1 · Aktiebolag

1.1.1 Aktieägarnas frihet från personligt betalningsansvar Av 1 kap. 3 § aktiebolagslagen (2005:551, ”ABL”) följer att aktieägare saknar personligt betalningsansvar för bolagets förpliktelser med undantag för det ansvar som kan följa av 25 kap. 19 § ABL. Friheten från personligt betalningsansvar är en grundläggande aktiebolagsrättslig princip som lagfästes redan genom 10 § 1848 års aktiebolagslag och det är nog ingen överdrift att påstå att den har varit av grundläggande betydelse för hela den industriella utvecklingen. Friheten från personligt betalningsansvar medför ett behov av särskilda regler till skydd för borgenärerna och sådana återfinns enligt gällande rätt i framförallt 17–21 kap. respektive 25 kap. ABL. Dessa regler har dock visat sig inte ge ett fullgott skydd i alla situationer. I vissa särskilt allvarliga fall har därför aktieägare i praxis ålagts ett personligt betalningsansvar för bolagets skulder. I främst doktrin och förarbeten har talats om en princip om ansvarsgenombrott och det har anförts att principen kan tillämpas i flagranta fall om aktiebolaget är helt underkapitaliserat och osjälvständigt och det föreligger någon form av kvalificerad otillbörlighet. I praxis har principen inte tillämpats på ett stringent sätt och HD har, till skillnad från underrätterna, undvikit att tala om en tillämpning av principen om ansvarsgenombrott, även om det har talats om en princip i ett tillägg, i en skiljaktig mening och i domskälen.s. 1061

2.Principen om ansvarsgenombrott åberopades uttryckligen i rättsfallet RH 2011:24, som rörde ett så kallat processbolag. Två personer hade vid olika tillfällen varit styrelseledamöter i ett aktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kr. Bolagets enda verksamhet bestod i att driva en skadeståndstalan, som grundades på en av konkursförvaltaren överlåten rätt till ett eventuellt skadestånd mot styrelseledamoten i ett i konkurs försatt aktiebolag. Bolaget förlorade sedermera processen och ålades att betala motpartens rättegångskostnader. Därefter försattes bolaget, som saknade tillgångar, i konkurs. Det var inte möjligt att utröna vem eller vilka som ägde bolaget. Båda styrelseledamöterna ålades av hovrätten, med en mycket kortfattad motivering, personligt betalningsansvar för förpliktelsen att betala rättegångskostnaderna enligt principen om ansvarsgenombrott. Det som är udda i fallet är att det var styrelseledamöterna och inte aktieägarna som ålades betalningsansvar. Tingsrätten framhöll att det förhållandet att det inte var möjligt att utreda ägarförhållandena fick anses utgöra ett steg i undvikande av risk att drabbas av personligt betalningsansvar och att den enda rimliga lösningen då fick anses vara att ålägga styrelseledamöterna ett ansvar för skulder som de själva gett upphov till. Hovrätten anförde endast att omständigheterna var ”så speciella” att styrelseledamöterna borde åläggas ett personligt betalningsansvar. Att styrelseledamöterna ålades ett personligt ansvar för förpliktelsen berodde således på de särskilda omständigheterna i målet, där ägarförhållandena inte kunde utrönas. I normalfallet görs ansvarsgenombrott i förhållandena till aktieägarna (se vidare nedan).s. 1061

3.I NJA 2014 s. 877 ”Processbolaget” aktualiserades åter frågan om ansvarsgenombrott i samband med ett processbolag. Samtliga instanser ansåg i det fallet att aktieägarna var personligt betalningsansvariga för ett processbolags skyldighet att betala motpartens rättegångskostnader, dock med olika motivering. Bakgrunden till tvisten var i korthet följande. Två aktieägare förvärvade hälften var av ett aktiebolag med ett aktiekapital om 100 000 kr (”Processbolaget”). Den ena aktieägaren utsågs till styrelseledamot och den andra till suppleant och de båda tecknade ensam firman. Processbolaget förvärvade sedan en skadeståndsfordran mot en revisionsfirma, vilken grundade sig i oaktsam skatterådgivning. Processbolaget väckte talan mot revisionsfirman, men förlorade målet och ålades skyldighet att svara för revisionsfirmans rättegångskostnader om drygt tre miljoner kr. Kort därefter försattes Processbolaget i konkurs och bristen i konkursen uppgick i stort sett till samma belopp som fordran på rättegångskostnader. Bolaget hade inte bedrivit någon annan verksamhet än förandet av processen och kapital hade tillskjutits löpande allteftersom processkostnader uppstod.s. 1062

