Stycket

1.styrelsen upphör att gälla då ett bolag träder i likvidation och en likvidator är utsedd. HD konstaterade inledningsvis att en fullmakt normalt inte upphör att gälla när en fullmaktsgivare dör (21 § lag [1915:218] om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, ”avtalslagen”), men att motsatt huvudregel däremot gäller när fullmaktsgivaren får en förvaltare förordnad för sig eller försätts i konkurs (22 och 23 §§ avtalslagen). Domstolen konstaterade att likvidatorns uppgift att avveckla bolaget många gånger försvåras av utestående fullmakter som ger någon annan möjlighet att företräda bolaget i olika situationer. Eftersom likvidatorn enligt 25 kap. 30 § ABL träder i styrelsens och verkställande direktörens ställe och sålunda ansvarar för bolagets förvaltning, ansåg HD att denne bör ha ensam rådighet över bolagets ekonomiska förehavanden. Även det förhållandet att en särskild firmatecknare utsedd av styrelsen anses förlora sin rätt att företräda ett bolag vid likvidation och det faktum att det inte föreligger någon principiell skillnad mellan firmatecknarens och fullmäktigens rätt att företräda bolaget, talade enligt domstolen för en sådan bedömning. Mot bakgrund av det anförda konstaterade HD att en fullmakt upphör att gälla när likvidator är utsedd. Denna bedömning, framhöll HD, utgör dock inte några hinder för likvidatorn att ge fullmakt åt någon annan. 1.4.3 Styrelsens behörighet då krav på styrelsesuppleant ej är uppfyllt Av 8 kap. 35 § ABL framgår att styrelsen företräder bolaget och tecknar dess firma. Om styrelsen består av färre än tre ledamöter ska det enligt 8 kap. 3 § ABL finnas minst en suppleant. Vidare stadgar 8 kap. 21 § ABL att styrelsen är beslutför om mer än hälften av styrelseledamöterna (eller det högre antal som angivits i bolagsordningen) är närvarande. Ett styrelsebeslut i ett ärende kan enligt 8 kap. 22 § ABL fattas endast om styrelsen representeras av mer än hälften av de närvarande rösterna, alternativt med annan röstmajoritet som föreskrivs i bolagsordningen. I NJA 2015 s. 312 uppkom frågan om den enda styrelseledamoten i ett bolag var behörig att överklaga ett konkursbeslut för bolagets räkning, trots att bolaget inte uppfyllde lagens krav på suppleant. Ett bolag hade försatts i konkurs den 13 mars 2015 efter egen ansökan undertecknad av styrelseledamoten P.B. Av ett registreringsbevis per samma dag framgick att bolagets styrelse skulle bestå av lägst en och högst tio ledamöter med högst tio suppleanter. Vidare framgick att styrelsen bestod av P.B. (ordförande) och ytterligare tre personer, däribland A.T., samt att firman tecknades av styrelsen eller av var och en av styrelsens ledamöter. I nära anslutning till ingivandet av konkursansökan utträdde samtliga ledamöter utom A.T. ur bolagets styrelse. Både P.B. och A.T. överklagade härefter konkursbeslutet. Hovrätten avvisade överklagandet med hänvisning till att bolaget saknade behörig styrelse och firmatecknare. Hovrättens beslut överklagades av A.T. som uppgiven ställföreträdare. Av registreringsbevis ingivet till hovrätten framgick att A.T. var ensam styrelseledamot och att suppleant saknades. HD konstaterade att en styrelseledamot inte i eget namn kan överklaga ett konkursbeslut, men att detta däremot kan göras för bolagets räkning, förutsatt att ledamoten är behörig att företräda bolaget. Vidare konstaterades med hänvisning till NJA 2005 s. 729 att styrelsen är behörig att företräda bolaget om den representeras av en sådan majoritet som krävs för att fatta det beslut som ligger till grund för rättshandlingen. Det noterades vidare att aktiebolagslagens krav på suppleant vid färre än tre ledamöter infördes i syfte att motverka olägenheter som kan uppstå vid förhinder för en ledamot. Härefter konstaterade HD att ”om bolaget inte uppfyller lagens eller bolagsordningens krav när det gäller styrelsesuppleanter, så inverkar det inte på styrelsens behörighet”. En annan ordning hade enligt HD inneburit att bolaget inte skulle kunna företrädas och just det var en konsekvens som lagstiftaren syftade till att undvika genom kravet på suppleant. Istället menade HD att kvarvarande ledamot eller ledamöter är behörig att företräda bolaget så länge den/de kvarvarande enligt 8 kap. 21 och 22 §§ ABL och bolagsordningen kan fatta beslut och bilda majoritet för ett beslut. HD konstaterade således att A.T. var behörig att överklaga konkursbeslutet, trots avsaknaden av en styrelsesuppleant. Det kan noteras att HD helt bortsåg från det förhållandet att bolagsstämman hade fattat ett beslut om att styrelsen skulle bestå av fyra styrelseledamöter, vilket innebar att tre platser blev vakanta när alla utom A.T. avgick ur styrelsen. Det fanns därmed rent formellt ingen beslutför styrelse och således ingen som kunde fatta beslut om att överklaga konkursansökan vid tidpunkten för överklagandet av konkursbeslutet. Utgången får mot bakgrund härav betraktas som pragmatisk. HD kom till en lösning som visserligen kan ifrågasättas om lagen tolkas utifrån ordalydelse och systematik, men som kan framstå som ändamålsenlig mot bakgrund av reglernas syfte, i vart fall såvitt avser frågan om betydelsen av avsaknaden av suppleant. Det visar således på HD:s benägenhet att tillämpa en teleologisk metod i aktiebolagsrättsliga mål.s. 1075