Stycket

1.krav på återbäring av olaglig värdeöverföring, dels fråga om preskription av återvinningskrav. HD fastställde att ett krav på återbäring på grund av olovlig utdelning preskriberas tio år efter tillkomsten enligt allmänna regler om preskription (se 1 och 2 §§ preskriptionslagen, 1981:130) under förutsättning att återbäringskravet rör en fordran och inte krav riktat mot viss egendom samt konstaterade, med hänvisning till NJA 1987 s. 259, att intressegemenskap mellan bolag såsom till exempel ett koncernförhållande, inte utesluter preskription. Vad gäller frågan om preskription av återvinningstalan kom HD, efter en utförlig motivering, fram till att allmän fordringspreskription om tio år gäller samt att utgångspunkten för fordrans uppkomst bör vara ”den disposition som återvinningskravet riktas mot, om kravet är av sådant slag att det kan preskriberas”. Justitieråden Göran Lambertz och Martin Borgeke var skiljaktiga. 1.7 Låneförbudet 1.7.1 Påföljdsbestämning vid brott mot låneförbudet Huruvida brott mot låneförbudet i 21 kap. ABL är av sådan art att påföljden normalt ska bestämmas till fängelse prövades i RH 2012:50. Hovrätten framhöll att HD i NJA 1986 s. 56 ansett att en fängelsepåföljd framstod som nödvändig av allmänpreventiva skäl i ett fall där en person uppsåtligen vid fyra tillfällen brutit mot låneförbudet i 1975 års ABL. Vidare anfördes att ett viktigt syfte med låneförbudet är att förhindra att personer tar ut medel från sitt bolag för privat konsumtion utan att betala skatt, att brottet normalt är svårt att upptäcka, i likhet med andra skattebrott, samt att fängelsestraff har större preventiv effekt i sådana sammanhang. Dessa skäl talade enligt hovrätten med styrka för att normalpåföljden vid uppsåtliga brott mot låneförbudet borde vara fängelse. I det aktuella målet framhölls att den tilltalades förbjudna uttag inte var gjorda med skatteundandragande syfte, då den tilltalade hade deklarerat och betalat inkomstskatt på beloppen. Artvärdet ansågs därmed inte ”särskilt högt” och straffvärdet uppskattades till två till tre månaders fängelse. Påföljden ansågs kunna bestämmas till villkorlig dom med samhällstjänst. 1.7.2 Lån till styrelsesuppleant och tidpunkt för när lån ska anses lämnat I 21 kap. 1 § ABL stadgas att ett aktiebolag inte får lämna penninglån till vissa personer, däribland aktieägare och styrelseledamöter samt vissa närstående till dessa. Om penninglån ändå lämnas i strid mot låneförbudet ska mottagaren återbära medlen enligt 21 kap. 11 § ABL. Brott mot låneförbudet är dessutom straffbelagt enligt 30 kap. 1 § ABL, vilket innebär att legalitetsprincipen måste beaktas vid tolkning och tilllämpning av bestämmelsen. I NJA 2015 s. 578 hade ett aktiebolag beviljat lån till en person som först vid tidpunkten för utbetalningen inträtt som suppleant i bolagets styrelse. Låntagaren var således inte suppleant vid tidpunkten för låneavtalets ingående. Tingsrätten och hovrätten kom bland annat med hänvisning till bedömningen i rättsfallen NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418 (som dock rörde olovlig värdeöverföring) fram till att ett lån ska anses ha lämnats vid tidpunkten för låneavtalets ingående och ogillade talan. Två frågor aktualiserades vid prövningen i HD: 1) Ingår en suppleant i den så kallade närståendekretsen i 21 kap. 1 § 2 ABL? och 2) Vid vilken tidpunkt ska ett lån anses ha lämnats vid tillämpningen av 21 kap. 1 § ABL? Domstolen besvarade den första frågan jakande. Det konstaterades dels att enligt 8 kap. 3 § andra stycket ABL ska lagens bestämmelser om styrelseledamöter — i den mån de är tillämpliga — gälla även för styrelsesuppleanter, dels att det har uttalats i förarbetena till ABL att låneförbudet är avsett att gälla även för styrelsesuppleanter. Vad avser frågan om tidpunkten för när ett penninglån ska anses vara lämnat kom HD fram till att ett lån ska anses ha lämnats redan då ett bindande låneavtal ingås, och att det således är förhållandena vid tidpunkten för avtalets ingående som blir avgörande för låneförbudets tilllämplighet. De skäl som framfördes av domstolen var huvudsakligen att det skulle medföra en för stor osäkerhet för såväl avtalsparterna som tredje man att lämna avtalet svävande fram till tidpunkten för utbetalningen samt att den förordade tolkningen är förenlig med allmänna principer (hänvisning skedde här till NJA 1980 s. 311 och NJA 1995 s. 418). Tolkningen ansågs dessutom ligga väl i linje med avtalsrättsliga utgångspunkter och lagtextens formulering (”lämna penninglån”). På de angivna grunderna kom HD fram till att lånet till suppleanten inte träffades av låneförbudet i 21 kap. 1 § ABL.s. 1084