I betänkandet (p. 7) uttalas det helt riktigt att huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning skall ske. Det förefaller emellertid som tanken är att detta skulle följa av läran om condictio indebiti. Men huvudregeln om återkravsrätt beror på det enkla faktum att betalningsmottagaren inte har gjort något fång till medlen; han saknar ju rättsgrund till dem (tänk tvättmaskin i stället för pengar; se not 50 nedan). Läran om condictio indebiti grundar alltså inte återkravsrätten, men den kan avvärja den (varigenom mottagaren gör ett anpassningsförvärv, se Lindskog Betalning 16.1.1). Det sägs i betänkandet också (p. 8) att huvudregeln om återkravsrätt har flera undantag. Och visst finns det flera undantag till huvudregeln om återkravsrätt till en medelsöverföring som inte har grund i något avtalsförhållande och inte heller förenas med någon disposition (såsom en gåvo- eller tillskottsförklaring). Återkravsrätten kan preskriberas eller prekluderas (om medlen inte finns kvar med bevarad identifierbarhet), den kan efterges och möjligen också förloras genom lång tids passivitet. Men det förhåller sig inte bara så att läran om condictio indebiti endast konstituerar ett undantag till huvudregeln om återkravsrätt vid betalning utan rättsgrund (och alltså inte grundar huvudregeln); läran innefattar bara en enda undantagsregel, om än komplex och tillämplig på ganska skilda situationer (HD talade dock om ”reglerna om condictio indebiti” (min kurs.); det borde enligt min mening ha stått läran om condictio indebiti). Regeln (= läran) innebär i sin essens att när mottagaren med sådant fog har anpassat sig till den felaktiga uppfattningen om rättmätig åtkomst att hans behållandeintresse väger tyngre än betalarens återkravsintresse, då bryts den grundläggande återbäringsskyldigheten (vilket innebär att mottagaren har gjort ett anpassningsförvärv). Märk den bedömningsmodell i tre steg som HD klargjorde i ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 och tillämpade i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074. Komplexiteten ligger i att många faktorer har betydelse vid undantagsbedömningen. Det finns anledning att understryka att dröjsmål med återkrav saknar normativ verkan (att dröjsmål skulle ha normativ betydelse antyds felaktigt i betänkandet) och alltså inte i sig är en relevant bedömningsfaktor; dess betydelse är begränsad till att vara en möjlig förklaringsfaktor till mottagarens anpassning (graden av anpassning är ofta en funktion av tiden, men enligt läran om condictio indebiti är det då anpassningsgraden och inte tiden som är normativt relevant; att tiden kan tänkas ha normativ relevans för exempelvis frågan om rättsverkan av lång tids passivitet är en annan sak).
Hänvisas från p. 18 (s. 661)
I betänkandet (p. 7) uttalas det helt riktigt att huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning skall ske. Det förefaller emellertid som tanken är att detta skulle följa av läran om condictio indebiti. Men huvudregeln om återkravsrätt beror på det enkla faktum att betalningsmottagaren inte har gjort något fång till medlen; han saknar ju rättsgrund till dem (tänk tvättmaskin i stället för pengar; se not 50 nedan). Läran om condictio indebiti grundar alltså inte återkravsrätten, men den kan avvärja den (varigenom mottagaren gör ett anpassningsförvärv, se Lindskog Betalning 16.1.1). Det sägs i betänkandet också (p. 8) att huvudregeln om återkravsrätt har flera undantag. Och visst finns det flera undantag till huvudregeln om återkravsrätt till en medelsöverföring som inte har grund i något avtalsförhållande och inte heller förenas med någon disposition (såsom en gåvo- eller tillskottsförklaring). Återkravsrätten kan preskriberas eller prekluderas (om medlen inte finns kvar med bevarad identifierbarhet), den kan efterges och möjligen också förloras genom lång tids passivitet. Men det förhåller sig inte bara så att läran om condictio indebiti endast konstituerar ett undantag till huvudregeln om återkravsrätt vid betalning utan rättsgrund (och alltså inte grundar huvudregeln); läran innefattar bara en enda undantagsregel, om än komplex och tillämplig på ganska skilda situationer (HD talade dock om ”reglerna om condictio indebiti” (min kurs.); det borde enligt min mening ha stått läran om condictio indebiti). Regeln (= läran) innebär i sin essens att när mottagaren med sådant fog har anpassat sig till den felaktiga uppfattningen om rättmätig åtkomst att hans behållandeintresse väger tyngre än betalarens återkravsintresse, då bryts den grundläggande återbäringsskyldigheten (vilket innebär att mottagaren har gjort ett anpassningsförvärv). Märk den bedömningsmodell i tre steg som HD klargjorde i ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072 och tillämpade i ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074. Komplexiteten ligger i att många faktorer har betydelse vid undantagsbedömningen. Det finns anledning att understryka att dröjsmål med återkrav saknar normativ verkan (att dröjsmål skulle ha normativ betydelse antyds felaktigt i betänkandet) och alltså inte i sig är en relevant bedömningsfaktor; dess betydelse är begränsad till att vara en möjlig förklaringsfaktor till mottagarens anpassning (graden av anpassning är ofta en funktion av tiden, men enligt läran om condictio indebiti är det då anpassningsgraden och inte tiden som är normativt relevant; att tiden kan tänkas ha normativ relevans för exempelvis frågan om rättsverkan av lång tids passivitet är en annan sak).s. 661