4 · Förhållandet till skadestånd

1.Artikelns andra grundproblem är avtalsvitets relation till ersättning enligt det positiva intresset. Denna ersättningsform är huvudregeln i den dispositiva rätten. I och med två avgöranden från Högsta domstolen, NJA 2010 s. 629, ”Temarör och den borttappade huvudnyckeln” och NJA 2014 s. 960, ”Det Andra Bolaget”, har frågan om relationen mellan avtalade avtalsbrottspåföljder och avtalsbrottspåföljderna i den dispositiva rätten åter aktualiserats.s. 162

2.Vitesgäldenärens betalningsskyldighet följer av det direkta avtalsinnehållet (nedan kallat avtalsnormer) medan ersättning enligt det positiva intresset följer av en dispositiv rättsnorm. Att dessa två ersättningsformer existerar är i sig ostridigt. Istället är det vad som styr deras inbördes relation som för svenskt vidkommande har diskuterats sedan mitten av 1800-talet.s. 162

3.Den norm som styr relationen kallas nedan för N (och här antar jag att den existerar). Vitesbeloppet kommer i enlighet med principen om avtalsbundenhet alltid att utgå. Med samma klausul som i (1) ovan kommer B i vart fall alltid att få 100 i ersättning av A med anledning av A:s avtalsbrott. Det som styr ersättning utöver avtalsvitet är i vilken mån vitet påverkar tillämpningen av den dispositiva rätten. Denna påverkan följer av normen N. N styr med andra ord vid vilka omständigheter ersättning enligt det positiva intresset inte ska utgå eller utgå i begränsad omfattning jämfört med om avtalsvitet inte hade funnits.s. 162

4.N är dispositiv, vilket gör att parterna kan avtala bort den. Detta kan de till exempel göra genom att i vitesklausulen ange avtalsvitets relation till ersättning enligt den dispositiva rätten. 5 kap. 3 § i AB 04 är ett exempel på en sådan formulering, där det står att ”[o]m vite avtalats är beställaren därutöver inte berättigad till skadestånd för förseningen”. På motsvarande sätt kan parterna välja att vitet inte ska påverka det totala skadeståndet. En sådan formulering är att om skadelidande kan visa att överträdelsen orsakat skada som överstiger vitesbeloppet ska ersättning motsvarande den verkliga skadan utgå.s. 163

5.Vi antar att det finns ett avtal med bara en huvudförpliktelse. Om denna överträds beräknas ersättningen enligt den allmänna regeln. (5) dispositiv rättsnorm: ersättning enligt det positiva intresset. Om avtalet också innehåller ett vite kopplat till huvudförpliktelsen förändras bilden. Vid överträdelse av huvudförpliktelse kan ersättning nu istället ske på ett eller båda följande sätt. (6) avtalsnorm: ersättning enligt avtalsvitet. (7) dispositiv rättsnorm: ersättning enligt det positiva intresset. Relationen mellan (6) och (7) kan se ut enligt följande. (8) Avtalsvitet påverkar inte rätten till ersättning enligt det positiva intresset. (9) Avtalsvitet påverkar rätten till ersättning enligt det positiva intresset. Alternativ (8) och (9) är som synes oförenliga. Vilket av dem som gäller beror på innehållet i N. Om vi antar att ersättningen enligt det positiva intresset uppgår till 200 000 kr och vitesbeloppet till 100 000 kr kan ett antal kombinationer av (8) och (9) formuleras.s. 163

6.Vitesbeloppet kommer alltid att utgå, och detta är också avtalsvitet enda rättsverkan. Således innebär överträdelse av huvudförpliktelsen att ersättning utgår med 100 000 kr. Om tillämpning av N gör att alternativ (8) gäller innebär det att ersättning utgår med 100 000 kr genom avtalsvitet och 200 000 kr genom den dispositiva rätten. Om alternativ (9) istället gäller kommer ersättning utgå med mellan 100 000 kr och 299 999 kr, beroende på innehållet i N.s. 163

