4 · Förutsättningar för utvisning på grund av brott

1.Reglerna om utvisning på grund av brott i de två ländernas respektive utlänningslag visar upp betydande skillnader vad gäller systematik, detaljeringsgrad och materiellt innehåll. En översiktlig genomgång av gällande rätt presenteras utifrån de tre moment som ingår i bedömningen, det vill säga objektiva krav för utvisning, subjektiva villkor hänförliga till personen som utvisas, samt hänsyn som kan hindra verkställighet av utvisningsbeslutet. 4.1 Objektiva villkor: utlänningens rättsliga status och brottets allvar En första utgångspunkt vid utvisning på grund av brott är vilken rättslig status en person har, dvs. om en utlänning alls har uppehållstillstånd, om uppehållstillståndet är tidsbegränsat eller permanent, eller om utlänningen är medborgare i ett EU- eller EES-land. Personens status och medborgarskap är avgörande för om och under vilka förutsättningar utvisning alls kan beslutas. Denna systematik är utgångspunkt för den norska lagstiftningen där varje utlänningsrättslig status regleras separat och detaljerat vad gäller brott, straffvärde och alternativa grunder för utvisning. De svenska reglerna om utvisning på grund av brott innehåller en motsvarande uppdelning i personkategorier baserade på utlänningsrättslig status, dvs. utlänningar utan uppehållstillstånd eller med tillfälligt uppehållstillstånd, med permanent uppehållstillstånd samt EES-medborgare, men innehåller i övrigt mer öppna formuleringar vad gäller brottets allvar och straffvärde.s. 887

2.En väsentlig skillnad mellan svensk och norsk rätt rör förutsättningarna för utvisning av unga personer. I UtlL uppställs ett förbud mot att utvisa utlänningar som kom till Sverige före 15 års ålder och som hade vistats i riket sedan minst fem år när åtal väcktes. Någon motsvarande åldersgräns finns inte i norsk rätt, däremot är utlänningar som är födda i Norge och haft fast bostad där utan avbrott skyddade mot utvisning. Stortinget har dock uttalat att det inte finns ett absolut skydd mot utvisning, inte heller för personer som kom till Norge som mycket unga och som senare har begått mycket allvarliga brott. Betydelsen av ung ålder och gränsdragningar i sådana ärenden diskuteras närmare i avsnitt 4.2.s. 888

3.Vad gäller brottens allvar och straffvärde visar de två ländernas lagstiftning upp olika formuleringstekniker och förhållningssätt. I UtlL 8 a kap. 1 § första stycket anges att utvisning får ske om utlänningen ”döms för ett brott som kan leda till fängelse”, och att utvisning också får ske om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till och dömer till en annan påföljd. För att utvisning ska få ske vid svårare påföljd än böter föreskrivs att ”gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet” eller att ”brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar”. I förarbetena nämns som exempel att sådan särskilt allvarlig brottslighet kan vara brott mot person som mord eller dråp, brott som innefattar svåra integritetskränkningar, organiserad brottslighet där gärningsmannen systematiskt skaffar sig ekonomisk vinning på enskildas eller samhällets bekostnad samt brottslighet som medför stora skadeeffekter, t.ex. grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling. Det svenska regelverkets kortfattade och öppna formuleringar framträder vidare för utlänning med permanent uppehållstillstånd sedan fyra år och som kan utvisas om det föreligger ”synnerliga skäl”. För utlänningar som har flyktingstatus, tillfälligt skydd enligt UtlL 21 kap. eller tillfälligt skydd i egenskap av tribunalvittnen krävs att brottet ska vara ”synnerligen grovt och skulle medföra allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet”, eller att utlänningen i Sverige eller utomlands har ”bedrivit verksamhet som inneburit fara för rikets säkerhet” som det finns anledning att anta skulle fortsätta i riket.s. 888

4.Utvisningen påverkar straffmätningen i brottmålet på så vis att det ska tas hänsyn till det men som en tilltalad förorsakas genom utvisning ur riket, och om särskilda skäl påkallar det får rätten döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet, se BrB 29 kap. 5 § första stycket 6. Enligt förarbetena anses en utvisning regelmässigt medföra men, medan det i rättspraxis har ansetts att den som saknar närmare anknytning till riket inte kan anses lida men som kan påverka straffmätningen. I det fall utlänningen har anknytning till Sverige betyder det att fängelsestraffet sätts ned om det beslutas om utvisning, och att fängelsestraffet förlängs om utvisningen upphävs.s. 889