4.HD redogjorde inledningsvis för frågan om ansvarsgenombrott med hänvisning till bland annat förarbetena och anförde följande: Uttalandena i motiven om ansvarsgenombrott får anses närmast ta sikte på det ansvar för aktieägare som kan följa av mera allmänt tillämpliga civilrättsliga principer. Sålunda kan förpliktelser enligt ett avtal under vissa förutsättningar göras gällande inte bara mot den som formellt har åtagit sig dem utan även mot den som har det reella intresset i saken, t.ex. när en verksamhet i en juridisk person i själva verket är att se som bedriven av ägaren själv (jfr NJA 1935 s. 81 och NJA 1975 s. 45). Vidare kan en aktieägare i vissa situationer bli ersättningsskyldig på grund av allmänna skadeståndsrättsliga regler (jfr NJA 1947 s. 647). Även i vissa andra särskilt kvalificerade fall kan ett personligt betalningsansvar för aktieägare komma i fråga. Vad som nu har sagts om möjligheten av ansvar för aktieägare kan beroende på omständigheterna tänkas gälla även annan än aktieägare, t.ex. en styrelseledamot. Härefter konstaterades att ett förstärkt skydd för borgenärer är motiverat främst för så kallade ofrivilliga borgenärer såsom till exempel borgenärer som har en fordran på grund av deliktuell skada. I vilken utsträckning ett ansvar för annan än bolaget kan aktualiseras i förhållande till sådana borgenärer beror enligt HD på vilken typ av fordran som är aktuell och ändamålet bakom den rättsregel som fordran grundar sig på. I fråga om regeln i 18 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740, ”RB”) av innebörd att tappande part ska ersätta vinnande parts rättegångskostnader framhöll HD att bestämmelserna ska ge ett skydd för en svarande som ju inte kan undvika att bli indragen i en process och att reglerna ska verka handlingsdirigerande och minska risken för processer med osäker utgång. Härefter konstaterade HD att Processbolaget hade bildats med det enda syftet att driva processen, att bolaget var underkapitaliserat, att Processbolaget endast hade utgjort ett medel för svarandena att kunna driva processen med begränsad risk att få bära motpartens rättegångskostnader vid ett ogillande av talan, samtidigt som de bibehöll eventuella ekonomiska fördelar med talan, samt att syftet således var att kringgå rättegångsbalkens regler om fördelning av rättegångskostnader och därmed det incitament och den balans som de reglerna syftar till att åstadkomma. Svarandena ansågs mot bakgrund därav personligen skyldiga att svara för revisionsfirmans rättegångskostnader och det ansågs inte finnas skäl att jämka beloppet.s. 1062

5.Underrätterna talade uttryckligen om principen om ansvarsgenombrott. HD:s domskäl är däremot mer svårtolkade och domen har analyserats och kritiserats i doktrinen. Vad som under alla förhållanden kan konstateras är att HD först och främst har klargjort att det inte är möjligt att kringgå reglerna om rättegångskostnadsansvar genom att starta ett underkapitaliserat aktiebolag och enbart driva en process genom aktiebolaget. Avgörandet sträcker sig dock längre än så. Det kan i och för sig konstateras att utrymmet för domstolarna att åberopa just principen om ansvarsgenombrott sådan den formulerats i förarbeten och doktrin möjligen kan anses ha minskat i och med avgörandet. Det kan dock noteras att såväl underinstanser som HD har hänvisat till principen i efterföljande praxis. Det står under alla förhållanden klart att ansvarsgenombrott kan komma ifråga i vissa särskilt kvalificerade fall. Genom domen har det vidare klargjorts att det under vissa förutsättningar inte är möjligt att utnyttja rätten (till exempel aktiebolagsformen och den därmed följande friheten från personligt betalningsansvar) för ett syfte som står i strid mot ett ändamål som skyddas av rättsordningen genom ett specifikt regelverk. Rättsfallet kan därmed sägas ge uttryck för förbudet mot (eller principen om) rättsmissbruk, en princip som under senare tid vuxit fram alltmer i praxis och doktrin i nordisk rätt och som för övrigt har ansetts ligga till grund för principen om ansvarsgenombrott.s. 1063

