Stycket

1.Arbetsdomstolens beslut AD 2020 nr 35 handlar om partshabilitet av ett engelskt bolag, vilket inför svensk domstol stämdes av en (f.d.) anställd som arbetat i Sverige och ansåg sig ha blivit uppsagd utan saklig grund. Bolaget, med det svenskklingande namnet Bygg & Hantverk Limited, var registrerat och hade sitt säte i England, men dess ställföreträdare och enda aktieägare var bosatt i Sverige. Ett par månader efter talans väckande upplöstes bolaget i England, varmed det enligt engelsk rätt förlorade förmågan att vara part i rättegång. Tingsrätten avvisade därför arbetstagarens talan. Arbetsdomstolen noterade att arbetstagaren vanligtvis utfört sitt arbete i Sverige, vilket gav svensk domsrätt enligt Bryssel Ia-förordningen nr 1215/2012 och medförde att svensk rätt var anställningsavtalets avtalsstatut enligt Rom I-förordningen nr 593/2008, men att lagval beträffande juridiska personers rättskapacitet enligt oskrivna svenska internationellt privaträttsliga regler avgörs av bolagets personalstatut, dvs. in casu engelsk rätt. Enligt engelsk rätt, som den tolkats av Arbetsdomstolen, kan ett bolag upplöst genom s.k. voluntary striking off inte vara part i något rättsligt förfarande. Den som anser sig ha ett avtalsförhållande med bolaget eller rättsligt anspråk på bolaget kan dock hos domstol ansöka om återregistrering och ett återregistrerat bolag kan svara i domstol. En ansökan om att ett engelskt bolag ska återregistreras kan dock inte prövas av svensk domstol (se regeln om exklusiv behörighet i artikel 24(2) i Bryssel Ia-förordningen). Detta dilemma löste Arbetsdomstolen genom att återförvisa målet till tingsrätten med instruktionen att arbetstagaren, innan domstolen tar ställning till avvisningsfrågan, ska beredas tillfälle att uppge om han önskar begära att bolaget åter ska registreras och i så fall ges möjlighet att göra det (uppenbarligen i England). — Att en svensk företagare bedriver näringsverksamhet i Sverige genom ett bolag registrerat i England utgör enligt EUdomstolens dom i saken Centros (mål C-212/97) inte något kringgående av lagen utan ett legitimt bruk av den fria etableringsrätten inom EU.s. 940