5.I jämförelse med de öppna och kortfattade formuleringarna i svensk rätt är utlendingslovens §§ 66–68 omfattande och innehåller fler detaljerade och alternativa grunder för utvisning. Alla de tre paragraferna innehåller en allmän kan-regel liknande den svenska. Således föreskrivs att en utlänning utan uppehållstillstånd kan utvisas om han eller hon i Norge har dömts för brott som kan leda till fängelse. En utlänning som har tillfälligt uppehållstillstånd kan utvisas om han eller hon för mindre än ett år sedan har dömts för brott som kan leda till fängelse i mer en ett år. För utvisning av en utlänning med permanent uppehållstillstånd krävs att denne för mindre än ett år sedan har dömts för brott som kan leda till fängelse i två år eller mer. Därtill kommer ett alternativ i form av en uppräkning av specifika bestämmelser i straffeloven som om de överträds kan medföra utvisning, och brottet måste vara allvarligare och leda till ett strängare straff ju starkare uppehållstillstånd och utlänningsrättslig status utlänningen har. Vidare anges att en utlänning kan utvisas om han eller hon för mindre än fem år sedan har avtjänat eller dömts till fängelsestraff utomlands för en gärning för vilken norsk lagstiftning föreskriver att fängelsestraff kan följa, och även för detta fall gäller att fängelsestraffet måste vara längre ju starkare uppehållstillstånd utlänningen har i Norge. Vissa speciella situationer regleras också i §§ 66–68, t.ex. utvisning av utlänningar som har uteslutits från flyktingstatus eller som har begått allvarliga trafikbrott som skapat särskild stor fara andra trafikanter, men dessa uppmärksammas inte här.s. 889

6.Det följer av instansordningen och instansernas jurisdiktion i det norska systemet att en eventuell utvisning inte påverkar själva straffmätningen — den allmänna domstolens straffmätning i brottmålet avgörs först, separat, och utan avseende på något senare utvisningsbeslut av utlänningsmyndigheterna. Till skillnad från i svensk rätt blir det tydligt att en utvisning utgör en administrativ reaktion på ett utdömt straff för ett brott och inte kan sammanblandas med straffet för själva brottet.s. 890

7.I båda länderna skiljs mellan brott mot själva utlänningslagstiftningen, t.ex. illegalt uppehåll som följd av avslag på en ansökan om uppehållstillstånd och där utresefristen inte har respekterats, och vanlig brottslighet enligt straffeloven respektive BrB. En observation här är att den norska lagstiftningen specifikt anger att det kan leda till utvisning att uppge vilseledande upplysningar i ett ärende enligt utlendingsloven. Motsvarande handlande i Sverige regleras inte som en egen utvisningsgrund i UtlL 8 a kap. utan i UtlL 20 kap. om bestämmelser om straff mm. Det anges i UtlL 20 kap. 6 § att lämnande av oriktig uppgift eller underlåtenhet att tala om förhållande av betydelse kan leda till böter eller fängelsestraff. En konsekvens av att ge vilseledande uppgifter i ett ärende är att det i båda länderna utgör grund för att återkalla uppehållstillstånd (norska ”tilbakekall”). Detta kan medföra att också medborgarskap återkallas enligt norsk rätt, något som däremot inte är tillåtet enligt den svenska regeringsformen (RF) 2 kap. 7 §. Här kan för övrigt uppmärksammas att statsborgerloven numera tillåter dubbelt medborgarskap i Norge sedan den 1 januari 2020. Förutom hänsyn till en mer globaliserad vardag för enskilda som har anknytning till flera länder har möjligheten att kunna frånta norskt medborgarskap vid brott eller av hänsyn till grundläggande nationella intressen och terrorhandlingar eller liknande angetts som viktiga skäl för att frångå principen om ett medborgarskap. Det kan därmed konstateras att genom att öppna för dubbelt medborgarskap så har det alltså blivit lättare att frånta medborgarskap. 4.2 Subjektiva villkor: omständigheter hänförliga till utlänningens person Om de objektiva villkoren för utvisning är uppfyllda är nästa steg att undersöka de subjektiva villkoren för utvisning, dvs. omständigheter hänförliga till utlänningens person, livssituation och eventuell familj. De personliga omständigheterna ska, i kombination med utlänningens vistelsetid och utlänningsrättsliga status, vägas mot det begångna brottet. Återreseförbudets längd är ett viktigt moment att beakta i den sammanvägda bedömningen.s. 890