7.I de fall tillämpningen av N eller tillämpningen av en avtalsnorm gör att ersättning bara utgår med vitesbeloppet brukar avtalsvitet kallas exklusivt. Exklusiviteten är emellertid inte en rättsverkan av avtalsvitet, varför det är missvisande att kalla vitet exklusivt. Istället följer det exklusiva av tillämpning av en avtalsnorm eller dispositiv norm, vilken vid överträdelse av avtalsvitets huvudförpliktelse exkluderar tillämpningen av den dispositiva rättens rätt till ersättning enligt det positiva intresset. Jag kommer av framställningstekniska skäl ändå att använda exklusivt eller exklusivitet, men då med denna senare betydelse.s. 164

8.Det är också med denna syn som avtalsvitet kan relateras till ansvarsbegränsningar. Dessa två klausultyper har nämligen sedan länge ansetts höra ihop. Till exempel skrev Generalklausulutredningen, att om ett i förhållande till skadan lågt vite har utfästs, innebär det ”ett slags begränsning av ersättningsskyldigheten, jämförbar med den som inträder genom en allmän begränsning av skadeståndsbelopp”. En variant av dessa är friskrivningar, det vill säga en fullständig ansvarsbegränsning såvitt gäller en viss påföljd, att inget av det ansvar som åligger parten enligt den dispositiva påföljden kan göras gällande.s. 164

9.Detta slags villkor bygger på att avtalsparter enligt den dispositiva rätten är ansvariga att ersätta motpartens skada som avtalsbrottet har orsakat. Tillämpningen av denna dispositiva rätt kan inskränkas, till exempel genom en ansvarsbegränsning eller ansvarsfriskrivning Denna rättsverkan följer i dessa fall av avtalsnormerna. Eftersom vitesbeloppet per definition är större än noll innebär avtalsvitet — utan hänsyn till avtalsbrottspåföljderna i den dispositiva rätten — en ökning av ansvaret för den part som överträder dess huvudförpliktelse.s. 164

10.En ansvarsbegränsning är ur detta perspektiv avtalsvitets motsats, eftersom ansvarsbegränsningen inte har någon annan funktion än att begränsa (i detta fall det skadeståndsansvar som följer av den dispositiva rätten). Effekten av överträdelse av avtalsvitets huvudförpliktelse kan bli att ansvaret begränsas jämfört med ansvaret enligt den dispositiva rätten. Men detta är inte en följd av avtalsvitet. Istället är det en följd av en avtalsnorm vars rättsverkan är att avtalsvitet utesluter ersättning enligt det positiva intresset. En korrekt omformulering av ”kan utgöra en ansvarsbegränsning” är därför att om ett avtalsvite tolkningsvis begränsar tillämpningen av den dispositiva rätten, är detta samma slags rättsverkan av samma slags avtalsnorm som ger en ansvarsbegränsning dess begränsande verkan.s. 164

11.I NJA 2010 s. 629, ”Temarör och den borttappade huvudnyckeln” aktualiserades frågan om ”vad som i målet betecknats som ett avtal om vite innebär en begränsning av ersättningsskyldigheten till vitesbeloppet”. I fallet hade en underentreprenör tappat bort en nyckel som gick till ett stort antal lägenheter. Detta gjorde att beställaren fick byta samtliga lås, vilket kostade ca 170 000 kr. Samtidigt fanns mellan beställaren och underentreprenören en kvittenslista, vilken Högsta domstolen menade var ett avtal mellan beställaren och underentreprenören (som i övrigt inte hade något avtalsförhållande med varandra). Listan hade i sin tur en bilaga, som bland annat angav att nycklar ”som ej kommer oss tillhanda efter påpekande kommer att debiteras 15 000 kr”. Kostnaden för att byta låsen ersattes av beställarens försäkringsbolag, vilket i sin tur vände sig till underentreprenören som hade tappat bort nyckeln. Försäkringsbolaget krävde ersättning för hela skadan medan underentreprenören menade att ansvaret var begränsat till 15 000 kr.s. 165

