något komplicerad med en huvudregel med förbud mot ändring av talan (avseende yrkande och grunder), tre undantag från förbudet, två temporala begränsningar avseende två av undantagen samt avslutningsvis en legaldefinition av vilka förändringar som inte är att betrakta som ”ändring av talan”. Dessutom finns det vissa terminologiska utmaningar med att över huvud taget beskriva den förändring som käranden gör. Detta hänger samman bl.a. med dels hur begreppen ”talan” och ”yrkande” ofta i praktiken används för att beskriva både det ursprungliga och det nya, dels att man — i enlighet med den nyssnämnda legaldefinitionen — ibland måste undvika ordet ”ändring” avseende en viss förändring av talan. Vidare har HD i sin praxis tillämpat vissa delar av paragrafen på sätt som går utöver dess ordalydelse. Dessutom har det i doktrinen framförts olika uppfattningar om huruvida en modifiering av talan ibland kan behöva prövas mot två bestämmelser i paragrafen. Sist, men inte minst knepigt, är att begreppet ”sak” används i paragrafen vilket leder in på de erkänt svåra rättskraftsfrågorna (se RB 17:11), som för övrigt bedömdes annorlunda vid rättegångsbalkens tillkomst än idag.s. 214
2.I fallet ”Bröstarvingarnas taleändring” aktualiserades två bestämmelser i RB 13:3. Dels den del av st. 3 som anger att en ny åberopad omständighet avseende samma sak inte är att betrakta som en ändring av talan. Dels — och framför allt — den del av st. 1 p. 3 enligt vilken en kärande får ändra sin talan bl.a. genom att framställa nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund.s. 214
RB 13:3 st. 1 p. 3 — kort om motiv, doktrin och hittillsvarande
1.praxis Bestämmelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 om att käranden får framställa ett nytt yrkande om det stöder sig på väsentligen samma grund som det tidigare yrkandet motiverades vid tillkomsten av RB med att käranden av förbiseende kunde ha låtit bli att ta upp ett visst yrkande eller att en omständighet kunde inträffa under rättegången som gav käranden anledning att framställa ytterligare krav mot svaranden.s. 214
2.Rekvisitet väsentligen samma grund förekommer förutom i RB 13:3 st. 1 p. 3 även i RB 14:1 och 14:2. Motiven tyder på att rekvisitet ska förstås på samma sätt i samtliga lagrum och det är även den gängse uppfattningen i litteraturen — någon praxis från HD som motsäger detta finns inte heller.s. 215
3.Det torde råda enighet om att ordet ”grund” i sig i detta sammanhang avser rättsfakta. Läst tillsammans med uttrycket ”väsentligen samma” får rekvisitet rent språkligt nog anses indikera att det ska vara fråga om en relativt nära överensstämmelse mellan de grunder (dvs. rättsfakta) som åberopas till stöd för respektive yrkande.s. 215
4.Emellertid antyder motiven att kravet inte riktigt är så strängt. Där anförs nämligen att den situationen omfattas när en handling har gett upphov till flera skador av olika karaktär. Ett exempel på detta skulle kunna vara en skadegörande handling som har lett till dels en (påstådd) sakskada, dels en (påstådd) personskada bestående i nedsatt arbetsförmåga. I ett sådant fall kommer onekligen vissa viktiga rättsfakta i det senare målet inte att förekomma i det första målet och vice versa. Vidare anges i motiven till RB 14:1 (ursprunglig objektiv kumulation) att rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt då det förekommer flera yrkanden avseende olika fel i samband med ett entreprenadavtal. Och gällande RB 14:2 (ursprunglig subjektiv kumulation) anges att en situation som omfattas av rekvisitet är när flera personer som skadats vid samma olycksfall för talan mot samma svarande.s. 215
