2017 · s. 1101 ”Q-bolaget”, som rörde fråga om revisors skadeståndsansvar

1.gentemot styrelseledamöter som hade blivit betalningsskyldiga enligt bestämmelserna om kapitalbrist i 25 kap. 18 § ABL. Kärandena, tillika styrelseledamöterna, gjorde i målet gällande att deras betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § ABL hade uppkommit till följd av brister i revisionen och ett ersättningskrav motsvarande det belopp som ledamöternas medansvar uppgick till riktades mot bolagets revisor. Kärandena gjorde gällande att om revisorn hade följt god revisionssed hade de upprättat en kontrollbalansräkning och därmed undvikit det personliga betalningsansvaret. Samtliga instanser fann att revisorn förfarit oaktsamt, men ogillade kärandens talan med tillämpning av normskyddsläran enligt de principer som fastställts i NJA 2014 s. 272.s. 1116

2.HD gick inledningsvis igenom bestämmelserna om funktionsfördelningen mellan styrelsen och revisorn med hänvisning till bestämmelserna i 8 kap. 4 § ABL respektive 9 kap. 3 § ABL. Det noterades att revisorns ansvar främst är ett kontrollansvar, men att revisorn i viss utsträckning ska ge råd och förslag till förbättringar med avseende på redovisningen och förvaltningen samt att det finns ett visst utrymme att lämna synpunkter inför upprättandet av årsredovisningen. Vidare konstaterades att syftet med reglerna är att skapa ett skydd för aktieägare och utomstående. I fråga om uttrycket ”annan” i 29 kap. 1 och 2 §§ ABL konstaterade HD, med hänvisning till NJA 2014 s. 272, att mot vem och när ett ansvar ska föreligga enligt bestämmelserna avgörs av den åsidosatta regelns normskydd. Avgränsningen av normskyddet beror således bland annat på föremålet för revisionen och ändamålet med den åsidosatta normen. Vidare konstaterade domstolen att oaktsamhet vid revision av årsredovisning i princip aldrig kan medföra skadeståndsansvar för en revisor gentemot en styrelseledamot, eftersom styrelsen mot bakgrund av funktionsfördelningen i ABL har ett eget ansvar för årsredovisningen. Skyddssyftet bakom bestämmelserna om revision omfattar således inte de styrelseledamöter som är ansvariga för redovisningen. Ett tänkbart undantag kunde dock enligt HD föreligga om revisorn hade lämnat ett vårdslöst råd till styrelsen (även om rådet lämnats inom ramen för revisionsuppdraget). Ifråga om medansvaret enligt 25 kap. 18 § ABL konstaterades kapitalbristreglerna syftar till att skydda främst aktieägare och borgenärer. Det framhölls härvid att styrelseledamöterna själva har att bevaka sitt intresse att undvika betalningsskyldighet enligt 25 kap. 18 § ABL, inte minst i ljuset av reglernas handlingsdirigerande syfte. Revisorn kunde därför inte åläggas skadeståndsansvar gentemot styrelseledamöterna.s. 1116

3.Justitieråden Lars Edlund och Malin Bonthron var skiljaktiga i fråga om motiveringen i vissa delar. I korthet kan noteras att de tydligt framhåller att en styrelseledamot med tanke på funktionsfördelningen aldrig kan ingå i skyddskretsen för det externa ansvaret enligt 29 kap. ABL och att om ett eventuellt råd har lämnats av revisorn till styrelsen ska det anses ha lämnats till bolaget (företrätt av styrelsen). Det skulle enligt de skiljaktiga strida mot aktiebolagslagens syfte och systematik om en styrelseledamot som brustit i sina förpliktelser skulle kunna få skadestånd från revisorn för det skadeståndsansvar som styrelseledamoten genom det bristfälliga agerandet har ådragit sig. Justitierådet Stefan Lindskog yttrade sig i ett särskilt tillägg, varvid bland annat framhölls att inte heller en revisor kan begära ersättning av oaktsamma styrelseledamöter för en ersättning som utgivits till tredje man enligt 29 kap. 2 § ABL. 1.11.2 Om direkt och indirekt skada, skadeberäkning och jämkning I NJA 2016 s. 609 (se avsnitt 1.9.3 ovan) förklarade HD att en likvidators underlåtenhet att avsätta pengar till betalning av en tvistig skuld innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § ABL samt att dennes handlande var oaktsamt bland annat med hänsyn till regelns lättbegriplighet. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt handläggning. I NJA 2019 s. 978 ”Benchmark II” prövades därefter frågan om likvidatorns skadeståndsansvar mot borgenären. Hovrätten ogillade talan på grund av bristande orsakssamband, då hovrätten ansåg att målet rörde fråga om indirekt skada för borgenär och käranden inte hade visat att gäldenären inte kunde betala fordringen. En domare var skiljaktig. HD beviljade partiellt prövningstillstånd. De frågor HD hade att pröva var om likvidatorn var skadeståndsskyldig gentemot borgenären i egenskap av tredje man och — om skadeståndsskyldighet befanns föreligga — med vilket belopp skadestånd skulle utgå.s. 1117