12.I domskälen delade Högsta domstolen upp uppfattningar om relationen i tre delar givet att innebörden inte framgår av avtalet: (a) förfördelade parten kan välja att kräva skadestånd i stället för att utkräva vitet eller (b) vitet reglerar exklusivt frågan om ersättning. Domstolen tog också upp den grupp (c) som inte anger någon in dubio-regel. Slutsatsen blev, trots en omfattande materialgenomgång, att eftersom ett vite ”kan fylla olika funktioner och förhållandena varierar, kan det inte generellt anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott” samt att klausulen istället får tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.s. 165

13.”Det Andra Bolaget”, NJA 2014 s. 960, gällde bland annat tolkningen av 7 kap. 25 § i ABT 94. Enligt parternas avtal skulle entreprenören utföra arbeten med en betongplatta. Högsta domstolen utgick från hovrättens bedömning, att det förelåg fel i entreprenaden, och meddelade prövningstillstånd bland annat för frågan om beställarens rätt till uppskattade avhjälpandekostnader.s. 165

14.Domstolen försökte i första hand tolka avtalet enligt den tolkningsordning för standardavtal man sedan tidigare fastställt. Detta gav emellertid inget svar, varför domstolen gick vidare och tolkade avtalsvillkoret i ljuset av den dispositiva rätten. Enligt denna gäller att beställaren har rätt till ersättning för uppskattade avhjälpandekostnader. Parternas avtal saknade däremot en motsvarande uttrycklig rätt för ersättning för uppskattade avhjälpandekostnader. Domstolen skrev därefter följande. Om parterna i ett kontrakt har angett en viss påföljd för ett kontraktsbrott, så utesluter det i regel inte att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. För att en i ett sådant kontrakt föreskriven påföljd ska vara exklusiv krävs det i allmänhet att detta framgår av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande. Av detta följde enligt domstolen att när en entreprenör bryter mot sin avhjälpandeskyldighet kan ABT 94 inte tolkas som att eget avhjälpande skulle vara det enda som stod beställaren till buds. I fallet innebar det att innehållet i ABT 94 inte uteslöt rätt till ersättning efter skadeståndsrättsliga principer för en beräknad avhjälpandekostnad som alternativ påföljd.s. 166

15.Vid en första anblick kan 2010 och 2014 års verka oförenliga, eftersom domstolen i 2010 års fall säger att det inte finns någon regel N medan domstolen i 2014 års fall säger att det finns en regel N. Men denna motsättning bygger på att domstolen i båda fall talar om den dispositiva rätten. Om domstolen istället talar om tolkning försvinner motsägelsen, eftersom den i så fall enbart talar om hur avtalet i det enskilda fallet tolkades.s. 166

16.Om domstolen återgett innehållet i den dispositiva rätten, kan de båda uttalandena sammanfattas enligt följande, med 2010 års fall först. (10) Den dispositiva rätten innehåller ingen regel rörande förhållandets. 166

17.mellan avtalsvite och skadestånd enligt det positiva intresset. (11) Den dispositiva rätten innehåller en regel rörande förhållandet mellans. 166

18.avtalade avtalsbrottspåföljder och påföljder enligt den dispositiva rätten. I 2010 års fall utgår domstolen från att ”innebörden inte framgår av avtalet”. Detta måste läsas som att domstolen letade efter innehållet i den dispositiva rätten, men utan att ange syftet med regeln. Någon regel hittas emellertid inte utan domstolen konstaterade att det inte generellt kunde ”anges huruvida en vitesklausul in dubio utgör en exklusiv reglering av ersättningen vid ett kontraktsbrott” samt att klausulen istället i allmänhet får tolkas utan tillämpning av en sådan hjälpregel.s. 166

19.Till stöd för att domstolen sökte en dispositiv rättsnorm av typen N är ”generellt” och ”i allmänhet”. Samtidigt i denna del av domskälen talar domstolen också om en hjälpregel för tolkning. En sådan regel är något annat än en dispositiv rättsnorm. Det kan här tänkas att domstolen sökte efter en tolkningsregel speciellt för avtalsviten. En sådan tolkningsregel skulle i så fall vara en motsvarighet till den speciella tolkningsregeln för ansvarsbegränsningar och friskrivningar i standardavtal, vilken anger att dessa klausuler ska tolkas restriktivt. Domstolen skulle också kunna leta efter en dispositiv rättsnorm, att använda för tolkning av avtalet i enlighet med innehållet i den dispositiva rätten. I sådana fall skulle det indirekt vara ett uttalande om innehållet i den dispositiva rätten.s. 167

