1.NJA 2019 s. 504 och NJA 2019 s. 969 bekräftar uttryckligen huvudprincipen att en utländsk dom inte erkänns i Sverige utan uttryckligt stöd i lag, låt vara att besluten samtidigt infört ett mycket speciellt undantag för vissa utländska statusavgöranden. — Se närmare i avsnitt 5 ovan.s. 976
2.EU-domstolens domar den 5 december 2019 i saken Ordre des avocats v. JN (mål C-421/18), den 7 maj 2020 i saken LG v. Rina (mål C-641/18), den 16 juli 2020 i saken Belgische Staat v. Movic (mål C-73/19) och den 3 september 2020 i saken Supreme v. Shape (mål C-186/19), beskrivna i avsnitt 9 ovan, handlar visserligen om Bryssel Iaförordningens tillämpningsområde i samband med domsrätt, men domstolens tolkning av ”privaträttens område” är lika relevant för tilllämplighet av förordningens regler om erkännande och verkställighet.s. 976
3.EU-domstolens dom den 16 januari 2019 i saken Liberato v. Grigorescu (mål C-386/17) röde bl.a. frågan huruvida ett i annan medlemsstat i strid med Bryssel I- resp. Bryssel II-förordningens litispendensregler meddelat avgörande kunde med hänvisning till ordre public förvägras erkännande i den medlemsstat där talan väckts först. Artikel 35(3) i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 stadgar att domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten i princip inte får omprövas och att förordningens behörighetsregler inte omfattas av ordre public-klausulen i artikel 34(1). Även Bryssel II-förordningens artikel 24 stadgar att behörigheten hos domens ursprungsdomstol ej får omprövas och att en ordre public-prövning av domen inte får avse ”behörighetsreglerna i artiklarna 3–14”, men litispendensregeln finns i den förordningens artikel 19. EU-domstolen kom icke desto mindre fram till att båda förordningarna med hänsyn till sitt syfte ska tolkas på samma sätt och att Bryssel II-förordningens ordre public-förbehåll inte får användas i dessa fall.s. 976
4.Det familjerättsliga undantaget i artikel 1(2)(a) Bryssel I-förordningen nr 44/2001, som från förordningens tillämpningsområde undantar bl.a. ”makars förmögenhetsförhållanden”, tolkades den 6 juni 2019 av EU-domstolen i saken Weil v. Gulácsi (mål C-361/18). Med anledning av bodelning efter ett avslutat samboförhållande förpliktade en ungersk domstol en av parterna att betala en viss summa till den andra parten, vilken i syfte att få domen verkställd i Storbritannien ansökte hos samma domstol om intyg enligt förordningens artikel 54. Detta gav upphov till två frågor. För det första fick EU-domstolen avgöra om den ungerska domstolen i samband med ansökan om intyg var skyldig att pröva om domen omfattades av förordningens tillämpningsområde (något som själva domen inte uttalat sig om). Denna fråga besvarades jakande. Den andra frågan var huruvida det familjerättsliga undantaget även avsåg bodelning mellan sambor. På denna punkt kom EU-domstolen fram till att så inte var fallet och att bodelning mellan sambor, såsom hörande till privaträttens område, därför omfattades av förordningen. — Domstolen motiverade sin slutsats bl.a. genom att påpeka att det var först i Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 som det familjerättsliga undantaget utvidgades till ”förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan som äktenskap” (flertalet andra språkversioner nöjer sig med jämförbar verkan). EU-domstolen bör dock inte förstås så att bodelning mellan sambor automatiskt omfattas av Bryssel Iaförordningens undantag, utan detta beror på i vilken grad de aktuella samboreglerna liknar den äktenskapliga regleringen. Huruvida de svenska samboreglerna skiljer sig så mycket från äktenskapsbalkens regler att de faller utanför undantaget och därför ingår i Bryssel Iaförordningens tillämpningsområde är osäkert. Att samboförhållanden faller utanför de nya förordningarna nr 2016/1103 och 2016/1104 om makars respektive registrerade partners förmögenhetsförhållanden är klart.s. 977
5.I sin dom den 28 februari 2019 i saken BUAK v. Korana (mål C-579/17) fick EU-domstolen tolka Bryssel Ia-förordningens artikel 1, enligt vilken förordningen endast är tillämplig på privaträttens område (artikel 1(1)) och som dessutom uttryckligen utesluter mål om social trygghet (artikel 1(2)). Ett slovenskt företag stationerade ut arbetstagare i Österrike i samband med byggnadsarbeten. Ett österrikiskt offentligrättsligt organ (BUAK), med uppgift att från arbetsgivare uppbära tilläggsbetalningar avseende semester och avgångsvederlag för arbetstagare inom byggnadssektorn, ansökte vid österrikisk domstol om intyg enligt förordningens artikel 53 i syfte att få verkställighet för en tredskodom som den domstolen