Se exempelvis NJA 1994 s. 449 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 35 kap. 1 §, under bevisbördan.
Hänvisas från p. 3 (s. 643)
1.Det finns sällan klara stadganden i lag eller andra föreskrifter om vem av parterna som har bevisbördan för rättsfakta, men det förekommer. Till exempel råder, i fråga om s.k. småhusentreprenader, enligt 51 § konsumenttjänstlagen (1985:716) en presumtion för att konsumentens påstående om visst avtalsinnehåll också är avtalsinnehåll. Näringsidkaren har då bevisbördan för påståenden om annat avtalsinnehåll.s. 642
2.Oftast framgår istället placeringen av bevisbördan av praxis. Tidigare var uppfattningen att käranden, eller den som påstod något, skulle bära bevisbördan — av Heuman kallat ”dogmatiska principer”. De principerna har idag övergetts, i vart fall av doktrinens majoritet. Nu för tiden är uppfattningen snarare att bevisbördan ska placeras med avstamp i principer om bl.a. den bakomliggande materiella regeln, sannolikheten för ett visst rättsfaktum, bevissäkringsmöjligheter, samhälleliga överväganden, framåtblickande konsekvensbedömningar och handlingsdirigerande skäl.s. 643
3.I någon utsträckning finns regler som på ett allmängiltigt plan placerar bevisbördan för vissa omständigheter, i vissa typer av tvister, på en av parterna. Till exempel är det generellt den skadelidande som har bevisbördan för att det förekommit ansvarsgrundande handlande eller underlåtenhet samt för omfattningen av skadan. Generellt anses den som gör gällande att ett avtal med ett visst innehåll har träffats också ha bevisbördan för att sådant avtal träffats. Vidare har den som gör gällande ett avtalsinnehåll som avviker från dispositiv rätt ofta bevisbördan för detta påstådda avtalsinnehåll. Skälet för sådana generella regler tycks vara att den bevisskyldige i allmänhet har bättre möjligheter eller motiv för att säkra bevisning om förhållandet parterna är oense om i sådana tvister. Även när sådana allmänna regler finns, kan det dock uppstå situationer när det i det enskilda fallet finns anledning att placera bevisbördan på ett annat sätt.s. 643
4.Det allmänna beviskravet i dispositiva tvistemål är ”styrkt” eller ”visat”. Om det föreligger särskilda bevisproblem är det ofta möjligt att tillämpa lägre ställda beviskrav. De lägre beviskraven beskrivs som ”klart mera sannolikt”, ”sannolikt” och ”antagligt”.s. 643