5.I doktrinen har det presenterats olika förslag på hur rekvisitet väsentligen samma grund ska förstås. Enligt Olivecrona är det avgörande huruvida det föreligger en väsentlig förändring i det åberopade saksammanhanget. Olivecrona uttrycker även denna tanke som att det centrala är om det handlar om samma eller ett fristående händelseförlopp. Han talar också om att det gemensamma momentet avseende de både yrkandena ska avse ett ”huvudfaktum” eller ”den huvudsakliga grunden”. Enligt Hassler, som synes anknyta till Olivecronas uppfattning, bör rekvisitet anses innebära att det ”faktiska förlopp” som åberopas är ”i stort sett identiskt” mellan de båda käromålen. Ekelöf menar för sin del att det avgörande vid tillämpningen av väsentlighetskravet är i vilken utsträckning de båda yrkandena grundar sig på gemensamma rättsfakta som typiskt sett är tvistiga i mål av det aktuella slaget. Enligt Ekelöf ska alltså en kvalitativ, och inte kvantitativ, jämförelse av rättsfakta göras. Boman håller med Ekelöf såvitt avser tillämpningen av rekvisitet i RB 14:1, men menar att när det gäller RB 13:3 st. 1 p. 3 bör man i stället fråga sig om de rättsfakta som är gemensamma i de båda målen är faktiskt tvistiga. Även Nordh verkar vara av samma uppfattning som Boman. Lindell är kritisk till Ekelöfs idé och uttalar att något krav på typisk tvistighet inte kan uppställas, eftersom ett sådant ”kolliderar med lagtexten”. Thornefors anser för sin del att det intressanta vid tillämpningen av rekvisitet är ”vilken prognos som kan göras beträffande de processekonomiska fördelarna av att de aktuella målen kumuleras”.s. 216
6.Beträffande HD:s hittillsvarande rättspraxis får den nog betraktas som förhållandevis generös till kärandens fördel. Noterbart är att domstolen inte uttryckligen har anslutit sig till någon av de uppfattningar som förts fram i doktrinen avseende uttolkningen av rekvisitet väsentligen samma grund. Tvärtom framstår HD:s tidigare avgöranden — som i flera fall handlat om klandertalan avseende t.ex. arrendesyn eller bodelning — som ganska svåra att dra generella slutsatser ifrån betraktade var för sig. En gemensam princip kan dock läsas ut ur flera av dessa, nämligen att ”ifrågasättandet av uppdraget” är att betrakta som grunden för talan.s. 217
Tingsrättens och hovrättens beslut
1.Tingsrätten börjar sin prövning rörande förändringen av talan i RB 13:3 st. 3 och konstaterar att Bröstarvingarnas rätt till efterarv efter Berit utgör ett annat anspråk än deras rätt till laglott efter Stig. Enligt tingsrätten innebär taleändringen nya yrkanden som utvidgar Bröstarvingarnas talan. Därför är det, enligt domstolen, inte fråga om samma sak och taleändringen kan inte tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 3. Därefter går tingsrätten över till att pröva om ändringen kan tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 1 p. 3. Tingsrätten konstaterar därvid att ändringen av talan innefattar ”flertalet rättsfakta” som inte åberopats till grund för det ursprungliga yrkandet. Dessutom, fortsätter domstolen, tar den nya grunden sikte på den situationen att arvingarna efter den först avlidna maken inte är desamma som arvingarna till den sist avlidna maken. Enligt tingsrätten är det därför ett annat ”skyddsintresse” som käranden vill föra in i målet. Mot denna bakgrund anser domstolen att den nya talan inte stöder sig på väsentligen samma grund som den ursprungliga, varför yrkandet ska avvisas.s. 217
2.Hovrätten instämmer inledningsvis i tingsrättens bedömning att taleändringen inte kan tillåtas med stöd av RB 13:3 st. 3 eftersom det inte är fråga om samma sak. När det gäller frågan om tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3 konstaterar hovrätten att med begreppet grund avses i sammanhanget rättsfakta. Hovrätten anför vidare att väsentlighetskravet bör bedömas med utgångspunkt i ändamålet bakom bestämmelsen som är att inom ramen för samma talan kunna framställa yrkanden som ligger så nära varandra att det framstår som närmast självklart att de prövas samtidigt. Hovrätten understryker vidare att det vid en sådan prövning bör läggas särskild vikt vid processekonomiska och praktiska skäl. Till skillnad från tingsrätten finner hovrätten att de ”konkreta rättsfakta” som Bröstarvingarna åberopat till grund för den justerade talan ”i stor utsträckning” överensstämmer med de ursprungligen åberopade. Vidare är ”följden” vid bifall till de båda talan enligt hovrätten