4.Inledningsvis redogjorde HD kort för bestämmelserna om likvidators skadeståndsansvar samt för distinktionen mellan direkt och indirekt skada för tredje man. Det framhölls att det externa ansvaret tar sikte på bestämmelser i bland annat aktiebolagslagen som syftar till att skydda tredje man, att vissa bestämmelser syftar till att specifikt skydda tredje man mot direkt skada under det att andra syftar till att skydda både bolaget och tredje man, såsom till exempel bestämmelserna i årsredovisningslagen samt att brott mot sistnämnda typ av regler kan skada såväl bolaget som tredje man direkt, varvid hänvisning gjordes till NJA 1996 s. 224. Ifråga om culpabedömningen noterades att det är fråga om en sedvanlig culpabedömning och alltså inte om någon förhöjd culpatröskel. Härefter konstaterades att en borgenärs möjligheter att få betalt försämras om en likvidator underlåter att sätta av medel till en tvistig fordran och att det då redan vid skiftet föreligger en betydande ”risk för förlust och därigenom skada för tredje man”. Det är ägnat att förvåna att redan risk för skada anses utgöra skada. Den vedertagna uppfattningen inom aktiebolagsrätten är annars att skadan måste vara fullbordad och att det således inte räcker med risk för skada. En annan sak är att brott mot omsorgsplikten eller lojalitetsplikten kan föreligga redan vid risk för skada. HD konstaterade härefter att för att avgöra vad som utgör direkt respektive indirekt skada måste ledning hämtas i den överträdda bestämmelsen och denna måste tolkas mot bakgrund av skyddsändamålet, varvid hänvisning gjordes till bland annat NJA 2014 s. 272 och NJA 2017 s. 1101. Det konstaterades sedan att bestämmelsen i 25 kap. 38 § ABL skyddar även en tredje man från att bolagets möjlighet att betala skulden försämras genom skiftet och att en underlåten avsättning vid ett skifte inte skadar bolaget utan istället primärt tredje man. Här kan påpekas att det inte framstår som en korrekt tolkning av rättsläget att påstå att en lagregels skyddsändamål påverkar om det föreligger en direkt eller indirekt skada. För att avgöra om det föreligger en direkt eller indirekt skada krävs ingen tolkning av lagen och dess skyddsändamål. Det är istället fråga om en klassificering av rent faktiska förhållanden. En indirekt skada föreligger om primärt bolaget skadas och därigenom indirekt aktieägare eller annan och en direkt skada om primärt tredje man skadas. En annan sak är att en tillämpning av normskyddsläran kan avgöra om skadan är ersättningsgill eller ej.s. 1118

5.Ifråga om skadeberäkningen konstaterade HD dels att likvidatorn innan skiftet bör sätta av medel för inte bara den tvistiga skulden utan även för dröjsmålsränta och kostnader för en eventuell process, dels att en oaktsam likvidator är ansvarig för det som fattas om medlen inte skulle räcka. Det ska härvid framhållas att kostnader för en process kan vara mycket svåra att uppskatta och de kan framförallt komma att uppgå till ansenliga belopp. Ett stort mått av fritt skön bör därför tillerkännas en likvidator vid denna bedömning.s. 1119

6.HD utvecklade sedan förutsättningarna för jämkning av skadestånd. Det framhölls i denna del att jämkning ska ske undantagsvis och bara tillgripas som en sista utväg i syfte att undvika orimliga konsekvenser. Det noterades att graden av oaktsamhet kan beaktas främst i fall då en mindre oaktsam handling har orsakat en stor skada. Vidare konstaterades det icke-kontroversiella att jämkning i princip är utesluten om en skada täcks av en ansvarsförsäkring. I de fall då försäkringen endast delvis täcker skadan menade HD att full ersättning normalt ska utgå om skadevållaren bedriver näringsverksamhet och har valt att teckna en försäkring till begränsat belopp, men att jämkning kan komma ifråga i de fall då en högre risk inte är möjlig att försäkra på rimliga villkor. Det noterades härefter att ett skäl mot jämkning kan föreligga om skadeståndet är av väsentlig betydelse för den skadelidande, men att hänsyn inte ska tas till att den skadelidande är förmögen eller har tecknat en försäkring. Angående bedömningen i det aktuella fallet kom HD fram till att det förelåg en skadeståndsgrundande oaktsamhet i och med underlåtenheten att sätta av medel till den tvistiga fordringen före skiftet, att skadan (”betydande risk för förlust”) var direkt och att det förelåg ett orsakssamband mellan underlåtenheten och skadan, att ersättning skulle utgå med yrkat belopp omfattande kapitalbelopp, dröjsmålsränta och rättegångskostnader samt att det inte förelåg skäl att jämka skadeståndet trots att ansvarsförsäkringen inte täckte hela beloppet, då en tydlig handlingsregel hade överträtts och det inte hade gjorts gällande att likvidatorn inte hade haft möjlighet att teckna försäkring till ett högre belopp på rimliga villkor samt då det förhållandet att fordran var marginell i förhållande till kärandens ekonomi inte utgjorde skäl för jämkning.s. 1119

7.Rättsfallet utgör ytterligare ett exempel på tillämpningen av normskyddsläran i associationsrätten. Av intresse är också tillämpningen av jämkningsregeln. För egen del ställer jag mig dock tveksam till bedömningen av skaderekvisitet och det förhållandet att redan risk för skada ansågs kunna ligga till grund för ett skadeståndsanspråk (jfr hovrättens bedömning).s. 1119