Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.
Hänvisas från p. 7 (s. 659)
Egentligen har HD redan sagt detta i p. 5, som lyder: ”Om [G] inte är i ond tro, dvs. inte förstod eller borde ha förstått, att [B:s] betalningsinstruktion har fått ett annat innehåll än åsyftat, är [B] bunden av sin instruktion (jfr 32 § avtalslagen).” — En liknande situationen är att G förenar sin betalning till B med en felaktig destineringsinstruktion (jfr not 1 ovan), vilken leder till att beloppet kommer att gottskrivas eller föras över till F. Så var situationen i ”Skattekontot I” NJA 2011 s. 739 (beloppet krediterades F:s negativa skattekonto hos Skatteverket B och räknades av mot F:s konterade skatteskuld) och ”Skattekontot II” NJA 2016 s. 1074 (beloppet krediterades F:s skattekonto med B och betalades sedan ut till F genom utmätning för hans skulder). G:s återkravsanspråk mot B (denne och inte F var medelsmottagare, eftersom det rörde sig om avräkningskonton; se not 8 ovan) prövades i linje med parternas argumentering enligt läran om condictio indebiti, utan ifrågasättande i det förra fallet och på anförda skäl i det andra. Se vidare Lindskog Betalning 16.1.1.1 not 3000. Det måste dock antas att när det inte handlar om en destinering till fel skattekonto, så kommer bedömningen att följa ett annat rättsligt mönster, i viss mån liknande det som gäller vid en felaktig betalningsanvisning. Styrande bör vara vad som gäller i förhållandet mellan B och F till följd av att B efterkom G:s instruktion samt subjektiva förhållanden på B:s sida. Det leder till att om beloppet (eller dess värde) har frångått B, så är betalningen likväl befriande när B följde instruktionen i ond tro, medan motsatsen gäller vid god tro. Se mitt tillägg p. 10 i ”Skattekontot II”. I det avgörandet betalades medlen ut till F (genom utmätningen). Eftersom B var i god tro, så borde G:s talan ha ogillats redan på den grunden, om B hade fört sin försvarstalan så (men huruvida HD då likväl hade följt ”Skattekontot I” och tillämpat läran om condictio indebiti som det relevanta rättsliga paradigmet får vara osagt). I ”Skattekontot I” skedde ingen utbetalning utan en kontoavräkning (rättsligt sett en kvittning). Under antagande att den avräkningen var oförbindande för B (B hade ju genom avräkningen tillskrivit F medel som inte var dennes), så borde G — i stället för att föra en återkravstalan — med framgång ha kunnat fört en fastställelsetalan om att hans skuld till B oberoende av konteringen hade infriats genom betalningen, och det oavsett av hur det förhöll sig med god tro på B:s sida (G kunde också ha avvaktat att B vidtog rättsliga åtgärder för att få betalt för den fordring som G:s överföring avsåg och mot det yrkandet åberopa överföringen såsom betalning; men eftersom det rörde sig om en skattefordring kunde det leda till forumkomplikationer). Angående borgenärsskyddsfrågan när god tro på B:s sida leder till att G får ett återkrav mot F, se not 84 nedan.s. 659