i allt väsentligt densamma, nämligen att gåvorna ska återbäras till dödsboet. Enligt hovrätten har visserligen ÄB 3:3 och 7:4 olika skyddsintressen. Men förhållandena i målet gör att de båda innebär ett skydd för Bröstarvingarna. Avslutningsvis anför hovrätten som ett skäl ”de uppenbara praktiska svårigheter som riskerar att uppstå” om det fördes parallella processer om återgång av gåvorna enligt respektive lagrum i ÄB. Mot denna bakgrund anser hovrätten sammantaget att taleändringen får anses stödja sig på väsentligen samma grund och att den ska tillåtas enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.s. 218
Högsta domstolens beslut
1.Efter en inledande beskrivning av bl.a. tvistens bakgrund och prejudikatfrågan i målet, redovisar HD ett av motivens exempel på när det kan vara fråga om väsentligen samma grund (p. 8), nämligen att en talan om ersättning för bl.a. sveda och värk senare kan utvidgas till att avse även ersättning för framtida men om det rör sig om samma skadegörande handling.s. 218
2.Vidare hänvisar HD tämligen kortfattat till hur rekvisitet väsentligen samma grund har uttolkats i den juridiska litteraturen (p. 9). HD påpekar i det sammanhanget att det i doktrinen har anförts dels att stadgandet främst fyller en processekonomisk funktion, dels att yrkandena måste stödja sig på åtminstone delvis samma rättsfakta och att det inte ansetts tillräckligt att processekonomiska vinster kan uppnås med en kumulation.s. 219
3.Därefter gör HD en genomgång av några av sina tidigare avgöranden rörande rekvisitet väsentligen samma grund (p. 10–14). Enligt HD ger tidigare praxis — bl.a. NJA 1990 s. 660, 1995 s. 644 och 2005 s. 295 — uttryck för att ”det vid bedömningen av om kravet på väsentligen samma grund är uppfyllt finns anledning att fästa särskilt avseende vid vad som på ett övergripande plan är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan” (p. 13). HD hänvisar avslutningsvis i denna del till NJA 2003 s. 460 och menar att ett ”liknande synsätt” tillämpades där när domstolen i det fallet ansåg att det avgörande för prövningen var vad som typiskt sett ska anses utgöra grunden för ett yrkande om klander av en bodelning (p. 14).s. 219
4.HD går sedan över till att redovisa sin tidigare praxis vad gäller ändring av talan efter utgången av talefrister (p. 15 och 16), som innebär att en sådan är tillåten om inte ändamålsskäl talar emot. Slutligen, före de egentliga skälen, redogör HD för reglerna i ÄB 7:4 respektive 3:3 och konkluderar att det ”i båda fallen handlar om ett skydd för arvingar mot att deras rätt till arv går förlorad genom gåvor eller liknande” (p. 19).s. 219
5.När det så gäller bedömningen i det aktuella fallet tar HD, liksom underinstanserna, sin början i RB 13:3 st. 3 (p. 20). HD konstaterar därvid att ett en dom över det först framställda yrkandet inte skulle ha hindrat en ny talan avseende det andra yrkandet, varför saken ändrades genom förändringen av talan (p. 21).s. 219
6.Det rör sig alltså enligt HD om en ändring av talan, som inte kan tillåtas med stöd av stycke 3, och frågan blir då om det nya yrkandet kan tillåtas enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 och om rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt (p. 22). Vid denna bedömning konstaterar domstolen att det finns ett antal ”rättsliga skillnader” mellan respektive talan (p. 23). Således avser en talan grundad på ÄB 7:4 arvet efter den efterlevande maken och för framgång krävs att gåvohandlingen — vars värde ska bestämmas vid skiftet — är att likställa med testamente, att det inte finns skäl för återbäring och att talan väcks inom ett år från bouppteckningen. Detta kan enligt HD kontrasteras mot en talan enligt ÄB 3:3 som avser arvet efter den först avlidna maken och som ”i huvudsak” kräver dels att gåvan — vars värde ska beräknas vid gåvotillfället — medfört en väsentlig minskning av egendomen, dels skett utan tillbörlig hänsyn, dels att gåvotagaren inte var i god tro och dels att talan därom väcks inom fem år från gåvotillfället.s. 219