meddelat mot den slovenske arbetsgivaren. EU-domstolen ställdes inför frågan om mål avseende ett offentligrättsligt organs fordran av den aktuella typen hör till privaträttens område och, om så är fallet, om den ändå inte undantas såsom rörande social trygghet. Domstolen bekräftade, med hänvisning till sina tidigare avgöranden, att ”privaträttens område” och ”social trygghet” är självständiga EU-rättsliga begrepp som ska prövas mot bakgrund av det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna, grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras. Efter en relativt omfattande och inte helt okomplicerad helhetsbedömning, bl.a. med beaktande av att arbetsgivarens betalningsskyldighet var oupplösligt kopplad till arbetstagarnas rätt av civilrättsligt slag och av att undantaget i artikel 1(2) ska tolkas restriktivt så att den i princip motsvarar tillämpningsområdet av förordning nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, kom domstolen fram till att tvisten faller inom Bryssel Ia-förordningens tillämpningsområde, förutsatt att de närmare bestämmelserna om hur talan ska väckas och föras inte avviker från de allmänna rättsreglerna i domstolsmedlemsstaten, och i synnerhet inte utesluter domstolsprövning av huruvida de uppgifter som ligger till grund för fordran är välgrundade. — En i målet aktualiserad fråga av indirekt betydelse för denna rättsfallsöversikt var huruvida EUdomstolen överhuvudtaget kunde ta upp tolkningsfrågan till prövning eftersom den uppkommit i ett nationellt förfarande för utfärdande av ett intyg enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 53. EU-domstolen kom fram att dylikt förfarande utgör dömande verksamhet av rättskipningskaraktär, så att den nationella domstolen var behörig att hänskjuta frågan till EU-domstolen.s. 977
6.I EU-domstolens dom den 4 september 2019 i saken Salvoni v. Fiermonte (mål C-347/18) hade en italiensk domstol utfärdat ett betalningsföreläggande mot en i Tyskland bosatt konsument. När borgenären, i syfte att söka verkställighet i Tyskland, hos samma italienska domstol ansökte om utfärdande av intyg enligt Bryssel Ia-förordningens artikel 53, uppmärksammade denna att föreläggandet utfärdats i strid med de konsumenträttsliga domsrättsreglerna i förordningens artiklar 17 och 18 (det visade sig att näringsidkaren bedrev en verksamhet som var riktad mot Tyskland). EU-domstolen ställdes då inför frågan om den italienska domstolen hade rätt att i samband med utfärdande av intyg enligt artikel 53 på eget initiativ pröva huruvida dessa domsrättsregler åsidosatts, i syfte att informera konsumenten om hans möjlighet att i enlighet med artiklarna 45(1)(e)(i) och 46 ansöka om att föreläggandet förvägras verkställighet. Efter att ha konstaterat att förfarandet enligt artikel 53 har sådan rättsskipningskaraktär att den nationella domstolen var behörig att hänskjuta frågan till EU-domstolen besvarades den ställda frågan nekande, huvudsakligen med stöd i förordningens ordalydelse. Enligt EUdomstolen innebär detta inget åsidosättande av den i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfästa rätten till ett effektivt rättsmedel, eftersom svaranden har möjlighet att i enlighet med artikel 45 motsätta sig verkställigheten. — Att den italienska domstolen inte hade rätt att vägra intyget framstår som självklart. Det är också begripligt att den inte hade rätt att på eget initiativ formellt pröva föreläggandets förenlighet med domsrättsreglerna. Domen torde däremot inte innebära att den nationella domstolen inte ens har rätt att informellt informera konsumenten om dennes rättigheter när den i samband med artikel 53 råkar upptäcka det begångna felet.s. 978
7.I sin dom den 12 december 2019 i saken ML v. Aktiva Finants (mål C-433/18) slog EU-domstolen fast att rätten att söka ändring av beslut om verkställighetsförklaring enligt artikel 43(1) i Bryssel I-förordningen nr 44/2001 inte hindrar den finländska lagens krav på prövningstillstånd, eftersom sådant tillstånd ska meddelas när rättegångsmaterialet visar vägande skäl, t.ex. när det finns anledning att betvivla beslutets riktighet eller när dess riktighet inte kan bedömas utan att prövningstillstånd meddelas. Kravet i artikel 41(3) att ansökan om ändring ska handläggas i kontradiktoriskt förfarande ansågs också uppfyllt trots att svaranden inte hörts innan ansökan avgjordes, eftersom avgörandet gynnade svaranden. — Det förefaller märkligt att ett förfarandes kontradiktoriska karaktär är beroende av dess utgång. Angående prövningstillstånd torde domen vara av betydelse också för tolkningen av artikel 49(1) i Bryssel Ia-förordningen.s. 979