6.En fråga som framstår som något oklar är vilken betydelse distinktionen mellan frivilliga och ofrivilliga borgenärer egentligen bör ha i detta avseende, inte minst med beaktande av rättsfallet NJA 1935 s. 81 som rörde en frivillig borgenär. Det har i doktrinen ifrågasatts om inte det centrala snarare är i vilken utsträckning borgenären i det enskilda fallet är skyddsvärd.s. 1064

7.Ytterligare ett rättsfall där fråga om ansvarsgenombrott diskuterades är RH 2018:34. I det fallet hade ett bolag anställt skogsarbetare från Kamerun, men inte betalat arbetarnas löner. Verkställande direktören och ägaren av bolagets ansågs inte betalningsskyldig för lönerna, då det som hade visats om hur verkställande direktören uppträtt inte kunde anses utgöra ett kvalificerat otillbörligt agerande enligt de principer som fastställdes i till exempel NJA 2015 s. 899 ”Olovliga stridsåtgärder” och NJA 2005 s. 608 ”Max och Frasses”. 1.2 Aktierna 1.2.1 Likhetsprincipen och generalklausulen, även fråga om lojalitetsplikten och jäv I rättsfallet RH 2013:63 prövades frågan om generalklausulen i 8 kap. 34 § 1975 års aktiebolagslag (1975:1385, ”1975 års ABL”), vilken har sin motsvarighet i 8 kap. 41 § första stycket ABL, kunde tillämpas på en ställföreträdares beredning och framläggande av förslag till beslut. I målet, som ytterst rörde skadeståndsansvar gentemot aktieägare enligt 15 kap. 1 § 1975 års ABL, prövades även fråga om tillämpning av jävsbestämmelsen och överträdelse av bolagsordningen. Mellan parterna avgjordes även en tvist om avtal rörande avstående från tvångsinlösen, vilken slutligt avgjordes av HD i NJA 2011 s. 429 (se avsnitt 1.8.1 nedan). Ifråga om de rent rättsliga bedömningarna noterade hovrätten inledningsvis (helt korrekt) att den så kallade normskyddsläran, vilken bland annat är tillämplig vid skadeståndsansvar gentemot tredje man, innebär att en tredje man, till exempel en aktieägare, inte kan åberopa brott mot lojalitetsplikten som grund för ett (externt) skadeståndsanspråk, eftersom lojalitetsplikten syftar till att skydda bolagets (och inte enskild aktieägares eller borgenärs) rätt. Obiter dicta diskuterade hovrätten även den aktiebolagsrättsliga separationsprincipen kort med hänvisning till NJA 2011 s. 429. Härefter redogjordes för bakgrunden till generalklausulerna. Det noterades att förarbetena inte ger något stöd för att generalklausulerna skulle vara tillämpliga redan på beredning och framläggande av förslag till beslut av en enskild styrelseledamot eller verkställande direktör. Med hänvisning till vissa uttalanden i rättsfallet NJA 2000 s. 404 samt med beaktande av att rörelsefriheten för styrelseledamöter och verkställande direktören skulle kunna begränsas på ett ogynnsamt sätt om redan beredning och förslag till beslut skulle omfattas av generalklausulerna kom domstolen fram till att endast ett efterföljande fattat styrelsebeslut eller stämmobeslut kan omfattas av generalklausulernas tillämpningsområde, men däremot inte beredningen eller förslaget till beslut. Med liknande argumentation kom hovrätten även fram till att beredningen och förslaget inte kunde anses innebära en överträdelse av bolagsordningen. Ifråga om överträdelse av jävsbestämmelsen noterade hovrätten att det visserligen förelåg en intressekonflikt, men att parterna genom en bestämmelse i bolagsordningen hade avtalat att vissa frågor, däribland den i målet aktuella, krävde beslut av samtliga partsutsedda styrelseledamöter. Genom den bestämmelsen ansågs parterna ha avtalat bort jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen. Denna slutsats är ingalunda given. Det förhåller sig visserligen så att aktieägare kan avvika från jävsbestämmelsen genom ett enhälligt beslut av samtliga aktieägare enligt den så kallade SAS-principen. Den anses emellertid gälla avståenden i enskilda fall. Det bör däremot inte vara möjligt att med tillämpning av SAS-principen ge avkall på sin rätt på förhand genom till exempel en bestämmelse i bolagsordningen. Det kan noteras att såväl tingsrätten som den skiljenämnd som prövade tvångsinlösenmålet kom till samma slutsats i denna fråga.s. 1064