7.Det avgörande enligt HD är dock att det som förenar de båda yrkandena om återbäring är att de ”baseras på samma saksammanhang” (p. 24). HD fortsätter enligt följande: ”Det handlar om gåvor från samma person med påståendena att gåvorna påverkat den rätt till arv — direkt eller i form av efterarv — som bröstarvingarna har. Respektive talan grundar sig huvudsakligen på invändningar mot gåvorna som sådana och den minskning av boets behållning som dessa medfört.” — Mot denna bakgrund anser HD att yrkandena får anses stödja sig på väsentligen samma grund.s. 220
8.Beträffande frågan om talefristernas betydelse konstaterar HD till sist att den ursprungliga talan väcktes inom fem år från respektive gåvotillfälle (p. 25). Visserligen ändrades talan såvitt avser gåvan om 300 000 kr (2014) till Kusinen, efter det att femårsfristen enligt ÄB 3:3 löpt ut (dvs. vid den muntliga förberedelsen 2019). Men enligt HD finns det inte några särskilda ändamålsskäl som bör medföra att en ändring av talan inte ska få göras efter utgången av talefristen. HD:s slutsats blir därmed att de justerade yrkandena är tillåtna enligt RB 13:3 st. 1 p. 3.s. 220
Analys av Högsta domstolens avgörande
1.HD:s avgörande rör framför allt tillämpningen av rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3. Men därutöver aktualiseras i vart fall tre andra intressanta processuella frågor. Dessa handlar om – var i RB 13:3 domstolen ska börja sin tillämpning när käranden förändrar sin talan (”metodfrågan”), – uttolkningen av begreppet ”saken” (dvs. rättskraftens utsträckning), och – betydelsen av att den justerade talan har en egen talefrist (som löpt ut) jämfört med talefristen avseende det ursprungliga yrkandet (”talefristfrågan”).s. 220
2.I det följande analyseras ovanstående frågor i kronologisk ordning, dvs. såsom de aktualiseras i avgörandet. 8.1 Metodfrågan När det gäller hur domstolen ska gå tillväga vid tillämpningen av RB 13:3 anknyter, om än inte explicit, NJA 2021 s. 193 till NJA 2011 s. 718. Av 2011 års fall — såsom det uttolkats i doktrinen — följer att då en taleändring innebär både en förändring av grunden och av yrkandet, ska grunddelen först prövas mot 13:3 st. 3. Om förändringen av grunden inte tillåts med stöd av st. 3, ska den prövas mot st. 1 p. 3 tillsammans med yrkandedelen. Ifall förändringen av grunden däremot har tillåtits med stöd av st. 3 (dvs. det handlar om samma sak i rättskraftshänseende) — ja, då ska även yrkandet tillåtas. NJA 2011 s. 718 utgjorde ett avsteg från den dittillsvarande gängse uppfattningen, som innebar att man s.a.s. kunde gå direkt på RB 13:3 st. 1 p. 3 både när saken ändras och när den förblir oförändrad så fort en förändring av yrkandet görs. Rättsfallet mötte viss kritik i doktrinen, bl.a. för att HD inte tydligt redogjorde för skälen bakom den nya ”metoden”. Men avgörandet försvarades även där. I 2021 års fall inleder HD också sin prövning, likt tingsrätten och hovrätten, i RB 13:3 st. 3. HD hänvisar inte till NJA 2011 s. 718 vilket domstolen kanske hade kunnat kosta på sig. Vidare ”klyver” inte HD uttryckligen kärandens nya talan i en yrkandedel och en grunddel. Inte desto mindre får HD:s tillvägagångssätt här nog sägas bekräfta den metod som anses följa av 2011 års fall och kan såtillvida anses vara ett välkommet tydliggörande. 8.2 Rättskraftsfrågan Metoden (som det redogjorts för ovan) att, om det sker en förändring av både yrkandet och grunden, börja tillämpningen i RB 13:3 st. 3 har fördelar, men har också den nackdelen att domstolen då per automatik tvingas in i de erkänt knepiga rättskraftsbedömningarna. I ”Bröstarvingarnas taleändring” väljer emellertid HD att egentligen inte alls motivera sin bedömning att det rör sig om olika saker i rättskraftshänseende. Domstolen konstaterar bara lakoniskt att det vore möjligt för käranden att återkomma med det tillagda yrkandet i en senare rättegång, av vilket det enligt HD följer att det är olika anspråk och olika saker i rättskraftshänseende. Dessa korta skäl kan kanske förklaras och försvaras med att HD vill