8.I UtlL regleras detta i 8 a kap. 2 §. Bestämmelsen anger att när en domstol överväger utvisning så ska den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, om utlänningen har barn i riket och barnets behov av kontakt med utlänningen och hur den kan påverkas av en utvisning, utlänningens övriga familjeförhållanden och hur länge utlänningen har vistats i Sverige. De skrivningar som gäller hänsyn till barn bygger på motsvarande bestämmelse i den tidigare utlänningslagen (8 kap. 11 § första stycket) och som tillkom genom en ändring 2004. I förarbetena hänvisades till Sveriges åtaganden enligt FN:s barnkonvention och att principen om barnets bästa som uttrycks i en av UtlLs portalparagrafer (nuvarande 1 kap. 10 §) skulle få ett bättre genomslag i utvisningsärenden, något som därefter har kommit till tydligt uttryck på olika sätt i rättspraxis, särskilt genom den utredningsskyldighet som domstolen har i dessa ärenden.s. 891

9.I 8 a kap. 3 § preciseras att det krävs synnerliga skäl för att utvisa en utlänning enligt 1 § och som har vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes, eller om vederbörande då varit bosatt i Sverige sedan minst fem år. Kravet på ”synnerliga skäl” innebär som nämnts i avsnitt 4.2 att det måste vara fråga om mer allvarlig brottslighet med högre straffvärde ju längre vistelsetid och starkare anknytning som utlänningen har till Sverige. I NJA 2009 s. 300 ”28 år i Sverige” ansågs en vistelsetid över 25 år inte utgöra synnerliga skäl för utvisning vid brottslighet med 6 år och 6 månaders straffvärde. I NJA 2019 s. 316 ”Utlänningens vistelsetid” ansågs en vistelsetid på åtta och ett halvt år som så lång vistelsetid att synnerliga skäl för utvisning inte förelåg. Två justitieråd var dock skiljaktiga på denna punkt och ansåg att tiden inte var ”avsevärt lång” och vidare att brottets allvar och dess integritetskränkande karaktär utgjorde att tungt skäl för utvisning.s. 891

10.Motsvarande regel i norsk rätt föreskriver ett krav på "forholdsmessighet", dvs proportionalitet, i utlendingsloven § 70. En utlänning kan inte utvisas om det med hänsyn till brottets allvar och utlänningens anknytning till Norge är en oproportionerlig åtgärd gentemot utlänningen själv eller utlänningens närmaste familjemedlemmar. Vidare anges att om barn berörs så ska barnets bästa vara ett grundläggande hänsyn vid bedömningen, en skrivning om barns behov som är tydligt influerad av FN:s barnkonvention artikel 3 och som ska enligt menneskerettsloven § 3 ges företräde vid konflikt. Barnkonventionen ges ytterligare tyngd i utlendingslovens allmänna bestämmelser som anger att den ska tillämpas i samsvar med internationella regler som Norge är bundet av när de har till syfte att stärka individens ställning, se utlendingsloven § 3.s. 892

11.Betydelsen av dessa hänsyn och avvägningen mellan dem och det brott som ligger till grund för utvisningen konkretiseras i varje enskilt fall utifrån föreliggande omständigheter. Till skillnad från den svenska regleringen anges alltså inte ett visst antal år i själva utvisningsbestämmelserna för vad som kan utgöra utgångspunkten för vad som kan utgöra en lång vistelsetid.s. 892

12.I norsk rättspraxis tar bedömningen av utlänningens anknytning till riket utgångspunkt i antal år i riket med uppehållstillstånd, vid vilken ålder utlänningen kom till riket, eventuell skolgång och kunskaper i norska, arbetslivserfarenhet och andra aktiviteter som visar på integrering i det norska samhället. Motsatt beaktas även utlänningens fortsatta anknytning till hemlandet i form av språkkunskaper, skolgång, arbetslivserfarenhet, familj och släkt där och vid vilken ålder utlänningen lämnade sitt hemland. Utlänningens familjeförhållanden och speciellt egna barn är en omständighet som tillmäts en egen betydelse för proportionalitetsbedömningen och som påverkar återreseförbudets längd.s. 892