8.I praxisöversikten avseende åren 2001–2010 redogjordes i avsnitt 1.1.2 för Svea hovrätts dom den 8 maj i mål T 1438-05 rörande tillämpning av generalklausulen vid ett beslut om likvidation. I det fallet kom hovrätten fram till att likvidationsbeslutet stred mot generalklausulen, men förhållandena var i viss mån särpräglade. I rättsfallet NJA 2013 s. 1250 prövades återigen frågan om ett likvidationsbeslut fattat av en stämmomajoritet stred mot generalklausulen i 7 kap. 47 § ABL respektive 8 kap. 41 § första stycket ABL. I målet, som ytterst rörde fråga om skadestånd enligt 29 kap. 1 och 3 §§ ABL, uppkom även fråga om tilllämpning av jävsbestämmelsen i 8 kap. 23 § ABL. Bakgrunden i målet var följande. Ett konsultbolag (”Konsultbolaget”) ägdes av nio personer, vilka levererade konsulttjänster som underleverantörer till bolaget via egna konsultbolag. Utöver verkställande direktören, MP, fanns det inte några anställda i bolaget. Styrelsen utgjordes av aktieägaren DS tillsammans med två av övriga aktieägare. Oenighet uppkom efter hand mellan en av ägarna, KD, och övriga aktieägare om bland annat villkoren för inträde av nya aktieägare i bolaget. Efter vissa försök att hitta en lösning, där KD bland annat fick ett förvärvserbjudande avseende aktierna i bolaget från övriga aktieägare, sades det mellan parterna gällande aktieägaravtalet upp. I samband därmed beslutade Konsultbolagets styrelse att föreslå bolagsstämman att besluta om likvidation av bolaget. I ett protokoll från ett styrelsemöte i april samma år antecknades att styrelsen inte skulle vidta åtgärder för att ”driva in business” till företaget, eftersom alla aktieägare med undantag för KD önskade att bolaget skulle likvideras. Vid en bolagsstämma den 2 juni 2008 beslutades sedan om likvidation av Konsultbolaget. Med undantag för KD röstade samtliga närvarande aktieägare för beslutet om likvidation. Likvidatorn sålde sedermera Konsultbolagets rörelse för 100 000 kr på en offentlig auktion i början av juli 2008. Rörelsen förvärvades av ett bolag, vars aktier kom att ägas av bland andra samtliga tidigare aktieägare i Konsultbolaget, med undantag för KD samt MP. Den verksamhet som hade bedrivits i Konsultbolaget bedrevs i det nya bolaget under samma firmanamn som tidigare. Ett bolag som hade övertagit KD:s krav, stämde övriga aktieägare samt styrelseledamöterna och MP och krävde skadestånd enligt 29 kap. 1 § resp. 3 § ABL på grund av brott mot generalklausulerna i ABL och jävsbestämmelserna i 8 kap. 23 § ABL.s. 1066