renodla prejudikatet och inte fastna i varje delfråga ”på vägen”. Hursomhelst landar nog HD rätt i denna bedömning. Den princip som gäller sedan NJA 1999 s. 520 (”Marmorarbetet i Falkenberg”) innebär ju att rättskraften omfattar samma rättsföljd eller en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig. Visserligen är de båda rättsföljderna i det konkreta fallet alternativa, eftersom den som är skyldig att återbära (hela) gåvan enligt ÄB 3:3 st. 2 av materiellrättsliga skäl naturligtvis därefter inte kan bedömas vara skyldig att återbära en del av gåvan enligt ÄB 7:4. Men det kan knappast anses vara ekonomiskt likvärdigt ur någon parts perspektiv att hela gåvan (enligt ÄB 3:3 st. 2) återbärs jämfört med att bara en del av gåvan återbärs (enligt ÄB 7:4). Det torde heller inte vara fråga om ”samma” rättsföljd även om det rör sig om återbäring i båda fallen. 8.3 Innebörden av väsentligen samma grund och samma saksammanhang Som framgått ovan (se avsnitt 5) får en bokstavlig tolkning av rekvisitet väsentligen samma grund anses indikera en nära överensstämmelse mellan det som åberopas till stöd för det första respektive tillagda yrkandet. Ett slags minsta gemensam nämnare för de flesta författare är vidare att begreppet ”grund” som sådant avser rättsfakta, även om Ekelöf samt Boman och Nordh menar att jämförelsen i RB 13:3 st. 1 p. 3 bara ska ta sikte på typiskt sett tvistiga respektive faktiskt tvistiga sådana. En uppfattning där åberopade rättsfakta till stöd för respektive yrkande ska jämföras med varandra — oavsett om jämförelsen är kvantitativ eller kvalitativ — kan kanske med en viss förenkling kallas för en ”traditionell” inställning.s. 220
3.I praktiken, bland tingsrätterna och hovrätterna, torde det dock inte vara ovanligt med ett slags ”eklektisk” eller pragmatisk ansats när det gäller bedömningen av vad som är väsentligen samma grund. Denna inställning innebär att det kan tas hänsyn till antalet gemensamma rättsfakta, men att det också görs en friare bedömning inom vilken processekonomiska hänsyn i det enskilda fallet och andra överväganden kan väga nog så tungt. I NJA 2021 s. 193 utgår såväl tingsrätten som hovrätten — trots att de kommer till olika slutsatser — från att det måste finnas en överensstämmelse avseende gemensamma rättsfakta mellan det ursprungliga och nya yrkandet. Men båda domstolarna, och framför allt hovrätten, använder sig även av andra argument och kan alltså sägas tillämpa den nyssnämnda eklektiska ansatsen. Hovrätten lyfter här, som det tidigare redogjorts för, fram bl.a. ändamålsöverväganden, innebörden av den materiella regleringen samt processekonomiska och praktiska aspekter.s. 223
4.HD anammar däremot varken den traditionella eller den eklektiska ansatsen. I stället använder sig domstolen av kriteriet ”samma saksammanhang”, dock utan att närmare utveckla vad det innebär, för att konstatera att det handlar om väsentligen samma grund.s. 223
5.Frågan inställer sig då vad det är HD egentligen menar med detta begrepp. Som framgått ovan är det just ”samma saksammanhang” som Olivecrona använder sig av rörande RB 13:3 st. 1 p. 3 (och avseende rättskraftsfrågor). HD refererar inte till Olivecrona i sitt avgörande, men det ligger nog ändå nära till hands att liksom denne likställa ”saksammanhang” med ”händelseförlopp”. Ett händelseförlopp kan beskrivas i ganska allmänna drag eller på ett mycket detaljerat sätt. Beskrivningen kan också vara fokuserad på vissa centrala delar eller beskriva hela kedjan av händelser med samma grad av utförlighet. Begreppen händelseförlopp och saksammanhang torde hursomhelst i sin tur inte vara synonyma med rättsfakta, utan ligger s.a.s. på en högre abstraktionsnivå eller beskriver i vart fall något mer än bara rättsfakta. I det aktuella fallet verkar HD avse det centrala händelseförloppet om än på ett relativt allmänt plan och utan att referera till alla enskilda rättsfakta.Värt att notera är att grunden avseende yrkandet om efterarv enligt ÄB 3:3 delvis sträcker sig flera år längre tillbaka i tiden, dvs. till