13.Denna utförliga konkretisering av omständigheter hänförliga till utlänningens person och hur de kan balanseras mot brottets allvar och utlänningens närmaste familj är väl utvecklad i Europadomstolens praxis beträffande artikel 8 angående rätten till skydd för privat- och familjeliv. I domen Boultif mot Schweiz formulerades en rad kriterier som ska beaktas vid bedömningen av om en utvisning är proportionerlig i förhållande till rätten till familjeliv: brottets art och allvar, längden på utlänningens uppehåll i det utvisande landet, den tid som har gått sedan brottet begicks och utlänningens uppförande under denna period, medborgarskapet för de involverade familjemedlemmarna, utlänningens familjesituation som t.ex. äktenskapets längd och om makarna har ett genuint familjeliv, om maken kände till brottet när relationen inleddes, om makarna har barn och barnens ålder, samt vilka svårigheter som skulle kunna tillstöta för maken i den utvisade utlänningens hemland även om detta inte i sig kan hindra en utvisning. I storkammaravgörandet Üner mot Nederländerna utvecklades Boultif-kriterierna genom att explicit ange att barnets bästa och välbefinnande ska beaktas, särskilt de svårigheter som barn till en utvisad skulle kunna möta i den utvisades hemland, och att även soliditeten i de sociala, kulturella och familjemässiga banden till mottagarlandet ska ingå i bedömningen, speciellt om utlänningen har tillbringat största delen av sin barndom och haft sin skolgång i mottagarlandet. Kontakt med det ursprungliga hemlandet genom familjeband och besök samt språkkunskaper är andra faktorer som vägs in i bedömningen.s. 892

14.En blick på norsk rättspraxis visar att Europadomstolens avgöranden används som en rättskälla vilket bland annat har sin förklaring i att de norska utvisningsreglerna är strängare än de svenska. Det är speciellt tydligt i mål som rör utvisning av unga personer och hur gränsdragningen ska göras i dessa fall. Mot bakgrund av att det i norsk rätt inte finns ett absolut skydd mot utvisning av utlänningar som kom till Norge som barn är detta en återkommande frågeställning som även har blivit föremål för överprövning vid Europadomstolen. Generellt har Europadomstolen uttalat att medlemsstaterna har en vid handlingsfrihet i sin utlänningskontroll, om än under Europadomstolen överinseende. Detta betyder att det i Europadomstolen praxis inte uppställs en åldersgräns eller ett absolut skydd mot utvisning av personer som invandrat som mycket unga eller till och med är födda i mottagarlandet. Faktorer som ska vägas in i bedömningen är vid vilken ålder personen kom till mottagarlandet, om brotten begicks som minderårig eller i vuxen ålder, brottets karaktär och allvarlighetsgrad och faran för återfall, om det finns ett inslag av samhälleligt ansvar för ungdomens utveckling under uppväxten, t.ex. om sociala myndigheter har varit involverade och omhändertagit ungdomen, hur länge efter ankomst till mottagarlandet som brotten begicks, om ungdomen gått i skola i mottagarlandet etc. Praxis är omfattande men har inte uppmärksammats så mycket av svenska jurister eftersom denna problematik inte har varit aktuell på grund av UtlL 8 a kap. 3 § andra stycket som anger att en utlänning som kom till Sverige före fyllda 15 år och hade vistats i riket sedan minst fem år när åtal väcktes, inte får utvisas.s. 893

15.Även om Sverige alltså inte har ett regelverk som är lika strängt som Norges så finns det skäl att fundera över hur bedömningen av de subjektiva elementen kan utvecklas i svensk rättspraxis. HD hänvisar sällan till Europadomstolens praxis som rättskälla vid avvägningen i utvisningsärenden. I NJA 2019 s. 316 ”Utlänningens vistelstid” skulle särskilt de skiljaktiga kunnat ha haft starkare argument genom att hänvisa till Europadomstolens praxis. Det gäller både de olika omständigheterna hänförliga till utlänningens person och betydelsen av att han begick brotten som vuxen. Även den måttstock som framkommer i Europadomstolens praxis för vilka tidsrymder som betraktas som ”lång vistelsetid” är relevant, och handlar om perioder på 15– 20 år. Vad gäller majoritetens argumentation i samma mål hade det blivit tämligen uppenbart att både avsaknaden av familjeanknytning i Sverige har betydelse för bedömningen, och att skrivningen att utlänningen föreföll ”inriktad på en framtid i Sverige” (se domens p. 27) inte kan tjäna som ett eget argument för anknytning.s. 894