20.Här kan med andra ord finnas en skillnad mellan (a) innehållet i den materiella dispositiva rätten och (b) innehållet i den dispositiva rätt som används i en tolkningsregel. Men detta är långsökt, och den rimligaste läsningen av domskälen i denna del är att domstolen letade efter en materiell dispositiv norm av typen N — oavsett om den skulle tillämpas direkt eller utgöra bakgrund för en tolkning i ljuset av dispositiv rätt — men att en sådan saknades.s. 167

21.På motsvarande sätt kan domskälen i 2014 års fall analyseras. Inte heller av dessa framgår om domstolen talar om tolkning eller utfyllning. Viss ledning kan fås av ”i regel”, vilket skulle kunna tyda på att den talar om en utfyllande regel. Men det finns samtidigt en möjlighet att domstolen talar om samma slags tolkningsregel som i 2010 års fall. Ytterligare ett alternativ är att domstolen gör ett empiriskt konstaterande, det vill säga att avtal vanligen inte innebär att avtalade avtalsbrottspåföljder är exklusiva.s. 167

22.I nästföljande mening fortsätter domstolen med vad som krävs för att en påföljd ska vara exklusiv, att detta i allmänhet ska framgå av kontraktsvillkoret eller att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande. Om domstolen talar om tolkning skulle domskälen kunna läsas som att det finns en speciell tolkningsregel för avtalade avtalsbrottspåföljder, däribland avtalsviten. Skälen för en sådan tolkningsregel är emellertid svåra att spåra. Av vissa uttalanden i litteraturen framgår att för standardavtal gäller en för (endera parten) tyngande och oväntade klausuler speciell och restriktiv tolkningsprincip.s. 167

23.Exempel på sådana (för ena parten) tyngande klausuler är ansvarsbegränsningar och friskrivningar. Ett exklusivt vite har, om skadan överstiger vitesbeloppet, samma effekt på tillämpningen av den dispositiva rätten. Däremot kan ett avtalsvite inte också vara en friskrivning, eftersom vitesbeloppet måste vara större än noll. Detta innebär att den restriktiva tolkningen som gällande rätt innehåller i denna fråga också omfattar avtalsviten om de på samma sätt som ansvarsbegränsningar begränsar tillämpningen av den dispositiva rätten.s. 168

24.Om domstolen istället i både 2010 och 2014 års fall talar om innehållet i den utfyllande rätten uppstår andra problem. Eftersom avtalsvite tillhör mängden ”avtalade avtalsbrottspåföljder” och skadestånd enligt det positiva intresset tillhör mängden ”påföljder enligt den dispositiva rätten” innebär det att domstolen säger mot sig själv.s. 168

25.Denna motsägelse kan delvis lösas genom att läsa domskälen i 2014 års fall på ett annat sätt. Om domskälen antas handla om en dispositiv huvudregel, vars rättsverkan är att avtalsvitet inte påverkar tillämpningen av den dispositiva rättens avtalsbrottspåföljder, följer också två undantag från huvudregeln: (i) att avtalet kan tolkas på annat sätt eller (ii) att det finns annat stöd för att uppfatta regleringen som heltäckande.s. 168

26.Att avtalet tolkas, och därigenom får ett annat innehåll än den dispositiva rätten, följer av principen om avtalsbundenhet. Men såvitt gäller (ii) kan detta ses som dispositiva rättsregler, det vill säga att den dispositiva rätten innehåller en undantagsregel som säger att avtalade avtalsbrottspåföljder kan utesluta tillämpningen av den dispositiva rättens avtalsbrottpåföljder. Normen N skulle vara ett exempel på en sådan undantagsregel, givet att den har detta innehåll.s. 168

27.Att hitta stöd för en norm N med detta innehåll är emellertid svårt. Några andra uttalanden i rättskällorna saknas. I litteraturen förekommer vissa uttalanden i samband med principen om avtalsbundenhet. Problemet är emellertid att principen är enkelriktad, att den bara säger att avtalsnormerna gäller. Den säger däremot ingenting om vad som inte gäller som en följd av att avtalsnormerna gäller.s. 168