tidpunkten för Berits död (2006), än det ursprungliga yrkandet. Bland annat mot denna bakgrund framstår det som att någon fullständig överensstämmelse mellan händelseförloppen/saksammanhangen bakom respektive yrkande inte torde krävas. I samma riktning talar HD:s tidigare förhållandevis generösa praxis på området (och hur denna beskrivs av domstolen i det aktuella avgörandet) och motivens inte alltför stränga exempel på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, som ju HD delvis anknyter till inledningsvis i sitt beslut och som framstår som en (av flera) utgångspunkter för domstolen. Det är också intressant att notera att Olivecrona beträffande RB 13:3 st. 1 p. 3 även använder begreppet ”den huvudsakliga grunden”. Det begreppet passar ganska väl in på motivens exempel avseende väsentligen samma grund: en skadegörande handling som kan ge upphov till både en sakskada och helt andra slags skador, periodiskt förfallande belopp samt flera fel i samma entreprenad. Begreppet ”den huvudsakliga grunden” implicerar således att det bara är de centrala delarna av två åberopade händelseförlopp som ska jämföras med varandra och framstår som synonymt med det av HD i referatrubriken till NJA 2003 s. 460 använda uttrycket ”den väsentliga grunden”.s. 223
6.Sammanfattningsvis i denna del tror jag att HD:s introduktion av begreppet ”samma saksammanhang” snarast ska ses som en möjlighet för domstolarna att vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3 ta ett steg tillbaka och anlägga vad som kanske kan beskrivas som ett helikopterperspektiv. Det blir då inte aktuellt att ge sig in på någon detaljerad undersökning angående vilken rättslig etikett som passar till varje omständighet i respektive talan och s.a.s. räkna rättsfakta. I stället kan domstolarna på ett ”övergripande plan” (se p. 13 i HD:s avgörande) jämföra vad som är det gemensamma för en ursprunglig och en justerad talan. Det nya begreppet kan nog vidare inte uppfattas som ett nytt exklusivt kriterium som utesluter en eklektisk eller traditionell ansats. Snarare kan det kanske ses som en ”genväg” som HD nu erbjuder domstolarna att använda sig av. Det kan inte heller uteslutas att ”samma saksammanhang-kriteriet” flyter in som ett kompletterande moment i den eklektiska, sammanvägda, bedömningen.s. 224
7.När det gäller frågan om prejudikatets räckvidd, anser jag — vilket kanske framskymtat ovan — att ”samma saksammanhang-kriteriet” bör anses ha en generell räckvidd vid tillämpningen av RB 13:3 st. 1 p. 3. Visserligen var omständigheterna i 2021 års mål något särpräglade. Det handlade om en ovanlig tillämpning av ÄB 3:3 och om taleändringen inte hade tillåtits, skulle Bröstarvingarna inte kunnat få gåvan om 300 000 kr (från 2014) prövad enligt nyssnämnda lagrum. HD formulerar också både referatrubriken och prejudikatfrågan snävt. Rent generellt kan lydelsen av dessa vara till hjälp när omfattningen och innebörden av ett prejudikat ska diskuteras, även om de i sig knappast kan vara avgörande. Beträffande tolkningen av civilprocessuella beslut från HD torde dock sådana i princip, om inte annat kan utläsas direkt eller indirekt av skälen eller sammanhanget, få anses ha en generell ”giltighet” som prejudikat och inte vara begränsade till de materiellrättsliga regler som åberopas i målet eller till det aktuella rättsområdet eller en viss typ av civilrättsliga påföljder. Någon anledning till att tolka ”Bröstarvingarnas taleändring” på ett inskränkt sätt finns inte enligt min mening. Tvärtom talar bl.a. HD:s redogörelse i fallet över sin tidigare praxis mot en sådan begränsad tolkning av prejudikatets räckvidd.s. 225