16.Det sista momentet i bedömningen av subjektiva villkor handlar om hur längden på det påföljande återreseförbudet ska bestämmas. I Europadomstolens praxis är återreseförbudets längd betydelsefull för att en annars sträng bedömning ändå ska kunna anses proportionerlig. Brottets allvar och art som omständigheterna kring utlänningens privata situation, och särskilt om den utvisade har barn, är viktiga faktorer. EU:s återvändandedirektiv 2008/115 artikel 11 har tydliggjort riktlinjerna för längden på utvisningen och återreseförbudet och är inarbetade i utlendingsforskriftens § 14-2 annet ledd. För norskt vidkommande medförde inarbetningen av direktivet en justering av UNE:s praxis så att återreseförbudens varaktighet generellt förkortades och att det för t.ex. utvisade som har barn som regel ska beslutas ett återreseförbud på två år, såvida det inte handlar om mycket grova brott som föranleder ett längre återreseförbud. 4.3 Verkställighetshinder: skydd mot utsändning Det tredje moment som måste avgöras vid en utvisning är om det föreligger en risk för den utvisade personen att återvända till sitt hemland eller medborgarskapsland. Det krävs alltså ett ställningstagande om personen faktiskt kan återvända, dvs. om det föreligger ett verkställighetshinder eller ej, eller med den norska termen om det föreligger ett ”absolutt vern mot utsendelse”. Internationella förpliktelser som anger förbud mot utsändning finns i Flyktingkonventionens artikel 33.1, FN:s antitortyrkonvention artikel 3 och Europakonventionen art. 3 vars extraterritoriella verkan är oundviklig.s. 894

17.I huvuddrag omfattar bedömningen av verkställighetshinder både individuella omständigheter beträffande utlänningens person och den generella situationen i det land till vilket verkställigheten ska ske. En asylliknande bedömning och principen om non-refoulement aktualiseras alltså också i mål om utvisning på grund av brott. De individuella skyddsskäl som kan finnas handlar om de grunder som anges i Flyktingkonventionens artikel 1 A (förföljelse pga. av t.ex. etnisk eller religiös tillhörighet) eller om personen löper en risk för dödsstraff i hemlandet för eventuellt tidigare begånget brott i hemlandet eller det brott som utlänningen dömts för i det utvisande landet, eller riskerar tortyr eller förnedrande behandling eller bestraffning. Det kan också föreligga medicinska skäl eller starka humanitära skäl. Generella hinder kan handla om säkerhetssituationen i hemlandet i form av t.ex. en väpnad inre eller yttre konflikt, en miljökatastrof eller eventuellt en pandemi. Hindret kan vara temporärt eller av mer bestående natur. Därtill kan det även finnas särskilda hinder såsom inreseförbud för statslösa eller vissa nationaliteter, eller praktiska skäl som omöjliggör en verkställighet till hemlandet.s. 895

18.Prövningen baseras på både landinformation och bevis som den utvisade personen åberopar. I den norska ordningen är denna bedömning oproblematisk eftersom utvisningsärenden ingår i UNEs jurisdiktion och alltså behandlas av en specialinstans som besitter landkunskap och erfarenhet av de asylliknande frågeställningar som uppkommer vid verkställigheten. I den svenska instans- och processordningen där allmän domstol ska genomföra dessa asylliknande bedömningar saknas denna kompetens och det blir istället aktuellt med inhämtande av underlag från Migrationsverket i dess egenskap av expertmyndighet. Det finns inte någon tvingande regel om detta i UtlL, men UtlF anger i 7 kap. 10 § att domstolen ska inhämta yttrande från Migrationsverket om det mot bakgrund av utlänningens egna uppgifter kan antas finnas hinder mot framtida verkställighet av en utvisning.s. 895