28.För att få denna dubbla verkan krävs att principen om avtalsbundenhet fungerar på samma sätt som till exempel 3 § köplagen, som anger att om annat följer av (bland annat) avtalet gäller inte lagens bestämmelser. Därmed skulle också gälla att om annat följer av avtalsnormerna (här genom avtalsvitet) gäller inte rätten till skadestånd enligt det positiva intresset.s. 168

29.Ett exempel på en formulering som kan tolkas som förekomsten av en sådan allmän, dubbelt verkande princip är följande. Foreligger en gyldig aftale (hvilket er udgangspunktet i det omfang, der ikke foreligger præceptive regler, der fratager sådanne aftaler deres retsvirkning), gælder denne, og i tilsvarende omfang viger obligationsrettens almindelige regler. De almindelige reglers funktion er herefter i hovedsagen udfyldende, i det omfang aftalen er tvetydig eller ikke tager stilling til et bestemt spørgsmål. Det kursiverade utgör rättsverkan av en allmän princip, ur vilken normen N kan härledas. Ett tänkbart innehåll i N skulle i så fall se ut enligt följande. (12) Om vitesgäldenären överträder avtalsvitets huvudförpliktelse hars. 169

30.vitesborgenären inte rätt till annan ekonomisk ersättning för över-s. 169

31.trädelsen än den som följer av avtalsvitet. Från tidigare nämnd litteratur kan hämtas några exempel på hur ett liknande innehåll formuleras. Uttalandena ska alltså läsas som att den dispositiva rätten innehåller en norm av liknande innehåll som (12).s. 169

32.Det första exemplet är från 1815 års förslag till Handels Balk. Enligt dess 15 kap. 4 § gäller att ”[e]j må den rättägande, ehwad han söker werkställighet å förbindelsen, eller derifrån avstår, annat skadestånd, än witet, fordra”. Jämför man detta med det tio år yngre Förslag till Allmän Civillag, framgår också tydligt principen om avtalsbundenhet och att det handlar om dispositiva regler. Förslagen är i den första delen identiska, men i 1826 års lagförslag lyder avslutningen ”annat skadestånd fordra, än witet, utan han förord derom har gjort”. Detta följer enligt motiven av vitets ändamål — vilka beskrivs som att ”den ene kan försäkra sig antingen om uppfyllandet af den andras förbindelse, eller om wisst skadestånd, utan att afbida en ofta osäker pröfning af skadans belopp”.s. 169

33.Liknande uttalanden förekommer i senare litteratur. Winroth talar om tolkning i första hand, att frågan om med vitet ”avsetts skola sätta allmänna rättsregler ur kraft och träda i deras ställe, är åter att tolkningsvis fastställa på grund av dess innehåll och övriga rättsförhållandet vidkommande kända omständigheter” men att det i ”tvivelaktiga fall ligger dock närmast antagandet, att, bortsett från återbetalningskrav, vitesbelopp avsetts skola gälla såsom fullt skadestånd att erläggas utan undersökning av den verkliga skadan och på sådant sätt binda båda kontrahenterna”.s. 169

34.Taxell skriver att enligt hans bedömning ”bör man i princip anse att en klausul om avtalsvite — när inte annat direkt eller indirekt följer av avtalet — slutligt reglerar ersättningsfrågan. Ersättning utöver avtalsvitet ifrågakommer inte”. På samma tema skriver Olsen, att en ”ersättningsklausul knuten till kontraktsbrott bör sålunda in dubio anses exklusivt reglera ersättningsansvaret inom sitt tillämpningsområde”. Krüger anger att enligt hans mening gäller, i vart fall såvitt avser dröjsmålsvite att ”den normale forståelse av en dagmulktklausul gå ut på at det er tale om en normalisert og derfor ekskluderende erstatning”. Ett nyare uttalande är att ett exklusivt avtalsvite ”is consistent with the tendency to consider clauses stipulating liquidated damages as excluding a right to claim damages”.s. 170