8.Är då HD:s lansering av kriteriet ”samma saksammanhang” välkommet eller inte? Användandet av begreppet kan i sig anses vara mindre väl förenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen om att det är rättsfakta som ska jämföras. Men det är en lösning som är processekonomiskt fördelaktig. Dels eftersom det torde vara arbetsbesparande för domstolen (och parterna som ska argumentera i frågan) att göra en mer övergripande prövning än att i ett förhållandevis tidigt skede av processen med ”mikroskop” analysera t.ex. om ett visst rättsfaktum i själva verket kan dekonstrueras till flera olika rättsfakta och hur olika rättsfakta eventuellt ska viktas efter sin betydelse. Dels eftersom redan det förhållandet att det är samma parter och frågor som har ett i vart fall förhållandevis nära samband (tack vare att det rör sig om samma saksammanhang) kommer att leda till vinster genom bl.a. färre inställelser för parter och ombud; alternativet innebär ju i praktiken ofta att käranden i stället väcker en ny separat talan som därefter kan kumuleras med den första i enlighet med RB 14:6. Det är vidare svårt att se att en generös tillämpning av rekvisitet skulle innebära några problem av systematisk karaktär, låt vara att tillämpningsområdet för RB 14:6 minskar något.s. 226
9.När det gäller förutsebarheten för parterna främjas den nog av en vetskap om att tillämpningen ska vara förhållandevis generös, i vart fall i jämförelse med att den utförs i form av en ganska avancerad processuell operation. Förvisso kan varje nytt identitetskriterium leda till nya frågeställningar och gränsdragningsproblem. Detta kanske talar för att HD borde ha anlagt en eklektisk ansats som skulle ha gett domstolarna ännu mer utrymme för att göra helhetsbedömningar i det enskilda fallet. I praktiken torde dock resultatet av HD:s angreppssätt ofta överensstämma med det som följer av en eklektisk, eller för den delen traditionell, bedömning. I regel är det nog nämligen på det viset, att om det rör sig om samma saksammanhang så kommer ett antal rättsfakta med nödvändighet att vara gemensamma. Vidare ska kriteriet som sagt, givet bl.a. HD:s tidigare praxis och uttalandena i motiven, troligen tolkas ganska generöst. Som exempel på när det (förvisso även oaktat 2021 års fall) torde vara tillåtet med en kumulation enligt RB 13:3 st. 1 p. 3 kan nämnas situationer då det yrkas ersättning för fel i ytterligare utfört arbete eller för fel i ytterligare utförda tjänster i förhållande till den ursprungliga talan, om dessa har utförts med anledning av samma (huvud)avtal. På motsvarande sätt torde det förhålla sig med t.ex. yrkanden avseende olika fel i ett visst köpeobjekt. Även om de olika felen är av helt skilda slag (t.ex. faktiskt fel respektive rättsligt fel), bör dessa anses stödja sig på väsentligen samma grund eftersom det handlar om ett och samma köpeavtal, dvs. vad som kan betraktas som samma saksammanhang eller — annorlunda uttryckt — samma huvudsakliga eller samma väsentliga grund. 8.4 Talefristfrågan Enligt HD:s hittillsvarande praxis kan som huvudregel en förändring av talan enligt RB 13:3 göras även efter det att den i målet aktuella talefristen har löpt ut. I NJA 1990 s. 366 uttalade domstolen således att frågan får lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist, men att en utgångspunkt är att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Det fallet gällde återvinning i konkurs och HD har bekräftat sin praxis senare avseende bl.a. klander av bodelning och skiljedom. I dessa tidigare HD-avgörandena har det varit fråga om en och samma talefrist. Så var emellertid inte fallet i ”Bröstarvingarnas taleändring”, där den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 var föremål för en talefrist på ett år från det att bouppteckningen avslutades, medan den nya talan enligt ÄB 3:3 hade en talefrist på fem år från gåvotillfället. I HD argumenterade Kusinen och Sambons barnbarn för att detta förhållande i sig (dvs. fristernas olika längd) borde leda till att taleändringen inte skulle tillåtas, eftersom det skulle kunna leda till ett missbruk av taleändringsinstitutet. HD bemöter inte uttryckligen detta argument, utan konstaterar kortfattat att det inte finns några ändamålsskäl som bör medföra att en taleändring inte ska tillåtas i det aktuella fallet. Justitiesekreteraren utvecklar dock i sitt betänkande (p. 14 och 15) resonemanget något kring denna fråga. Där anförs att ett skäl mot att tillåta en taleändring av aktuellt slag skulle ha varit om talefristen enligt ÄB 3:3 redan hade löpt ut när den ursprungliga talan enligt ÄB 7:4 väcktes, eftersom det då vore fråga om ett uppenbart försök till kringgående av talefristen. Under förutsättning att den ursprungliga talan väcks inom tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som framställs genom taleändringen är dock utgångspunkten enligt betänkandet att en sådan taleändring får göras även efter talefristens utgång.s. 226