9.Vad först gäller tillämpningen av jävsbestämmelserna konstaterade HD endast helt kort att ”[n]ågot handlande i strid mot aktiebolagslagens jävsbestämmelser har inte förekommit från styrelseledamöternas eller den verkställande direktörens sida”. Skälet till detta ställningstagande torde vara att jävsbestämmelsen i 8 kap. 23 § ABL rör fråga om avtal eller rättegång, vilket det inte var fråga om i det aktuella fallet, eftersom styrelsens rättshandling avsåg ett förslag till beslut om likvidation. En helt annat fråga, som dock inte var föremål för prövning i målet, är att ett förslag till beslut om likvidation under vissa förutsättningar kan strida mot styrelseledamöternas allmänna lojalitetsplikt. Vidare kan konstateras att beslutet att inte driva in affärer till bolaget rimligen stred mot vinstsyftet, eftersom bolag, fram till den tidpunkt då det försätts i likvidation, ska förvaltas med syfte att ge vinst till fördelning mellan ägarna enligt 3 kap. 3 § ABL (om inte annat har angetts i bolagsordningen). Inte heller denna fråga var dock föremål för prövning i målet.s. 1066

10.Huvudfrågan i målet var huruvida likvidationsbeslutet var ägnat att ge en otillbörlig fördel åt majoriteten på bekostnad av minoritetsaktieägaren. Inledningsvis gjorde HD ett svårtolkat uttalande angående generalklausulerna och likhetsprincipen i 4 kap. 1 § ABL. HD konstaterade sålunda att generalklausulerna ska ”ses tillsammans med likhetsprincipen, som är en grundläggande princip inom aktiebolagsrätten och som kommer till uttryck i 4 kap. 1 § aktiebolagslagen”. Härefter anfördes att ”[d]en [det vill säga likhetsprincipen] innebär att alla aktieägare är likställda och att alla aktier har lika rätt i bolaget”. Dessa uttalanden bör rimligen tolkas så att den allmänna associationsrättsliga likhetsprincipen innebär att alla aktier och aktieägare/medlemmar har lika rätt i associationen. Frågan om tolkningen av likhetsprincipen har diskuterats i stor omfattning i doktrinen under senare år och flera författare företräder den uppfattning som HD synes ge uttryck för. HD konstaterade härefter att generalklausulerna syftar till ”upprätthålla likhetsprincipen och vara ett skydd för aktieägare mot maktmissbruk från majoritetsaktieägare” och att de kan användas för att motverka åtgärder som reellt gynnar en aktieägare (men inte aktiernas lika rätt) på andras bekostnad. Härefter diskuterades bestämmelserna om likvidation. Det framhölls att likvidationsbestämmelsen i 25 kap. 1 § ABL innebär att en minoritet inte kan tvinga majoriteten (notera att majoritetskravet innebär mer än hälften av de på bolagsstämman avgivna rösterna) att fortsätta bolagets verksamhet. Angående det aktuella målet konstaterades att likvidationsbeslutet inte innebar något åsidosättande av likhetsprincipen, eftersom det formellt var samma för alla aktieägare (notera att även här framhålls likhetsprincipens tillämpning i förhållande till aktieägare och inte enbart aktierna) samt att ägarna hade försökt att hitta en lösning på konflikten genom förhandlingar och ett utköpserbjudande, varefter aktieägaravtalet sades upp. HD framhöll att ägarna i den situationen hade ett berättigat intresse av att inte tvingas fortsätta bolagets verksamhet, utan att istället få till stånd en avveckling av verksamheten. Beslutet respektive förslagen från styrelsen och verkställande direktören stred därmed inte mot generalklausulerna enligt HD. Det förhållandet att några av de tidigare ägarna förvärvade verksamheten till ett mycket lågt pris förändrade inte bedömningen. Justitierådet Dag Mattsson var skiljaktig i fråga om domskälen.s. 1067