35.Alla dessa uttalanden ska läsas som att de föreskriver en norm N av samma innehåll som (12) ovan. Men något värde som rättskälla, i bemärkelsen rättslig auktoritet, har de inte. Här återkommer istället 2010 och 2014 års fall, enligt vilka — oavsett om de talar om tolkning eller utfyllning — ett exklusivt vite är den mest långsökta läsningen.s. 170

36.De olika läsningarna av rättsfallen kan ställas upp enligt följande. Dessa bygger på att 2010 års fall säger att det inte finns någon norm som styr relationen mellan avtalsvite och skadestånd samt att 2014 års fall säger att en sådan norm finns och att denna inte begränsar tillämpningen av den dispositiva rätten. I så fall gäller följande. (13) 2010: tolkning — 2014: tolkning → förenliga (14) 2010: disp. rätt — 2014: tolkning → förenliga (15) 2010: tolkning — 2014: disp. rätt → oförenliga (16) 2010: disp. rätt — 2014: disp. rätt → oförenliga Rättsverkan av tolkning gäller enbart det specifika avtalet. Således finns ingen motsättning i (13). Inte heller i (14) finns någon motsättning, eftersom domstolen i 2010 års fall talade om innehållet i den gällande rätten — att detta saknades — men att domstolen i 2014 års fall tolkade in ett sådant innehåll (oavsett vilken tolkningsregel som användes).s. 170

37.I (15) uppstår däremot en motsättning, under förutsättning att domstolen sökte efter en dispositiv norm att tolka avtalet i enlighet med. Någon sådan fanns inte, och om domstolen i 2014 års fall istället anger att en sådan finns är uttalandena oförenliga. I (16) följer också att de båda läsningarna är oförenliga, eftersom den ena säger att den dispositiva rätten inte innehåller en viss regel och den andra säger att den innehåller en viss regel.s. 171

38.Frågan är därmed vilket av (13) — (16) som gäller. I 2010 års fall menar jag att domskälen måste läsas som att domstolen sökte efter en dispositiv materiell rättsnorm. Detta framgår dels av en direkt läsning av domskälen, dels att materialet domstolen gick igenom utgjordes av framställningar av materiell rätt snarare än framställningar om olika tolkningsregler. Även användningen av termen in dubio-regel bör förstås som att domstolen återgav innehållet i den utfyllande rätten, om med in dubio-regel menas dess vedertagna betydelse, att det är en materiell regel.s. 171

39.När domstolen refererar till tolkning och hjälpregel, får detta läsas som att domstolen förvisso talade om tolkning, men i bemärkelsen att man sökte efter en dispositiv regel att tolka avtalet i enlighet med. Domstolen sökte således efter en dispositiv materiell regel, men hittade ingen. Därmed återstår alternativ (14) och (16).s. 171

40.För 2014 års fall får en liknande analys göras. Här fås hjälp redan av rättsfallets rubrik, att det handlar om tolkning av ABT 94. Ytterligare ledning ges av rubrikerna i domskälen. Domstolen redogör bland annat för dispositiv rätt på området (p. 26–29), vilken följs av rubriken ”Frågan om rätt till ersättning för beräknad avhjälpandekostnad enligt ABT 94” där de tidigare citaten återfinns. I punkten innan jämför domstolen avtalets bestämmelser med vad som gäller enligt dispositiv rätt, att denna har ett visst innehåll samt att frågan är om något annat gäller enligt ABT 94.s. 171

41.Därefter följer p. 31, att en avtalad påföljd inte utesluter att den förfördelade parten har rätt till sådana andra påföljder som kan följa av på avtalsförhållandet tillämpliga rättsregler. Det framgår inte uttryckligen av domskälen hur denna rättsverkan uppstår. Den rimliga läsningen bör emellertid vara att domstolen i p. 31 återger en allmän tolkningsregel — med domstolens ord ”ordning” — vilken också gäller för standardavtal. Domstolen använder sedan avtalets systematik som en del av tolkningen, i enlighet med en tolkningsmetod som den själv har lanserat. I 2014 års fall följer detta av att regleringen i 7 kap. 26 § ABT 94 i sig inte ger stöd för att den där upptagna avhjälpandepåföljden skulle vara exklusiv, men att det emellertid också måste beaktas vad som föreskrivs i kap. 5 under rubriken Ansvar.s. 171