19.HD har i NJA 2019 s. 47 ”Utvisningsverkställighet I-III” emellertid preciserat att allmän domstol ska inhämta yttrande i ärenden om verkställighet av utvisning på grund av brott, och vidare att en förutsättning för att domstolen ska kunna lägga yttrandet till grund är att Migrationsverket dels haft kännedom om de omständigheter som är relevanta för verkställighetsfrågan, dels att verkets bedömning är tydligt motiverad. Om yttrandet brister i dessa avseenden bör domstolen inhämta ett kompletterande yttrande. I NJA 2019 s. 47 III var HDs uttalande särskilt betydelsefullt eftersom den utvisade personen anförde individuella skäl för verkställighetshinder och det brott han dömts för i Sverige var av politisk karaktär och medförde en individuell hotbild mot honom i hemlandet. HovR hade med utgångspunkt i en egen bedömning av landinformationen, två rapporter från svenska UD, ansett att det förelåg hinder mot verkställighet och därmed frångått Migrationsverkets yttrande. Utan att själv ha djupare insikt i HovRs underlag i ärendet kan dess förhållningssätt framstå som problematiskt — utlänningen var från Gaza, ett geopolitiskt område med ständigt fluktuerande oro och där förutsättningarna för inresa är speciellt komplicerade. Det är just vid en bedömning av detta slag som instansordningen och inslaget av specialisering blir relevant eftersom det ofta krävs ingående landkunskap av ett slag som allmänna domstolar inte har. Det finns därför goda skäl för den ordning som HD har formulerat i NJA 2019 s. 47 I–III och att Migrationsverket bistår vid dessa bedömningar genom att avge yttrande.s. 895

20.Det finns andra typer av mål där landinformation också är av stor betydelse, nämligen i mål om utlämning enligt lag (1957:668) om utlämning för brott (utlämningslagen).Det är regeringen som fattar beslut men HD som prövar ärendet om den som ska utlämnas inte samtycker till utlämningen. Den bestämmelse som främst är relevant för detta sammanhang är utlämningslagen 7 § som i huvudsak korresponderar med Flyktingkonventionens art. 1 A (2) och principen om non-refoulement, samt med UtlL 4 kap. 1 §, även om en fullständig överensstämmelse inte har varit avsikten. De frågeställningar som oftast uppkommer är om den som begärs utlämnad riskerar att utsättas för tortyr eller dödsstraff eller riskerar att inte få en rättvis rättegång. Det har i HD:s praxis uttryckts att HD utöver själva utlämningslagen även ska pröva om Europakonventionens artikel 3 och 6 utgör ett hinder mot utlämning, en normutfyllnad för att hantera uppkomsten av det lagliga hinder mot utlämning som uppstått med Europakonventionen. HD utför i utlämningsärendena omfattande egna analyser av landinformation och praxis från Europadomstolen, t.ex. i NJA 2019 s. 611 avseende utlämning till Kina. Domarna från Europadomstolen innehåller omfattande utredningar, flera gånger med ett komparativt material om hur olika länders domstolar behandlar utlämningsärenden till ett visst land. Det finns alltså paralleller mellan utlämningsärenden och verkställighetsfrågan i ärenden om utvisning på grund av brott eftersom båda förutsätter kunskaper om andra länders rättssystem och annan landinformation av relevans.s. 896

21.Om det föreligger ett verkställighetshinder kan utlänningen alltså inte utvisas, och som regel ges ett uppehållstillstånd i både Norge och Sverige. Enligt utlendingsloven § 74 ska det vara ett tillfälligt (dvs. tidsbegränsat) tillstånd som kan utformas på olika sätt, t.ex. genom att ge eller inte ge rätt till att arbeta, och som kan förlängas flera gånger. Förutsättningarna i svensk rätt är mer komplicerade ur ett processuellt hänseende eftersom den allmänna domstolen redan vid utdömandet av ett fängelsestraffet måste ta ställning till verkställighetshindret vid en framtida frigivning som kanske ligger flera år fram i tiden. Om det är möjligt att förutse att verkställighetshindret är bestående redan vid brottmålet blir konsekvensen att utlänningen inte utvisas och istället får ett längre fängelsestraff. Om det inte anses föreligga ett verkställighetshinder, utlänningen utvisas och i ett senare skede åberopar verkställighetshinder, gäller däremot att utlänningen under bestämda förutsättningar får ansöka hos Migrationsverket om upphävande av utvisningsbeslutet efter att det vunnit laga kraft. Dessa ärenden benämns s.k. nådeärenden och regleras utförligt i UtlL 12 kap. 16 a–d §§ men behandlas inte vidare här av utrymmesskäl.s. 897