1.ska vara treåriga för övriga skyddsbehövande under perioden 20 juli 2016–19 juli 2021. Uppehållstillstånd ska som huvudregel vara tidsbegränsade i den nya utlänningslagstiftningen.s. 874
2.Den tredje observationen är att beslut om uppehållstillstånd preskriberas i Sverige fyra år efter att det vunnit laga kraft, såvida det inte har förenats med ett återreseförbud med längre giltighetstid, 12 kap. 22 § UtlL. I Norge finns det inte någon motsvarande preskriptionsregel. En preskriptionsregel har stor betydelse för hur effektivt myndigheterna kan genomföra avvisnings- och utvisningsbeslut och för en utlänningskontroll som sådan. I båda länderna väljer många utlänningar att gå under jorden efter avslag. I Norge kan de riskera att sändas ut ur landet oavsett hur länge efter avslaget som polisen söker upp dem eftersom beslutet förblir gällande. I Sverige förhindras detta av preskriptionsregeln som istället medför att det blir möjligt att påbörja en helt ny asylsökningsprocess efter att de fyra åren har utlöpt. I båda länderna finns säkerhetsventiler för att förhindra utsändelse genom möjligheten att åberopa nya omständigheter. I Norge sker det i form av s.k. omgjøringsanmodninger och eventuellt beslut om utsatt iverksetting, i Sverige i form av anmälan av verkställighetshinder och eventuellt beslut om inhibition.s. 874
3.En rad ytterligare skillnader mellan regler och praktiska rutiner skulle kunna uppmärksammas. Som exempel kan i korthet nämnas i. hur omfattande rättshjälp som ges under asylansökningsprocessen (i Norge är huvudregeln att asylsökare tilldelas juridiskt biträde efter avslag i UDI, i Sverige ska offentligt biträde förordnas enligt vissa förutsättningar om det inte måste antas att behov saknas, dock alltid för barn som söker om skydd, se vidare 18 kap. 1–2 §§ UtlL), ii. kostnadsansvar för översättning av insända handlingar (i Norge får den enskilde själv ombesörja och bekosta detta, i Sverige översätter Migrationsverket "om det behövs", iii. utresefristens längd (standardregeln är tre veckor i Norge, fyra i Sverige), iv. krav på studier i språk och samhällskunskap vid beviljade uppehållstillstånd (förutsättning för att få ekonomiskt stöd i Norge, inte i Sverige) mm. Listan kan göras längre med enskilda exempel på hur beslut utformas i vissa ärendetyper, exempelvis genom information som ges eller utelämnas.s. 874
4.Den fortsatta framställningen kommer att inriktas på några aspekter av utvisning på grund av brott och betydelsen av vilken instans som hanterar och fattar beslut i sådana ärenden. Bakgrunden till mitt val är senare års rättspraxis från Högsta domstolen (HD), bl.a. NJA 2019 s. 47 ”Utvisningsverkställighet I–III” och NJA 2019 s. 316 ”Utlänningens vistelsetid”. För mig som tidigare nemndleder (motsvarande domare) i UNE är HD:s rättspraxis och argumentation speciellt intressant eftersom jag har arbetat med denna typ av ärenden i en specialiserad instans. De frågeställningar som infinner sig handlar om hur förutsättningarna för utvisning på grund av brott ser ut i Sverige jämfört med Norge, vilken typ av instans som fattar beslut om utvisning, om rättskälleanvändningen i utvisningsärenden är likartad, och om argumentationen påverkas av om instansen är en allmän domstol eller specialdomstol. Syftet med denna artikel är att genom en komparativ framställning belysa dessa frågeställningar i svensk rätt.s. 875
5.Vissa begränsningar är nödvändiga. Utvisning på grund av brott kan brytas ner i olika typer av brott och omständigheter. Fokus i denna artikel är på den ”vanliga” brottslighet som åsyftas i de allmänna bestämmelserna om utvisning i respektive lands utlänningslagstiftning, och som regleras främst i brottsbalken (BrB) respektive lov 20. mai 2005 nr. 28 om straff (straffeloven). Brott mot själva utlänningslagstiftningen, t.ex. illegalt uppehåll eller att ge vilseledande upplysningar i ett ärende uppmärksammas helt kort. Det som däremot inte kommer att behandlas är ärenden som gäller rikets säkerhet och terroristbrott i Sverige respektive ”grunnleggende nasjonale interesser eller utenrikspolitiske hensyn” i Norge. Skälet är att dessa bygger på material som inte är offentligt, och att de i båda länderna hanteras i en avvikande processordning med ett starkt politiskt inslag. Vidare uppmärksammas inte EU- och EES-medborgares brott mot allmän ordning eller säkerhet eftersom det skulle bli alltför omfattande.s. 875