42.Domstolen applicerar sedan den i p. 31 nämnda tolkningsregeln på omständigheterna i målet, vilket innebär att 5 kap. tillsammans med 7 kap. 25 och 26 §§ i ABT 94 ”inte tolkas så, att när en entreprenör bryter mot sin avhjälpandeskyldighet skulle eget avhjälpande vara det enda som stod beställaren till buds. Den utesluter således inte rätt till ersättning efter skadeståndsrättsliga principer som alternativ påföljd”. Därefter undersöker domstolen hur utgången förhåller sig till regelsystemet i övrigt, vilket också det är en tolkningsmetod domstolen tidigare i domskälen har redogjort för.s. 172

43.Slutsatsen av 2014 års fall måste därför vara att rättsverkan följde av en tolkning av avtalet. Således återstår alternativ (14) ovan och domskälen är därmed sinsemellan förenliga. Detta innebär också att den dispositiva rätten inte innehåller någon regel N som reglerar relationen mellan vitet och ersättning enligt den dispositiva rätten. Men detta innebär inte att vitesborgenären har rätt till vitet och därutöver ersättning för hela skadan, det vill säga sammanlagt 300 000 kr. Istället gäller som tidigare, att rätten till ersättning gäller hela skadan men eftersom delar av skadan redan täcks av vitesbeloppet ska detta räknas av från ersättningen enligt den dispositiva rätten. I exemplet ovan innebär det att om B kan visa en skada på 200 000 kr, kommer 100 000 kr ersättas genom avtalsvitet och 100 000 kr genom den dispositiva rätten.s. 172

44.Vad gäller vitets förhållande till andra påföljder i den dispositiva rätten, till exempel hävning och prisavdrag, menar jag att om dessa är förenliga med skadestånd, är de också som utgångspunkt förenliga med avtalsvitet. Till exempel gäller enligt köplagen att man kan kombinera prisavdrag med skadestånd eller hävning med skadestånd (se 30 § KöpL). Om ett avtalsbrott innebär rätt till prisavdrag enligt allmänna principer eller enligt köplagen kommer rätten till prisavdrag inte att påverkas om avtalsbrottet består i överträdelse av en huvudförpliktelse i ett avtalsvite.s. 172

45.Trenden i litteraturen under andra halvan av 1900-talet har varit att vitet är exklusivt. Högsta domstolen påpekar också i 2010 års fall att det är vanligt att viten i standardavtal är exklusiva. Detta gäller till exempel enligt AB 04 och enligt NL 17, p. 16 och 17. Man kan därför mycket väl säga att det för dröjsmålsviten typiskt gäller att detta uttömmande reglerar ersättningen vid dröjsmål. Men att vitet är exklusivt i en rad standardavtal och att parterna vanligen avtalar om att vitet ska vara exklusivt är en empirisk fråga. Innehållet i gällande rätt är en annan fråga, och dessa behöver inte ha samma svar.s. 172

46.Här kan också påpekas att rätten till ersättning för hela skadan styrs av en dispositiv regel. Vill parterna inte att denna ska styras deras relation är de fria att avtala bort denna rätt (eller att uttryckligen avtala att den gäller). Oavsett vilken lösning parterna väljer är det processekonomiskt fördelaktigt om avtalet är tydligt i denna fråga. Att vitet minskar omfattningen av en rättegång framfördes av Nehrman redan 1729, och för att minska processen så mycket som möjligt underlättar det om relationen mellan vitet och skadestånd är tydlig.s. 173

47.Ett annat sätt att klargöra relationen mellan vite och skadestånd hade varit att jämföra vitesbeloppet med skadan. Men det skulle innebära att parterna var tvungna att utreda skadans storlek, vilket i många fall kan ta lång tid och innebära höga kostnader, och därigenom försvinner en stor fördel med ett avtalsvite, att det — allt annat lika — minskar omfattningen av en process med anledning av avtalsbrott jämfört med om samma process i dess helhet hade styrts av dispositiv rätt.s. 173