11.HD har i och med avgörandet slagit fast vikten av att samarbeten som inte fungerar ska kunna avslutas genom ett beslut om likvidation. Svensk rätt saknar, till skillnad från exempelvis norsk rätt, särskilda exitregler för privata bolag, varför likvidationsinstitutet onekligen får en särskilt stor vikt vid bland annat allvarliga samarbetsproblem. Samtidigt ska noteras att det i målet framhölls att aktieägarna hade försökt lösa tvisten i god anda och att minoritetsaktieägaren hade fått ett inlösenerbjudande, vilket synes ha påverkat otillbörlighetsbedömningen. Det är därmed inte uteslutet att beslut om likvidation kan strida mot generalklausulen i andra fall, även om kravet på otillbörlighet medför att det endast bör bli aktuellt vid tydliga fall av maktmissbruk. Det ska i sammanhanget tilläggas att aktieägare som samarbetar nära och har ingått ett aktieägaravtal (muntligen, skriftligen eller konkludent) kan ha en lojalitetsplikt mot varandra på kontraktuell grund alternativt på bolagsrättslig grund om överenskommelsen utgör ett enkelt bolag. Ett beslut om likvidation som företas i rent illojalt syfte bör kunna strida mot en sådan lojalitetsplikt. Detta ligger också i linje med HD:s uttalande om lojalitetsplikt i NJA 2017 s. 981 (se avsnitt 1.3.3 nedan). 1.2.2 Fråga om tillämpning av 4 kap. 37 § ABL vid väckande av talan mot skiljedom I 4 kap. 37 § första stycket 1 ABL stadgas att en aktieägare inte får utöva de rättigheter gentemot bolaget som aktierna ger förrän aktieägaren är införd i bolagets aktiebok. I rättsfallet RH 2015:38 prövades frågan om en aktieägare som hade förvaltarregistrerade aktier och som väckte talan vid Stockholms tingsrätt mot en skiljedom i ett mål om tvångsinlösen enligt 22 kap. ABL hade talerätt trots att han inte var införd i bolagets aktiebok (på grund av förvaltarregistreringen). Hovrätten framhöll att förfarandet kring inlösen av minoritetsaktier inte innebär ett sådant utövande av rättigheter gentemot bolaget som avses i 4 kap. 37 § ABL. Istället berör bestämmelserna själva äganderätten till aktier, aktieägare emellan. Det framhölls att vare sig ordalydelsen i 4 kap. 37 § ABL, en subjektiv teleologisk tolkning av 4 kap. 37 § eller förfarandebestämmelserna i 22 kap. ABL talade för att bestämmelsen i 4 kap. 37 § ABL skulle vara tillämplig i ett inlösenförfarande. Det konstaterades härtill att utrymmet för analogier i ett så detaljerat regelverk som ABL är begränsat och att en analogi endast kan bli aktuell om mycket starka skäl föreligger när syftet är att begränsa möjligheten till domstolsprövning av en till äganderätten knuten fråga. Till skillnad från tingsrätten kom hovrätten mot bakgrund härav till slutsatsen att aktieägaren hade rätt att väcka talan mot skiljedomen trots att han inte var införd i aktieboken. 1.3 Klandertalan och talan mot beslut om styrelseval 1.3.1 Fråga om bestämmelsen i 7 kap. 50 § ABL är en talerättsregel Av 7 kap. 50 § ABL följer att en aktieägare, styrelse, styrelseledamot eller verkställande direktör har rätt att väcka talan i allmän domstol mot ett bolagsstämmobeslut som inte har tillkommit i behörig ordning (så kallat formellt fel) eller som på annat sätt strider mot aktiebolagslagen, tillämplig lag om årsredovisning eller bolagsordningen (så kallat materiellt fel). I RH 2015:19 uttalade hovrätten att bestämmelsen utgör en talerättsregel som fordrar att domstolen ex officio gör en talerättsprövning innan frågan kan prövas i sak. Om talan har väckts av en person som saknar talerätt, ska käromålet således avvisas på grund av rättegångshinder. För en sådan ordning talar enligt hovrätten främst skyddsbehovet för de frånvarande aktieägarna som blir bundna av att en klanderdom vinner bifall (7 kap. 52 § första stycket ABL). 1.3.2 Talan mot beslut om styrelseval och fråga om rätt till interventions. 1068