10.HD:s avgörande i denna del innebär alltså kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig är något ändamålsskäl som talar emot att tillåta en taleändring efter en frists utgång. HD uttalar sig som sagt inte om det hypotetiska fallet att den ursprungliga talan väckts efter tiden för den talefrist som gäller för det yrkande som senare framställs genom taleändringen. Men även om det inte följer av prejudikatet framstår det inte som orimligt att i en sådan situation — i enlighet med vad som framförs i justitiesekreterarens betänkande — avvisa en dylik taleändring.s. 228
Avslutande sammanfattning
1.I NJA 2021 s. 193 lanserar HD begreppet samma saksammanhang som ett kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund i RB 13:3 st. 1 p. 3 kan vara uppfyllt. Prejudikatet torde ha en generell räckvidd och inte inskränka sig till successionsrättens område eller till just frågor om återbäring av gåvor eller liknande rättsföljder.s. 228
2.Begreppet ”saksammanhang” brukar ofta anses vara synonymt med ”händelseförlopp” och det ligger nära till hands att tolka HD:s användande av begreppet som innebärande att en övergripande jämförelse av händelseförloppen som ligger bakom respektive yrkande ska göras varvid kravet på identitet (”samma”) inte ska ställas alltför högt.s. 228
3.HD:s angreppssätt i rättsfallet kan visserligen sägas vara inte helt lättförenligt med lagtextens ordalydelse och den traditionella uppfattningen i doktrinen (enligt vilken en uttrycklig jämförelse av rättsfakta mellan den ursprungliga och tillagda talan ska ske). Det överensstämmer inte heller med vad som kan kallas den eklektiska ansatsen (där bl.a. rättsfakta, ändamålsskäl och processekonomiska överväganden beaktas vid ett slags samlad bedömning), som i praktiken inte torde vara ovanlig bland domstolarna. Emellertid kommer det nya kriteriet ofta att leda till samma resultat som en traditionell eller eklektisk ansats. Dessutom kan HD:s tillämpning resultatmässigt sägas ligga i linje med motivens exempel på när en taleändring är tillåten. Den förhållandevis tillåtande inställning till taleändring som begreppet ”samma saksammanhang” implicerar har även processekonomiska fördelar, eftersom domstolarna kan anlägga ett slags helikopterperspektiv på frågan. Under alla förhållanden ska nog ”samma saksammanhang” inte uppfattas som ett exklusivt kriterium på när rekvisitet väsentligen samma grund är uppfyllt, utan både det traditionella och eklektiska angreppssättet lär även fortsättningsvis komma att användas av domstolarna.s. 228
4.I fallet aktualiseras även tre ytterligare processuella frågor. Dessa handlar om en metodfråga samt frågor om rättskraft och talefrister. Avseende metodfrågan får HD anses bekräfta — låt vara ej uttryckligen — vad som enligt vissa har ansetts följa av rättsfallet NJA 2011 s. 718, nämligen att domstolar vid ändringar av både yrkande och grund ska påbörja sin tillämpning i RB 13:3 st. 3 för att därefter (eventuellt) ta sig vidare till 13:3 st. 1 p. 3. Beträffande rättskraftsfrågan kan konstateras att HD inte anför några egentliga skäl till varför yrkandena rör olika saker i rättskraftshänseende. Inte desto mindre är det troligen en korrekt bedömning att det var fråga om olika saker i det aktuella fallet. Vad gäller talefristfrågan innebär prejudikatet kort och gott att det faktum att det är fråga om två olika talefrister inte i sig ändrar HD:s tidigare fastslagna utgångspunkt, att en taleändring även efter utgången av en talefrist ska tillåtas om inte ändamålsskäl talar emot.s. 229